Ovanstående alster är ett resultat av en övning då Vannas klass (sexårs) skulle svara på frågan ”Hur ska en vän vara?”
Frida knäppte bilden igår morse, jag såg den live vid hämtning igår kväll.

Varje gång jag ser den i min mobil blir jag alldeles varm i kroppen. Fylls av en massa ömhet.
Samtidigt gör det lite ont. Det här med vänskap är så skört.
Och det här med bra kompisar är så viktigt.
Jag kan inte låta bli att tänka på barn som hamnar utanför, inte får några vänner. Finns det sådana barn i Vannas klass?

Tänker tillbaka på min egen barndom. Jag hade alltid vänner. De var min trygghet. Att det samtidigt fanns ”coola killar” som lade ner en massa bortslösad energi mellan 5:an och 7:an på att försöka mobba mig, spelade egentligen inte så mycket roll. Jag hade ju dels de där vännerna i klassen som aldrig hakade på, och så hade jag mina vänner på gården, grannpolarna, som under exempelvis början av högstadiet betydde så mycket mer än barnen i skolan.

Tack till alla vänner! Och tack alla mina barns vänner och framtida vänner! Min frus vänner, och alla mina vänners vänner!

Och glöm inte:

Var snäll mot dina vänner, tyck om dem och lek med dem!