Eller kanske snarare ”Årets intervjuoffer”. För som Schulman själv skriver:

”Ranelid är den mest självintervjuande person jag någonsin träffat.”

Igår läste jag intervjun i senaste Nöjesguiden och kunde konstatera att Björn Ranelid är ett unikum. Vilket han gång på gång påpekar själv. Ranelid är lite för mycket. Lite ”over the top”. Och på så vis ett skönt inslag i ett annars ganska mesigt, ofta alltför inställsamt kulturetablissemang. Minns att jag läste självbiografiska ”Till alla människor i himlen och på jorden” för ett gäng år sedan. Minns också att jag uppskattade språket.

Men samtidigt har alltid min uppskattning av Ranelids språk störts av hans självupptagna manér. Det där sjävcentrerade är som ett missljud som tjuter i bakgrunden så fort man tar i något han skrivit. Ja, precis som den där tinnitusen som Ranelid gärna återkommer till i var och varannan intervju. 

I alla fall kändes det så då. Efter att ha läst Alex Schulmans intervju försvann missljudet, och det känns som att jag är redo att ge honom en ny chans.