Etikettarkiv: fotografering

Konsten att inte vara svår på bild

foton, fundering, ,

Du är debutant. Äntligen har ett förlag accepterat ditt manus, och din första roman ska ges ut.

Det bokas tid för fotografering. Fotografen har valt ut platsen för fotografering. Antingen klassikern i en fåtölj framför bokhyllan där du i ett parti strax bredvid huvudet av en slump frångått bokstavsordningen och placerat in de tyngsta verk du kan komma på (reaupplagor av Dostojevskij bannlysta). Eller så väljer du i samråd med fotografen en lite muggig miljö på baksidan av ditt sommarställe där du till alla släktingars förtret ockuperat friggeboden som skrivarlya de senaste fem somrarna…

Hursomhelst. Plats är bestämd. Du är på plats. Fotografen är på plats och det är dags att posera.

Plötsligt fylls du av eufori. Hurra! Jag har blivit publicerad! Jag är debutant! Och du firar av ett strålande leende rakt in i kameran…

Närå. Du sätter dig istället framför kameran och gör ditt yttersta för att inte se glad ut. För nu ska du se svår ut. Svår = seriös. Du är inte alls glad. Du har fått lida för din konst. Du bär världen på dina axlar och är inte en sådan där ytligt glad typ som går runt och ler hela tiden. Hur skulle det se ut?

Därför go vänner har jag efter att tittat på följande bilder bestämt mig för vem jag tycker ska få Dagens Nyheters kulturpris:

José Gonzales.

Tusen missade fototillfällen

fundering, ,

Det finns något som heter digitalkameraabstinens. Någonting jag definitivt kände av igår. Det hela blev påtagligt när Frida och jag vid femtiden besökte L och N och deras fantastiska nyfödda dotter Nico Jet. Där satt jag och våndades över att jag inte kunde föreviga de söta, stolta föräldrarna och deras bedårande dotter.
Någon timme senare befann sig Frida och jag på ett cocktailparty hos M och C där visserligen ingen efterlyste en partyfotograf… men ändå, det kändes inte riktigt som att jag uppfyllde min partyplikt.
Hela kvällen toppades med en asbisarr upplevelse på Södra Station.

Pendeltåget skulle inte gå förrän 20 minuter senare så Frida och jag bestämde oss för att gå in på den assunkiga

stationspuben och dela på en öl. Där inne var det fullt ös. Ett coverband kallat ”Come together” där alla medlemmar var över 60 bast, spelade tunga klassiker medan ett gäng fryntliga, aspackade, frackklädda och medaljbehängda ordensgubbar i 40-60 årsåldern dansade järnet tillsammans med lokala stammisfyllon. En av frackkillarna halade upp sin digitalkamera och tog ett gäng helt oförglömliga bilder (oooh om det ändå varit jag). Vi snackade lite med en av gubbarna som berättade att de tillhörde ett ordenssällskap som hade grundats av Bellman eller nåt. Medan vi pratade stapplade en gammal gubbe med kryckor fram över dansgolvet till orkestern. Väl framme plockade han fram ett munspel och tanten som sjöng ropade i micken:

-Och nu ett munspelssolo.

Och det var precis vad vi fick. Gubben var värsta Toots Tielemans. När han var klar applåderade alla och när låten var slut ställde sig alla upp och hyllade munspelskungen Gösta.
Vilken kväll! Hade jag haft en digitalkamera hade jag samlat alla frackkillarna, a-lagarna, Gösta och bandet till ett enda stort härligt gruppfoto!
*Snyft*