Jag skrev precis:

”/A

Din kastratsångare”

I ett mejl.

Varför det kanske ni undrar. Jo, sanningen är den att jag lovade Frida att skriva en anteckning här på min hemsida som innehåller ordet ”kastratsångare”, för det ordet hade hon tydligen gått runt och tänkt på hela dagen.

Och nu har jag alltså lyckats nämna det två gånger här och en gång i ett elektroniskt brev.

Jaha, då var det gjort. Kanske dags att gå och lägga sig.

Äsch, nu har jag också kastratsångare på hjärnan.

Som tur var inte uttalad av en väldig gäll kastratröst. Nä snarare ligger det inristat i hjärnbarken som en hällristning. Eller kanske skrivet i eldskrift framför mina ögon, ungefär som de fräcka animationerna i den helgalna filmen Shaolin Soccer som jag och Fredrik såg i kväll (kolla trailer här >>).

Hmm, kastratsångare var sådana där stackare som aldrig fick chansen att komma i målbrottet, som fick offra sina testiklar för att behålla den där ljuva gosserösten.

Jag minns hur min morfar brukade lyssna på kassettband med en engelsk gosskör. En av killarna var en hejare på att sjunga solo. Han var smått berömd i England (åtminstone bland mysreligiösa pensionärer) och brukade ofta få sjunga i engelsk tv på söndagar.

Jag minns hur min morfar brukade sucka och säga: ”snart finns hans röst inte mer”.

Hmm, honom hade de antagligen kastrerat därborta i Italien någon gång på 1500-talet.

Förresten, visste ni att ordet kastrat kommer från sanskrits ord för kniv: sastram.

Det ni.

Nä, nu är det dags att lägga kastraten på hyllan.

God natt!