Etikettarkiv: grandpa

There is a long way to St Ives…


Jag inleder min bildsvit från helgens resa till släktträffen i St Ives med en bild på min favoritsysterdotter Miriam som vi turligt nog träffade på tåget mellan Paddington och St Erth. Hon var givetvis där med pappa Andreas och mamma Anja, men bäst trivdes hon nog bitandes på morbror Anders Visa-kort…


St Erth. Kraftigt försenade pga sjuk gubbe. Andreas försöker förgäves få Miriam att somna.


Framme! Här träffar vi mamma i frukostsalongen på Private Pebble Hotel. Ett urmysigt hotell som vi verkligen kan rekommendera till alla som har vägarna förbi St Ives.


Syftet med vår resa var att hedra Grandpa på Grannie och Grandpas favoritplats i St Ives. Vädrets makter var inte nådiga. Men det gjorde faktiskt inte så mycket.


Kusinerna Karen och Debbie på lunchen efter vår blöta ceremoni.


Efter lunchen besökte vi Tate Gallery. En fantastisk byggnad, med en väldigt speciell gård. Perfekt för ett barnvagnsrace!





Dagen efter blev det bland annat shopping. Anja och Frida envisades om att de skulle äta Cream Tea… trots att haket vi hittade var sunkigt, sconesen kalla och den klottade grädden serverades i plastförpackning…


En av St Ives fina stränder. På berget med huset långt därborta, bortom sådde vi Grandpa och Grannies blomfrön.


Den svenska delegationen omringad av magiska skulpturer i Barbara Hepworth trädgård.


Frida pluggar Hepworth.


På restaurang!


Regn, regn, regn.


St Ives.


Regn, regn, regn!


Och så var det dags att åka hem!

Grandpa in Memoriam

Under helgen satt jag och skrev ett brev till min morfar. Mamma hade berättat att han var sjuk. ”Han skulle gilla att få ett av dina fina brev”, sa mamma till mig. Och det var klart jag skulle skriva ett brev. Att skriva till Grandpa (jo, det är så han hetat hela min barndom) har alltid känts hur lätt som helst. Att börja skriva till honom lockade alltid fram känslorna. Grandpa var Mr Känslosamhet himself. Jag ser framför mig de otal gånger han stått där och vinkat av oss med halsen tjock av gråt. Jag minns framförallt den där gången på Bath tågstation då han köpt en särskild perrongbiljett bara för att stå där med tårarna rinnande ned för kinderna medan vi tuffade i väg i ett tåg mot Heathrow. Det gjorde verkligen ont att se honom där, ensam, stor, sorgsen.

Grandpa var den stora romantikern. Mannen som vägrade ge upp kärleken även när kärleken (min älskade Grannie ) fick allt svårare att känna igen honom. Han var också den store charmören (fråga Frida) och en av de mest generösa, osjälviska människor jag någonsin träffat.

Nu satt jag alltså där och försökte skriva ett brev. Jag visste att han var sjuk och själv var jag förkyld och febrig.

-Grandpa är sjuk, tänkte jag. Hur ska jag muntra upp honom? Jag vände och vred på texten, skrev och raderade, om vart annat. Förgjort.
Min Grandpa hade massvis med ritualer och rutiner. En av dem var att lösa korsord. På så vis höll han sin hjärna i trim. En annan var att ta sig en drink gjord på whisky och ingefärsvin (Ginger Wine) medan han satt och svarade på frågor som ställdes i tv-shower som Vem vill bli miljonär?
För att lindra min förkylning och få lite inspiration rotade jag fram ingredienserna ur barskåpet.

Jodå, smaken väckte minnen. Jag mindes vårt senaste möte i påskas, då Frida, mamma och jag hade äran att bo flera dagar på Penn Hill Road. Dagar då vi pratade, satt tysta, tittade på tv och spelade Scrabble.
Fina minnen.

Men brevet blev aldrig skickat. Och du blev aldrig frisk Grandpa.
Idag dog du. Efter 94 otroligt händelserika år (jo Grandpa, jag vet att det var bra nära att du blev ihjälbombad för över 60 år sedan).
Nu är det jag som vinkar av dig och sitter här med en klump i halsen. Jag saknar dig! Du är och förblir ena av mina största hjältar.

Lots of love,

Your grandson

Anders
xxxxx

Bilder från England

I England var det himla mysigt här ett lite udda urval av de 126 bilder som knäpptes…

Hos Toby bjöds vi på svenska köttbullar (inköpta på Ikea) som tilltugg till gin-o-tonic…


Jo, sådan här utsikt går det att ha i London…

Habitat hade en ny serie möbler designade av kända personer kallade Very Important Products. Ironiskt nog hade Ingvar Kamprad designat en av dem.

En av Baths pubar bjöd på skön vikingromantik…


Grandpa, världens piggaste 93-åring! (snart 94…)

Stora delar av den tjocka engelska släkten… (hmm, det där lät inte helt bra)

Ett snedsteg och fotosessionen framför den gamla eken blev riktigt fartfylld!

Utan denne man hade jag kanske aldrig lärt mig det totalt ohämmade fotograferandets ädla konst! Tack Grandpa!

piiiip

Jag skrev precis:

”/A

Din kastratsångare”

I ett mejl.

Varför det kanske ni undrar. Jo, sanningen är den att jag lovade Frida att skriva en anteckning här på min hemsida som innehåller ordet ”kastratsångare”, för det ordet hade hon tydligen gått runt och tänkt på hela dagen.

Och nu har jag alltså lyckats nämna det två gånger här och en gång i ett elektroniskt brev.

Jaha, då var det gjort. Kanske dags att gå och lägga sig.

Äsch, nu har jag också kastratsångare på hjärnan.

Som tur var inte uttalad av en väldig gäll kastratröst. Nä snarare ligger det inristat i hjärnbarken som en hällristning. Eller kanske skrivet i eldskrift framför mina ögon, ungefär som de fräcka animationerna i den helgalna filmen Shaolin Soccer som jag och Fredrik såg i kväll (kolla trailer här >>).

Hmm, kastratsångare var sådana där stackare som aldrig fick chansen att komma i målbrottet, som fick offra sina testiklar för att behålla den där ljuva gosserösten.

Jag minns hur min morfar brukade lyssna på kassettband med en engelsk gosskör. En av killarna var en hejare på att sjunga solo. Han var smått berömd i England (åtminstone bland mysreligiösa pensionärer) och brukade ofta få sjunga i engelsk tv på söndagar.

Jag minns hur min morfar brukade sucka och säga: ”snart finns hans röst inte mer”.

Hmm, honom hade de antagligen kastrerat därborta i Italien någon gång på 1500-talet.

Förresten, visste ni att ordet kastrat kommer från sanskrits ord för kniv: sastram.

Det ni.

Nä, nu är det dags att lägga kastraten på hyllan.

God natt!