Då börjar det lacka mot jul…och som stor julfanatiker vill jag förstås sprida ljuset, kärleken och stämningen till alla. Här är en bild på formgivaren Wanja Djanaieffs julbrud, från jippot på Hotell Birger Jarl för en tid sedan. Alla var där…
Konceptet: 14 kändisar, 14 julgranar och Micke Bindefeld med röda mattan och lingonshots. Och då blev det här en Ångermanlands-jul-brud. Tyckte jag passar utmärkt. En riktigt God jul – från mig till er.
Nu är det ett tag sedan, men jag var helt exalterad efter en pressfrukost hos Iris Hantverk häromsistens, där deras nya borstar lanserades (Iris Hantverk är berömda för sina borstar, synskaderörelsen äger butikerna. I mer än hundra år har synskadade hantverkare dragit de klassiska borstarna för hand). Deras nya produktutvecklare råkar dessutom vara en av mina favoritformgivare, Margot Barolo, Hon presenterade alltså den nya dammvippan i gethår och den klassiska bordsborsten i ny form och tappning. (”vi städar och lagar mat på ett annat sätt än förr, nya användingsområden kräver nya funktionella redskap” var hennes tanke) Roligt är att hon vågat sig på svart bets istället för att behålla träet naturligt. Fiffigt.
Dessutom var ett smart drag att ha med en av borstdragarna på plats. Mitt i butiken satt hantverkaren och gjorde borstar – han hann säkerligen med ett tiotal bara på den stund jag var där. 
Och oj vilket bra julklappstips också! Besök butikerna om du har vägarna förbi. Kungsgatan, Västerlånggatan och Götgatan i Stockholm.
Köpte ett par på tok för dyra stövlar för några veckor sedan. I Umeå där jag var på shopping på lunchen. Tyvärr var de inte bara dyra, de var också – visade det sig när jag kom hem igen – för små. Jobbigt sånt.
Och då menar jag för små, inte på längden, men mer över själva foten liksom. Och jag tänkte, lite yr och svettig där i Umeå, och expediten sa att ”det där går du snabbt ut, det är ju äkta kalvskinn”. (ja jag tänkte nog ingenting apropå själva kalvskinnet, men iallafall)
Jag provade att gå i dem en dag med blödande fötter som resultat (på allvar!) och Anders skämt om mitt tillstånd blev outhärdligt.
Men så! Har jag upplevt sann och skär gläjde! Och det kostade bara 80 kronor. Länge leve skomakare, länge leve handens arbete, länge leve utlästningen. Tänk att livskvalitet plötsligt gick att köpa för så lite pengar. Och att den stavas lästning. Fint ord.
Och då tänkte jag också vidare att jaja, jag må väl gilla mitt jobb och så, och det är väl viktigt i någon slags mening, men skomakaren – vem gör egentligen ett så viktigt jobb? Kanske man skulle…jag är iallafall oändligt tacksam för denna yrkeskår och deras kunnande. Och har numera ett par nya snygga stövlar jag faktiskt kan gå i.
Frida hade egentligen tänkt skriva den här bloggen. Den handlar om en enorm lampa kallad the Great One. En jätteversion av Luxos klassiska arkitektlampa L1, med en armlängd på 3,8 meter. Enligt uppgift skulle hennes blogg börja med att hon såg tv-programmet Room Service. Där såg hon denna enastående lampa och tänkte: ”Den där skulle Anders gilla”.
Vilket visade sig vara helt rätt. För när vi sedan såg den på mässan i Älvsjö kunde jag inte låta bli att ropa: ”Wow, en sån skulle man ha!”
Alltså både Frida och jag gillade den stenhårt. Kärlek uppstod.
Men så kom dråpslaget. Skrivbordslampa modell golv kostar pengar. Närmare bestämt 32.000 pix. Typ en nolla för mycket.
En totalt missvisande rubrik. På bilderna nedan har jag visat ganska tydligt hur dålig jag är på att knyta slips. Fridas brorsa Anders A har däremot visat hur bra han är på att designa slipsar. Hela 18 stycken finns med i hans kollektion tillverkade i Indonesien under hans eget varumärke Undies. Själv har jag köpt två stycken. Gissa vilka de blev!
Är du själv sugen på en slips? Skriv en kommentar eller mejla mig så skickar nog Anders en länk till webbshoppen när den blir klar!
I julas fick vi en jättefin present. En danskdesignad vinöppnare som öppnar vinflaskor med hjälp av gas och lufttryck. En nål trycks igenom korken. Därefter trycker du på en knapp och gas trycks igenom nålen och korken. Ett tryck skapas och korken åker upp.
Jättebra… om det inte vore så att de gånger vi försökt har det blivit ett sånt jäkla tryck att det sprutat upp vin ur flaskan. Och som du ser av bilderna är det inga dåliga mängder vin. Vi pratar runt två deciliter vin som sprutar upp som om vi öppnat en välskakad champangeflaska.
Orsaken kan vara att vi tryckt för mycket på knappen. Det trodde vi i alla fall förra gången. Det brukar pratas om tredje gången gillt, men den här gången undrar jag om vi verkligen vågar. Dessutom har vi en fullt fungerande korkskruv modell klassisk, som visserligen kräver styrka och teknik, men väldigt sällan tvättmaskin.
Dagens tankeställare levereras hos Aftonbladet >> Svenska folket har gått och blivit sämst i Europa på att spara el via belysningen. Devisen ”släck när du lämnar rummet” har effektivt skjutits i sank av inredningstidningarnas vurm för dekorativ småbelysning. Där varje rum blir till en teaterscen upplyst av mängder av spottar och spännande smålampor.
Själv har jag alltid varit väldigt kluven inför detta. Estetiskt oerhört tilltalande, men moraliskt förkastligt (och väldigt enerverande när man ska gå runt och stänga av alla lampor innan läggdags 😉
Men när jag läser Aftonbladets artikel inser jag att det går att få både och utan allt för dåligt samvete. Byt ut alla halogen-spottar med LED-lampor och glödlampor mot lågenergivarianter. Seriekoppla dem till en sensor så att lamporna släcks när du lämnar rummet och tänds när du kommer in igen. Definitivt en idé att utreda och utvärdera inför nästa bostad…
För övrigt kan jag meddela att jag fått mitt oranga kuvert. I år tjänade 102 kronor på alla er 72:or som dog under året och aldrig kommer att casha in er pension. Vila i frid.
Uppdaterat!:
Såg den här filmen hos Lunken och kunde inte låta bli att lägga upp den:
