Flapp, flapp, flapp, dedöng, flap, dedöng… Jag har precis visat min dotter spelet Flappy bird efter att hon sett en skärmdump av spelet i Dagens Nyheter pappersupplaga. Jag får slita mobilen ur hennes hand.

På tbanan på väg in till jobbet sitter en kvinna i min ålder med en ipad mini och spelar Candycrush saga. Bana 258. Det ringer. Motvilligt svarar hon och lyssnar pliktskyldigt medan maken redogör för dagens dagislämning. Hon är spänd. Ska hon hinna spela en bana innan hon måste byta vid Slussen?

Undrar hur mycket pengar hon lagt ner för att komma till bana 258, tänker jag.

Längs samma resa jagar jag mina dopaminkickar genom att kolla Facebook, Instagram och mejl. Twitterappen avinstallerade jag för ett år sedan. Det blev för mycket…

Kollar mejlen.

Tänker på IDGs grundare och fortfarande aktive ägare Pat McGovern som en gång berättade att hjärnlabbet han sponsrar scannat hjärnaktiviteten när man kollar mejl.

Resultat: exakt samma mönster som när du står vid en enarmad bandit (Jack Vegas-automat).

Förväntningarna.

Kommer det där livsavgörande ögonblicket nu?
Livet har blivit ett spel och vi trycker frenetiskt på knapparna. Jagar likes, erkännande, kickar.

Flapp , flapp, flapp. Dedöng dedöng.