Egentligen hade jag tänkt att ägna detta inlägg åt att lovsjunga vattenlås. Ni vet de där smarta sakerna som gör att avloppets stank inte kommer in i badrummet, köket eller toaletten. Tänkte också ett tag berätta om konsten att rengöra ett avlopp, varför jag gärna gör det iförd endast kalsonger och varför jag avslutar min uppgörelse med slemmiga avloppsavlagringar med en härligt renande dusch.
Men nä. Jag nöjer mig med att bara nämna det, så där i förbifarten. Besparar er alla de där slemmiga och illaluktande detaljerna. Tänker inte heller lägga ut texten om det faktum att jag genomförde detta Herculesdåd idag… trots att jag var på fest igår och därmed borde ha varit en smula bakfull.
Men nej. Det här inlägget handlar om en helt annan sak. Den handlar om vägen från Bison-Fredriks fest, hem till Bagarmossen. När jag satt där på tunnelbanan insåg jag nämligen att jag genomgått en personlighetsförändring.
Det var inte party-Anders som satt där. Det var pappa-Anders, föräldern. Runt omkring mig satt det och stod det fulla ungdomar på väg hem. ”De är ju bara barn”, tänkte jag både en och två gånger.
När en full tjej mitt emot mig tog upp luren och ringde sin mamma för att lugna ner henne med orden: ”Jo jag vet att klockan är 2:00. Jag hade råkat stänga av mobilen. Jag är på väg hem. Nä jag är inte alls full….”, såg jag framför mig en tonårig Vanna raglandes runt på Gullmarsplan.
Jag tillhör den där kategorin som faktiskt alltid gillat nattåg och nattbussar. På något vis har jag upplevt det som både mysigt och lite spännande. Mysigt för att det faktiskt uppstår en del oväntade möten när folk är onyktra. Spännande, för att lite vad som helst kan hända.
I natt satt jag med min bok och försökte låtsas att det var en vanlig vardagsresa på väg till jobbet.
Vad har då bilden med ovanstående att göra?
Ingenting. Den ger bara en liten hint om hur Fridas Kurbits-sajt kommer att se ut…