Det kanske låter patetiskt men efter de senaste dagarnas friidrotts-em-spektakel i München känner jag att det finns hopp för mänskligheten.

Jag fick känslan av att människor verkligen kan åstadkomma stordåd bara genom att älska det dom gör. Givetvis tänker jag på Carolina Klüfts makalösa prestation. Hur hon fick allt att verka så lätt, anspråkslöst och inspirerat.

Men det är inte bara Klüft som generat dessa positiva vibbar, det kändes som att alla som tävlade verkligen gillade varandra och sporten. När idrottsutövarna kramade om varandra och gratulerade varandra trots att de själva blivit slagna kändes det genuint. Och kan tävlingsmänniskor vara så generösa borde väl alla kunna vara det?

Det enda som krävs är att vi jobbar för samma mål, tävlar i samma gren…