Så här kring jul är det svårt att undvika en fundering kring traditioner. Häromdagen när jag stod jag till exempel i en ica-butik och tittade förundrat på ett berg med julnötter. Nätpåsar innehållandes oknäckta hasselnötter, valnötter, mandlar… Det är ju som bekant tradition att köpa nötter till jul. Man fyller en skål med nötter. Knäpper en eller två, låter resten samla damm till någon gång strax efter nyår och kastar sedan hela härligheten, för att sedan året därpå göra om samma märkliga ritual.

Förra året träffade Frida och jag två killar på Streets julkmarknad som saluförde sin fantastiska nötknäppare ”Drosselmeyer ” som tillskillnad från de traditionella nötknäpparna gör nötknäppandet till en lätt match. Vi förundrades. Gud vad snygg, Gud vad praktisk… Men så slog det oss: Vaddå praktiskt? När knäppte man egentligen en nöt för att verkligen komma åt innehållet? De där andrasortingsnötterna man köper till jul är sällan särskilt goda. Hårt skal, visst, men har man väl knäckt skalet ligger en liten skrumpen kärna där och längtar efter friheten efter flera år av ofrivillig fångenskap.

Nä, att knäppa nötter är tradition. Och det ska gärna göras med en usel nötknäppare som kräver tio hästars styrka och dromedars tålamod. Inte med ett designat lyxåk som går loss på 300 spänn…