I morse läste jag med fascination Märta Myrsteners krönika ”Dessvärre föddes jag fem år försent” i DN På Stan. Märta föddes 1983 och blänger avundsjukt på alla priviligerade 70-talister som hade en mysig uppväxt och kom ut i arbetslivet i rättan tid:
Klart man har formats av det, klart man känner sig alienerad och bitter inför alla dom där mysiga neoproggarna födda före 1979, den sista generationen välfärdsbarn, med sina kompletta samlingar av Puss & kram-böckerna och sin orubbliga ”det ordnar sig, jag kan gå på Stockholms filmskola i ett par år, jag vet att det är tufft med jobb, men jag klarar mig, jag hade det ju så jävla idylliskt som barn och besitter därför en orubblig framtidsoptimism”-attityd.
Och visst har hon ganska rätt. Vi har det hyfsat bra, även om vi själva gärna blänger på 40-talisterna som fortfarande har många av de skönaste jobben, och som till skillnad från vår generation tycks hinna pensionera sig innan de dör av stressfrakturer i hjärnan…
Märta får mig onekligen att känna mig en smula gammal. Inte bara känna mig. Jag är gammal. Börjar nog bli dags att avla fram nästa generation som kan titta snett på de bortskämda, genomcurlade 90-talisterna…
