Tv-seriens anatomi och ekonomi

 I min, och många andra webbjunkies värld, är tv-serier inte längre något man ser på tv. De tankas ner och avnjuts i den bärbara datorn, på tv:n via dator eller varför inte (som i mitt fall) projicerad med projektor på en 80 tum stor duk. Många hänger på låset och tankar ner de senaste avsnittet av en tv-serie så fort det senaste programmet visats “over there”.

 

Firefly - skön men ack så kortlivad tv-serie
Firefly - skön men ack så kortlivad tv-serie

Frida och jag har fått smak för ett helt annat beteende. En form av tv-serie-arkeologi där man ger sig på att titta igenom en serie som har gått ett par år. Eller kanske ännu bättre en tv-serie som gått i graven och som av någon outgrundlig anledning bara fick leva en säsong eller två (säger bara Firefly). Varje tv-tillfälle ser man ett par avsnitt. Som mest kanske fem på raken.

 

Fördelen med denna arkeologiska metod är att man aldrig behöver sucka över cliffhanger-slut och den förhatliga “to be continued”-skylten. Man behöver inte vänta en vecka för att se upplösningen, det är bara att klicka vidare. Inga tider att passa, bara lustfyllt se när man har lust, och hur mycket eller litet man vill.
 

En annan aspekt av att på några månader plöja igenom kanske 200 avsnitt inspelade under tio år är att man ganska snart förstår tv-seriens anatomi. Efter ett tag förstår man hur manusförfattarna, producenten och regissören tänker. För vår del har vi främst plöjt scifi-serier, och inom denna genre finns det en del knep och ekonomiskt tänkande som man som luttrad serial-tv-serial-viewer snart upptäcker:

 

1. Ojdå, förra avsnittet blev lite dyrt-syndromet..

Lades det en helvetisk massa krut på specialeffekter, gästskådisar och statister i ett avsnitt? Räkna då med att nästkommande avsnitt blir lite mer sparsmakat. Kanske återanvänds kulisserna från ett tidigare avsnitt. Ja, kanske hela avsnittet utspelar sig i högkvarteret vars kulisser används om och om igen. Låt storyn bara handla om några få av karaktärerna. Ju färre stjärnor som visas desto billigare blir det. Det här behöver inte vara dåligt. Det går att göra lysande tv med små medel. Allt som krävs är kreativa manusförfattare.

2. Manusförfattarna är på semester…

Dåligt blir det dock nästan alltid när man ägnar sig åt tv-seriebranschens absolut värsta besparingsknep: Flashbacks-avsnittet. Tittar man igenom en säsong av en tv-serie på en vecka eller två finns det inget mer förhatligt. Flashbacks-avsnittet är ett slags tv-seriens svar på pyttipanna. Hela manusförfattarstaben skickas på semester utom någon stackars praktikant som får hitta på ramberättelsen som ger oss ursäkten att få se tv-seriens stjärnor tänka tillbaka på vad som hänt under säsongen. Möjligtvis kan det vara underhållande för någon som glömt vad som hände i avsnitt som sändes för ett halvår sedan, men som serial-tv-serial-viewer har man dessa scener i allt för färskt minne. Dessutom är den taffliga ramberättelsen ofta usel. Nä, det här är det ultimata sättet för en producent att spara pengar, och ett bevis på att serien håller på att spräcka budgetramarna. Eller så sparar man bara in pengar till den stora finalen…

3. Le grand finale!
När säsongen börjar gå mot sitt slut (typ två avsnitt kvar på den 22 avsnitt långa säsongen), börjar det bli dags att brassa på. Det är himla viktigt att så här i slutet på säsongen få höga ratings så att tv-bolagsbossarna ger serien åtminstone en säsong till. Dessutom vill man hos tittarna ladda förväntningarna inför nästa säsong. Därför slutar ofta säsongen med en ruskigt spännande cliff hanger. I SF-världen ofta något i stil med: jordens undergång…
En cliffhanger som helt spelat ut sin roll för oss tv-seriearkeologer.

Teal'c - utomjordingen med Hollywoods suraste underläpp
Teal'c - utomjordingen med Hollywoods suraste underläpp

Ja, faktiskt har allt det jag beskriver nu spelat ur sin roll. En stor del av dramaturgin i dessa tv-serier är gjorda utifrån det traditionella tv-mediets förutsättningar. Dessa förutsättningar kommer att förändras radikalt de närmaste åren. Frågan är hur. Många laddar ner tv-serierna istället för att se dem live. Det innebär minskade reklamintäkter. Samtidigt gör bolagen fortfarande stora pengar på dvd-försäljning. Så pass stora att Stargate SG-1 (vilket är den serie vi plöjer just nu) lades ner efter 10 säsonger för att istället fortsätta som en serie filmer som släpps direkt på dvd. Hittills har två filmer släppts och det är inte omöjligt att de blir fler. Och dramaturgin i en långfilm är som bekant en helt annan än tv-serien. 

 

PS.
När man tittar igenom en tio år gammal tv-serie kan man också konstatera att det hänt en hel del med uttrycket och dramaturgin, genom åren. Återkommer nog till detta i ett framtida inlägg.

2 reaktioner på ”Tv-seriens anatomi och ekonomi

  1. Å jag älskar Firefly, de tramsade bort serien genom att visa avsnitten i fel ordning och sent på kvällarna i Usa…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.