I tider av bostadsbrist med varierande mängd medföljande byggboom kan jag inte låta bli att undra – hur tänker arkitekter egentligen? I tidningar läser jag hur arkitekturen blir mer och mer fritänkande och avancerad, hur nya idéer material och lösningar formligen väller ut från arkitekternas ritbord i spännande kombinationer. Inget är omöjligt, halleluja!

Och tänk själva – att på papperet skapa ett hus som människor ska kalla sina hem är nog en utmaning som heter duga. Att senare se huset förverkligat måste nog vara en minst sagt cool upplevelse. Och det är här min fråga kommer in – hur tänker arkitekter?

Anders och jag (okej mest jag då) retar oss på ett nybyggt hus vi passerar varje dag till jobbet (att vi hade planer på att köpa en lägenhet där men agerade på tok för sent har inget med saken att göra…)

För, huset, som är ett under av öppna planlösningar, ytor och rymd, vackra material, spejsiga lösningar parat med moderniteter av alla de slag (det var ju därför vi exempelvis ville bo där) är nu fyllt med människor. Som bor där, och som bor där på lite olika vis. Och det är det som är grejen. Tänkte arkitekten på det? Att allt öppet och alla ytor och allt glas exponerar alla i huset för alla som går förbi? Att gigantisk kuvös kommer upp i arsenalen av liknelser när man går förbi? Och att det faktiskt inte är så fint?

Varje gång ser man lite mer än man vill se, ”jahaja, oj vad hon är gravid” eller ”nämen oj vilken stor plasmaskärm de har på väggen”… och vad som är ännu värre – varje gång retar sig smakpolisen bland oss sig på hur fult människor tenderar att ha det…puffgardiner med band och metallclips, kopparkittlar och väggtallrikar från folkmusikstämman i Hjo 1972 finns alltid i större utsträckning i svenska hem än man kan tro.

Och varje gång vi passerar blir det också så uppenbart att glas verkligen inte döljer det där skräpet man väljer att slänga ut på balkongen, där IKEA-kartongen samsas med den där döda benjaminfikusen man inte orkat ta ner till soprummet. Och tänker man på arkitekten fanns det där ratet säkert inte med i hans eller hennes skiss på de där balkongerna eller stora fönstren. Stör sig arkitekten också på sådana saker, eller är det bara jag?

I dessa tider av bostadsbrist och byggande är det en trend som kanske är mer estetisk än praktisk, och allvarligt talat ska väl en kombination inte behöva vara så svår att få till, eller? Smaken kommer alltid att vara som baken, och det kanske är något vi inte borde behöva skylta med i så hög utstäckning. Eller?