Tveksam om någon i min bekantskapskrets kan ha missat det… men under våren, sommaren och hösten har jag ägnat mig åt den kostsamma, bitvis roliga, bitvis grymt frustrerande hobbyn att ta körkort. Till min hjälp har jag bland annat haft hjältekompisen Petter som faktiskt gick en handledarkurs med mig redan för två år sedan. Men så kom den däringa Vanna och fick mig att tänka på annat (barn är mjuka och charmiga, bilar är hårda och kantiga).

I våras kämpade jag mot mina instinkter (jag tillhör kategorin som faktiskt aldrig tänkt tanken: ”Tänk om man ändå haft körkort”), och skrev in mig på en trafikskola.

Där mötte jag Patrik från Västerås som tidigt fick mig att inse att det är helt okej att inte titta på sin medpassagerare när man är den som kör bilen. Han lärde mig också begreppet ”egopil”, samt den lilla detaljen: köra bil. Jag lärde Patrik begreppet ”gränssnitt” och att bilens gränssnitt egentligen var väldigt primitivt (sen testade jag automat och insåg att det även finns bilar vars gränssnitt påminner om en leksaksbil). (Patrik har förövrigt startat blogg om körkort, se här>>)

På söndagarna träffade jag Petter som med sin oändliga generositet lät mig nöta ner kopplingens på hans fina Ford Focus. För en vecka sedan tog jag körkortet, och nu har jag det i min hand.

Imorgon klockan tio hämtar jag ut en hyrbil från Statoil i Sköndal. Solo bakom ratten – för första gången.