Köpte ett par på tok för dyra stövlar för några veckor sedan. I Umeå där jag var på shopping på lunchen. Tyvärr var de inte bara dyra, de var också – visade det sig när jag kom hem igen – för små. Jobbigt sånt.

Och då menar jag för små, inte på längden, men mer över själva foten liksom. Och jag tänkte, lite yr och svettig där i Umeå, och expediten sa att ”det där går du snabbt ut, det är ju äkta kalvskinn”. (ja jag tänkte nog ingenting apropå själva kalvskinnet, men iallafall)

Jag provade att gå i dem en dag med blödande fötter som resultat (på allvar!) och Anders skämt om mitt tillstånd blev outhärdligt.

Men så! Har jag upplevt sann och skär gläjde! Och det kostade bara 80 kronor. Länge leve skomakare, länge leve handens arbete, länge leve utlästningen. Tänk att livskvalitet plötsligt gick att köpa för så lite pengar. Och att den stavas lästning. Fint ord.

Och då tänkte jag också vidare att jaja, jag må väl gilla mitt jobb och så, och det är väl viktigt i någon slags mening, men skomakaren – vem gör egentligen ett så viktigt jobb? Kanske man skulle…jag är iallafall oändligt tacksam för denna yrkeskår och deras kunnande. Och har numera ett par nya snygga stövlar jag faktiskt kan gå i.