2005 skrev jag ett inlägg på bloggen om ”Min idol: Lena Andersson”. Och det stämmer fortfarande. Med några få undantag älskar jag det mesta hon skriver och fascineras över hennes fantastiska intellekt. Jag har tagit min idoldyrkan så långt att jag en gång messande henne på Facebook (med förevändningen att vi hade en gemensam vän) för att uttrycka min beundran… det ni.

Har funderat en del på det där med idoler och hur en efter en fallit från sin piedestal. Nuförtiden är det väldigt få som jag betraktar som idoler. Kanske har jag blivit för kritisk? Cynisk? Kräsen?

En annan intressant upptäckt är att de flesta som fallit ner från den där piedestalen är män. Och de som har klivit upp på piedestalen är kvinnor. I somras lyssnade jag på en del sommarprat och bortsett från Leo Razzaks briljanta program var det idel kvinnor som slog knockout på mig. Framförallt skulle jag vilja lyfta fram Liv Strömquist. Ett sommarprat med menstruation som den röda tråden. Jag minns hur jag stod där i sommarstugan och handdiskade och bara gapade åt programmets genialitet, samtidigt som jag försökte diska så tyst som möjligt. ( lyssna på programmet här >>)

Jag är långt ifrån ett fanatiskt fan. Jag har ingen jättekoll på vad hon gör, men de gånger jag snubblar över henne så tänker jag: geni!

Ta bara en sådan här sak (saxat ur Stockholm City för ett par år sedan):

”Blubby”.
Hon är ett geni.
(alltså inte Blubby).

Försöker komma på någon man som har fått mig att tänka så på sistone.
Återkommer när jag gör det. I väntan på det kan jag i alla fall konstatera att Sven Wollter håller stilen och att Blubby återigen skitit i det blå skåpet.