”Anders du är en sådan som inte kan låta bli att dokumentera”, sa en vän till mig en gång. Och onekligen hade han rätt. Bakelit är ett exempel på detta. Min ”Mina bilder”-mapp ett annat. Från hösten 1999 till nu har jag 24802 bilder lagrade i 667 mappar. Nästan 25 000 bilder på 7 år. Min morfar, som fotade flitigt under hela sitt långa liv kom nog max upp i det dubbla. Ändå badade vi i fotoalbum och diabildslådor när mamma och jag gick igenom hans bildarv härom året.

Varför är en bra fråga. Varför dokumentera så flitigt?

För ett par år sedan såg jag Mika Taanilas fantastiska dokumentär ”Future is not what it used to be”. Där får vi följa Erkki Kurenniemi, en av elektron/synthmusikens stora pionjärer. Men filmen handlade inte så mycket om musiken, utan Erkkis fantastiska dokumentationspassion. Och till skillnad från mig hade han ett mål med sitt samlande. Alla de ljud, bilder, filmer och texter han skrivit och gjort ville han mata in i en superdator, som med hjälp av alla dessa pusselbitar skulle återskapa hans själ. Hans själ skulle leva vidare i en dator och han skulle leva vidare för evigt.
Genom att fota allt gör man sig odödlig.

Erkki är cool. Det mesta han sa redan på 60-talet stämmer idag. Så kanske han får rätt.

Men själv har jag ingen plan.
Jag är nog bara en simpel pictoman.

Och när jag dör kastas min femtelfte hårddisk på sophögen fylld med miljoner bilder, som hamnar i fotohimlen med miljarders miljarder andra.
De enda som blir kvar är bilderna som hamnat på internet. År efter år snurrar de runt, cachas av datorer, laddas ner, manipuleras, publiceras, återanvänds. Därmed är de odödliga, och kanske även jag?

—

Ett tag tänkte jag låta denna bloggning stå för sig själv utan bild. Men det går inte. Mitt estetiska sinne ropar nej. Bild ska det vara. Punkt slut.