Ni vet de där människorna som varje gång man möter dem alltid är så positiva och glada? De där som aldrig tycks ha en dålig dag, som skiner upp så fort de träffar en annan människa. En del av dem är säkert så där glada, men så har vi de där som medvetet, eller omedvetet är offentligt glada, som visar en glad och lycklig front, på Facebook, Twitter och i verkliga livet.
Vi pratar om de fasadlyckliga och den bedrägliga fasadlyckan.
För egen del använde jag ordet för första gången idag. Men givetvis är det inte helt oanvänt, dock ej etablerat. Räknar man bort några artiklar där fasadlycka handlar om lyckan om att få till fasaden på ett hus har vi sju exempel mellan 2008 och nu.
Här är de:
”En drog för de fasadlyckliga,
de som aldrig behövde berusningens frihet”
Ur dikten Religion av för mig tidigare okände poeten Tommy Vähä-Rainio. (datum: maj 2008)
”Fast vi börjar visst bli proffs på fasadlycka.. Om det nu är en bra egenskap..”
Bloggen ”The story of Kela”. (datum: 6 juli 2009)
Det är bra. (Jag får ursäkta mitt lyckobloggande, egentligen bör en bloggare hålla sig mitt emellan lycka och sorg hela tiden – man ska inte vara för glad: ”visar bara upp sin fasadlycka hela tiden” eller för ledsen: ”tror hen vi vill veta allt om hens sorger?!?!?! Cheer up you! Småpotatis!”. Nu är jag odrägligt glad.)
”Hanna” i sin blogg Helh. (datum: 13 februari 2011)
Men man måste fråga sig från vilken position det formuleras. Själv en omvänd klassresenär känner jag alltför väl igen mig i brevskrivaren: det handlar längst därinne inte om avund, eller missunnsamhet, utan om en ledsnad inför Felix uppkomlingens fasadlycka och lika faktiska som bedrägliga välstånd. Som hon, den omnipotenta, måste rasera. Och korrigera.
Jan Karlsson recenserar Christine Falkenlands bok ”Sfinx” i Kristianstadsbladet. (datum: 24 augusti 2011)
Tror det är ganska vanligt. Många som mår dåligt försöker förneka och skapa falsk fasadlycka. Det spricker väl alltid? #radioett #mådåligt
— Cissi Wallin (@cissiwallin) 22 november 2012
Cissi Wallin på Twitter. (datum: 22 november 2012)
Så…tillbaka till ämnet: Jag känner helt igen mig i det du skriver och tycker att det verkar väldigt vanligt. Att det är lite tabu att prata om, tillsammans med dagens fasadlycka, gör att man känner sig mer ensam än vad man antagligen är.
Signaturen ”Upplevelse” i en intressant tråd på Familjeliv där pappor diskuterar tabuämnet att inte känna så mycket när man får veta att man ska bli pappa. (datum: 3 april 2013).
Oktober var ett gasmoln av giftiga impulser. Jag skolkade efter överenskommelser. Jag kunde sitta i timmar på skolans vindsrum och gråta mig torr. Jag somnade alltid gråtandes. Utåt var jag förstås alltid skimrande av fasadlycka. Samtalen med honom ökade. Dagligen upprepade jag mig: ”Jag vill inte leva”. När han sa ”Jag vill inte ha en värld utan dig” stirrade jag bara på honom. Min blick var redan död.
Tja Jossan, privat blogg. (datum: 2 januari 2014)
