Bläddrade bland tevekanalerna tidigare ikväll, och snubblade in i UR:s sista sändningsminuter. Programmet hette Om barn i förskolan, för mig helt nytt. Kvällens avsnitt behandlade något så intressant som varför inte förskolebarn (och de vuxna som finns där) syns i medierna. Och då inte syns på snaskigt eller utelämnande personvis, utan inte syns i medierna som grupp. Att synas är att finnas. Intressant fråga tänkte jag och tittade på.

Forskning visar på kraftig underrepresentation, och mediefolk – redaktionschefen på DN tror jag främst det var – hänvisade till att barn tar tid att jobba med. Således är det tidsbrist som gör att det inte går att skriva eller rapportera mer om hur barn har det på dagis. Ur barns perspektiv.

Jag önskar dock verkligen att redaktionschefen såg programmets avlutande inslag. Där en flicka på fem-sex år först intervjuades om tillvaron. Sedan vände de på rollerna, och lät denna supercoola talang agera intervjuare bland sina dagiskompisar. Vilken närvaro! Och vilka frågor! Raka enkla – och vilka följdfrågor sen. Något att ta lärdom av. Och skriva om kanske?