När ”alla andra” skriver om musiktjänsten Spotify som lanseras idag, tänkte jag ägna dagens inlägg åt något ganska väsensskilt. Nämligen: Brittisk matkultur.

I lördags, på Daniels eminenta Mölnbopartaj, påminde Martin Roos, på Martins försagda vis, mig om att jag ”alltid brukar” försvara brittisk matkultur. Dessutom hävdade han tvärsäkert att mitt argument för anglosaxiska köket är ”de fina råvarorna”.

Har jag sagt så, så är det dags för mig att revidera detta påstående. Att jag då och då svingar mitt svärd mot de som hävdar att brittisk matkultur stinker beror givetvis främst på sentimentala skäl. Som halvbritt, med engelsk mor är jag fett jävig och har kommit att uppskatta mycket sånt som veka svenskar aldrig kan uppskatta. Här nedan har jag påbörjat en lista med brittisk matkultur jag då och då går runt och saknar. Listan fortsätter imorgon…

Trekantsmackorna
Visst går det att slänga ihop grymma mackor även i Sverige, men inget slår Englands mackkultur. Framförallt trekantsmackorna, gärna med bortskurna kanter som med fördel äts med en rykande kopp te. Är jag ute på stan i England knallar jag gärna in på en livsmedelsbutik (eller ett varuhus livsmedelsavdelning) för att botanisera bland hundratals trekantiga plastförpackningar innehållandes två dubbla trekantsmackor fyllda med hundratals olika fyllningar. Vilket för mig in på nästa brittiska delikatess…

Branston Pickles

Kombinationen cheddarost (ost är en annan brittisk paradgren) och Branston Pickles i en macka är smått oslagbar. Denna bruna sörja ser inte så vacker ut, men den härliga kombinationen av sötma och syra gör den till ett perfekt komplement till ost (och kan tydligen vara extra smarrigt när man är gravid om man ska tro Catherine Zeta Jones). Pickles är också en del av pubklassikern ”Ploughmans lunch” som jag och min syrra otaliga gånger fått smaka på i ”familjerummet” på engelska pubar (jo det förr i världen fick inte barn, och fruar komma in på puben).

Läser man på innehållsförteckningen inser man att det experimenterats en del för att få fram smaken: kålrot, morötter, lök, blomkål, gurka allt i en sås gjord av vinäger, tomat, äpple, dadlar, senap, koriander, vitlök, kanel, peppar, kryddnejlika, muskot och cayennepeppar. Jag tror jag återkommer till det här med långa ingredienslistor i morgondagens blogg.

Bangers

Hur kommer det sig att Scan vid sidan om sina fejk-kolbaz, fejk-chrorizo och fejk-merguez kastar in en hederlig brittisk fejk-banger? Kanske för att man måste vara uppvuxen med den klassiskt engelska bangern för att verkligen uppskatta den. Bangern är anspråkslös, men charmig på sitt milda vis. Ett tag saknade min mamma den så hårt att hon smugglade in ett paket till Sverige. Ibland funderar jag på att göra detsamma, men då kommer jag på att Latinamerikanska Livsmedels chorizo är väldigt mycket vassare.
Bangern avnjuter jag hellre på plats i England, och då gärna i samband med en stabbig engelsk frukost (B&B-style).

Marmite

Uuuuuääck! Är ofta reaktionen när svenskar provar det populära brittiska smörgåspålägget Marmite. Denna mörkbruna, nästan svarta, kräm görs av jästextrakt (en biprodukt vid öltillverkning) och är det perfekta komplementet till rostat bröd. Fantastisk sälta och smak som påminner en smula om soja. En burk räcker nästan hur länge som helst, eftersom du bara brer på ett tunt lager Marmite på den heta toasten. Kombineras med fördel med en tunn skiva ost. Passa på att köp en liten burk Marmite nästa gång du är i England. I Sverige går den att köpa i exempelvis hälsokostaffärer, men till ett ofta hutlöst pris.

Mer delikatesser imorgon… fram tills dess får ni lyssna på hajpade Spotify. Själv låter jag datorn vila, och hänger istället med min syster och Vannas kusiner, och kanske kanske äter vi en ploughmans lunch.

Läs del 2 här >>