Det är trist att inte ha någonting att göra och det är trist att ha så mycket att göra att man inte hinner uppleva att någonting är trist… så kan man sammanfatta mitt liv just nu. Det jag saknar är fokus.

Ha, orden ”förmåga att hålla många bollar i luften” dyker upp i min hjärna. Ha! Skrattretande. Just nu känns det som bollarna bildar en gloria kring min skalle. En jävligt stor boll är den där som det står: förhandlingsdelegation på. Och så har vi den där cryobollen, artikeln om galna amerikaner som fryser ner sig och hoppas bli upptinade i en spännande framtid. Den bollen pockar på uppmärksamhet. Och där är den indiska bollen. Nä, på Indiska ambassaden idag tyckte de inte att det var dags att plocka ned den bollen inte. Nä, det blev visst lite problem med mammas pass. De måste kolla med London om min engelska mamma verkligen finns… I måndags ringde de mig och frågade varför jag inte sökt journalistvisum. Jag ska ju på semester, svarade jag.

-Well then you have to write us a letter, were you say that you won’t act as a journalist, sa ambassadtjänstemannen på knappt begriplig indisk engelska.

Så jag satte mig ner och formulerade ett brev där jag försäkrade att jag skulle lämna min journalistroll hemma.

Nä den där Stockholms Filmfestival-bollen, skriva upprop-bollen, Lailai-bollen, reda ut knepiga relationer-bollen, boka läkartidbollen, skaffa sig ett liv bollen, tar jag en annan dag.

Jag har i alla fall använt min bultsax.