Är det inte härligt att det pratas så mycket politik nuförtiden. Det är verkligen härligt. Det känns nästan som ett slags uppvaknade. Äntligen kan man prata politik utan att folk hyschar en och tycker att man förstör stämningen. Okej, klart att risken är ganska stor att stämningen förstörs om folk har diamentralt motsatta åsikter, men det verkar som att alltfler känner att det är en risk värd att ta.

Jag har den senaste veckan bevittnat vänner på Facebook som chockat sina moderata följare med budskapet om att de röstar på Miljöpartiet. Jag har läst om folk som frågar sina barndomsvänner från en hemstad där Sverigdemokraterna vunnit 20 procent av rösterna hur de tänkt när de röstat på detta parti. Jag ser folk öppet deklarera att de röstar på Fi, människor som för ett par år sedan röstade på Centerpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Visst finns det problem med att den politiska debatten polariserats, men samtidigt är det väldigt skönt att alltfler människor slutat blunda för de problem som finns och nu aktivt deklarerar sina åsikter och sitt ställningstagande.  Det handlar inte bara om att öppet kritisera Sverigedemokraterna (som exempelvis Niklas Strömstedt gjorde igår i denna (i mina ögon) briljanta tweet):

SD:s stabschef twittrar om att det dansades till mina låtar på deras valvaka. Ännu en bekräftelse på hur sjukt omoderna de är.

— Niklas Strömstedt (@poptonten) 26 maj 2014

Nej, att kritisera Sverigedemokraterna innebär inte att man förlorar jobbet, eller prestige (såvida man inte är väldigt nischad artist såsom exempelvis Ultima Thule (ja jag vet att de lagt ner, men de säljer säkert fortfarande skivor)). Det enda maktmedel SD:s anhängare har än så länge är hot om våld och glåpord i kommentarsfält, och i viss mån hot om bojkott (som att bojkotta Expressen för sitt FI-fan-löp). Det häftiga är de som nu på allvar vågar utmana de politiska strukturerna, de som sitter på verklig makt (och nej kära SD:are, det är inte de vänstervridna journalisterna) i vårt samhälle. Ett bra exempel på detta är ”supertalaren” Stefan Hyttfors som igår publicerade en väldigt klarsynt analys av läget på sin Facebooksida. Jag citerar början här:

Rasism är inget problem. Rasism är ett symptom.

Klimatforskarna larmar, ”tiden är snart ute”. Ekonomerna larmar, finanskrisen fortsätter. Är vi inne på sjunde året nu? Människor larmar. Arbetslösa. Överflödiga. Ensamma.

Samtidigt ökar bolagsvinsterna framförallt inom bank- och finans. Nya rekord. Utdelningsfest! Ingen cancermedicin eller revolutionerande sol-bensin den här gången heller. Inte ens några nya jobb (att göra pengar av pengar är trots allt inget jobb). Men fantastiska värden har tydligen skapats så bonustaken måste bort!

och så kan ni läsa resten här  >>

För egen del är jag övertygad om att nyckeln till framgång för människosläktet är ansvarstagande. Att ta ansvar för sina åsikter och sitt agerande. Typ tvärtemot allt det som hände i samband med granskningen av Nuon-affären 😉

Med dessa ord loggar jag ut för idag.
På återseende! Och fortsätt ta ställning!