Häromveckan var jag på begravning. Det var en gammal vän. Eller snarare jämngammal. Det var en fin tillställning. Men också märkligt overklig. Varför stod man där och varför låg han där i kistan? Vi hade inte setts personligen på flera år, och nu stod jag där någon halvmeter från hans kropp, gömd i en kista och tittade på hans familj och vänner. Mina ögon var dimmiga av tårar.

Jag kom på mig själv med att vara lite nöjd med att jag gråtit. Kanske för att allt var så overkligt och att jag inte riktigt visst vad jag skulle känna. Men tårarna föll när min väns pappa gick fram till kistan. Hans smärta var så intensiv. Man kunde riktigt ta på den. Att begrava sin egen son. Fyfan, kände jag. Fyfan, han är död på riktigt.

Någon vecka senare drömde jag en sådan där dröm som gör det svårt att skilja dröm från verklighet. En sådan där dröm som är så märkligt kronologisk, och vardaglig att när man vaknar så tror man att den är på riktigt. Det var min vän som besökte mig i drömmen. Det ringde på dörren. Jag öppnade. Och där stod han. Pigg, fräsch, glad.

-Hej hej! Värst vad förvånad du ser ut, sa han och log.
Trodde du jag var död eller?
-Nä allt var i scensatt. Begravningen, min död. Allt. Jag ville börja om. Och nu är jag här.
Han stod där med den där solblekta sportbagen som han alltid brukade ha när vi spelade squash. Keps på huvudet och det där finurliga flinet som blottade hans vassa hörntänder.

Jag minns inte exakt hur drömmen förlöpte men jag minns att jag köpte hans story. Att jag tyckte det var den naturligaste saken i världen att han levde och att det var kul att umgås. Jag minns också hur jag vaknande och inte alls var säker på att det jag drömt inte var sant. Han var ju trots allt en klipsk kille. Klart han skulle kunna iscensätta sin död och börja om.

Några dagar senare fick jag ett brev. Det var från pappan. Där fanns en bild. Beviset på att min dröm var blott en dröm. Ett uppvaknande till en verklighet där min vän var märkt av sjukdom och inte alls en pigg och spjuveraktig 18-åring.

Min vän är död. På riktigt. Och jag var med på en begravning där det begravdes en vän.