Du är debutant. Äntligen har ett förlag accepterat ditt manus, och din första roman ska ges ut.

Det bokas tid för fotografering. Fotografen har valt ut platsen för fotografering. Antingen klassikern i en fåtölj framför bokhyllan där du i ett parti strax bredvid huvudet av en slump frångått bokstavsordningen och placerat in de tyngsta verk du kan komma på (reaupplagor av Dostojevskij bannlysta). Eller så väljer du i samråd med fotografen en lite muggig miljö på baksidan av ditt sommarställe där du till alla släktingars förtret ockuperat friggeboden som skrivarlya de senaste fem somrarna…

Hursomhelst. Plats är bestämd. Du är på plats. Fotografen är på plats och det är dags att posera.

Plötsligt fylls du av eufori. Hurra! Jag har blivit publicerad! Jag är debutant! Och du firar av ett strålande leende rakt in i kameran…

Närå. Du sätter dig istället framför kameran och gör ditt yttersta för att inte se glad ut. För nu ska du se svår ut. Svår = seriös. Du är inte alls glad. Du har fått lida för din konst. Du bär världen på dina axlar och är inte en sådan där ytligt glad typ som går runt och ler hela tiden. Hur skulle det se ut?

Därför go vänner har jag efter att tittat på följande bilder bestämt mig för vem jag tycker ska få Dagens Nyheters kulturpris:

José Gonzales.