Där kom vi inrusande i kyrkan. Nico, Ulrika, Manne och jag. Dopceremonin hade hållit på minst en kvart. Det kändes som att vi var med i nästa storfilm – fyra dop och en begravning. Men det här var allvar. För framme vid prästen omvandlades Simon Petersson-Palestro från hedning till kristen. För oss som inte är med i svenska kyrkan och som varken kan trohetsbekännelse eller Fader vår, kändes det en smula skumt. Frågan är om inte det är vi superhedningar som är de enda som verkligen tar denna ritual på allvar. Eller kanske snarare vi och de som seriöst religiösa. Alla andra slentriankristna tycker nog att dopet är ”fint” och en juste anledning till fest. Och det är förstås sant. Tack Joakim och Katarina för en trevlig fest!