Under helgen satt jag och skrev ett brev till min morfar. Mamma hade berättat att han var sjuk. ”Han skulle gilla att få ett av dina fina brev”, sa mamma till mig. Och det var klart jag skulle skriva ett brev. Att skriva till Grandpa (jo, det är så han hetat hela min barndom) har alltid känts hur lätt som helst. Att börja skriva till honom lockade alltid fram känslorna. Grandpa var Mr Känslosamhet himself. Jag ser framför mig de otal gånger han stått där och vinkat av oss med halsen tjock av gråt. Jag minns framförallt den där gången på Bath tågstation då han köpt en särskild perrongbiljett bara för att stå där med tårarna rinnande ned för kinderna medan vi tuffade i väg i ett tåg mot Heathrow. Det gjorde verkligen ont att se honom där, ensam, stor, sorgsen.

Grandpa var den stora romantikern. Mannen som vägrade ge upp kärleken även när kärleken (min älskade Grannie ) fick allt svårare att känna igen honom. Han var också den store charmören (fråga Frida) och en av de mest generösa, osjälviska människor jag någonsin träffat.

Nu satt jag alltså där och försökte skriva ett brev. Jag visste att han var sjuk och själv var jag förkyld och febrig.

-Grandpa är sjuk, tänkte jag. Hur ska jag muntra upp honom? Jag vände och vred på texten, skrev och raderade, om vart annat. Förgjort.
Min Grandpa hade massvis med ritualer och rutiner. En av dem var att lösa korsord. På så vis höll han sin hjärna i trim. En annan var att ta sig en drink gjord på whisky och ingefärsvin (Ginger Wine) medan han satt och svarade på frågor som ställdes i tv-shower som Vem vill bli miljonär?
För att lindra min förkylning och få lite inspiration rotade jag fram ingredienserna ur barskåpet.

Jodå, smaken väckte minnen. Jag mindes vårt senaste möte i påskas, då Frida, mamma och jag hade äran att bo flera dagar på Penn Hill Road. Dagar då vi pratade, satt tysta, tittade på tv och spelade Scrabble.
Fina minnen.

Men brevet blev aldrig skickat. Och du blev aldrig frisk Grandpa.
Idag dog du. Efter 94 otroligt händelserika år (jo Grandpa, jag vet att det var bra nära att du blev ihjälbombad för över 60 år sedan).
Nu är det jag som vinkar av dig och sitter här med en klump i halsen. Jag saknar dig! Du är och förblir ena av mina största hjältar.

Lots of love,

Your grandson

Anders
xxxxx