“Love locks”, kasta pengar och andra massturismfenomen

Funderar lite över massturismfenomen. Ni vet de där platserna i vissa städer som alla måste besöka. Och när de är där måste de göra de där sakerna som alla andra gör. En del saker har varit tradition länge. Folk lär exempelvis ha kastat ett mynt över vänstra axeln i Fontana de Trevi i hundratals år, med förhoppningen att de ska få återvända till Rom. Idag kastas cirka 3000 euro per dag i fontänen, och ett par vakter med visselpipa står ständigt redo att se till att ingen sätter sig på kanten eller försöker ge sig på det alla egentligen vill i den 30-gradiga hettan: ta ett dopp som Anita Ekberg i La Dolce Vita.

I Pisa har folk så länge kameran funnits poserat för bilder. Men jag har en känsla av att Instagram och selfiekulturen påverkat en del. Jag kunde inte låta bli att fota några av de otaliga turister som ville visa världen hur de hjälper till att hålla upp det lutande tornet. Tack alla för er insats!

Avslutningsvis en fundering kring det här med mynt och “love locks”. Turistfenomen sprider sig. Överallt där det går att kasta ett mynt, kastas det mynt och att skriva sina namn på ett hänglås, låsa fast det och kasta nyckeln har verkligen spridit sig som en löpeld över världen. Ursprunget lär vara en bro i en by i Serbien. Konceptet spred sig via dikter och romaner. 2010 kollapsade en sektion av Pont neuf i Paris. Myndigheterna klippte bort 45 ton hänglås…
Summan av alla romantiska handlingar kan alltså leda till katastrof. Att sätta fast sitt hänglås på ett räcke högst upp i stabila Kulturpalatset i Warszawa verkar dock än så länge säkert… I alla fall om nyckeln som kastas ut från tornet inte skadar någon på gatan nedanför…

Utsikt från Kulturpalatset i Warszawa. Med några love locks på gallret, småmynt utanför och jag-var-här-klotter. Alla vill vi göra avtryck.

Så länge håller maten efter bäst före-datum

Jag hittade en artikel som samlat uppgifter om hur länge matvaror brukar hålla efter att man öppnat förpackningen. Bra info att återkomma till tänkte jag, utgick från faktarutan och broderade ut med lite egna erfarenheter.

Grundregeln är att lukta och smaka om maten är ok eller inte. Men bra med en liten fingervisning.

Så länge håller kött och ägg

Korv och skinka, kokt: Upp till en vecka. Tänk på att återförsluta förpackning som är öppnad.

Bacon: Runt en vecka.

Rött kött (nöt, lamm, gris): 3–5 dagar.

Ägg: Upp till flera månader. TIPS: Du vet väl att du kan testa ägget genom att lägga det i vatten. Om det flyter är det gammalt, men behöver inte vara dåligt för det. (läs mer här)

Så länge håller mejeriprodukter

Mjölk och grädde: Upp till en vecka.

Yoghurt: 7–10 dagar.

Crème fraiche: 7–10 dagar.

Gräddfil: 7–10 dagar.

Smör och margarin: Runt en månad eller mer.

Ost: Flera veckor eller så länge den inte är mögligt. Men skär du bort möglet med ett par centimeters marginal så kan du äta resten. Ett tips: Jag brukar riva gammal ost, lägga i påsar och frysa ner.

Så länge håller fisk

Rå, obehandlad fisk: Ett dygn.

Kallrökt fisk: 3-4 dagar.

Varmrökt fisk: Upp till en vecka.

Gravad fisk: 3-4 dagar. Lägg gärna över fisken på ett fat och täck med plast.

Sill i klar lag: Industritillverkad sill i klar lag kan hålla i flera månader om den förvaras i kyl och om lagen täcker sillen.

Sill i krämig lag: 2–3 veckor.

Kaviar på tub: Minst 6 månader.

Kaviar, fiskrom i glasburk: 3–4 dagar.

Ansjovis och andra fiskar i konserv: Använd direkt eller lägg över i en glas- eller plastburk och behandla som en färskvara, max 2–3 dagar i kyl.

Så länge håller mat i glasburkar

Gurka, rödbetor mm på burk: Upp till tre månader.

Oliver i lag: Upp till två veckor (häll över i glasburk).

Pesto: Upp till två veckor.

Tacosås: Upp till en vecka.

Så länge håller lagade matrester

Kokt potatis: Upp till 5 dagar (i skål med hushållspapper över).

Kokt ris: 2–3 dagar i burk med lock. (se dock till att värma upp ordentligt när det ska ätas igen).

Kokt pasta: Minst 5 dagar i burk med lock.

Fortfarande aktuell: 19 år gammal krönika om “Patroner och rakblad”

Läste en Facebooktråd som Alex skrev om frustrationen kring att tillverkarna bygger saker som är gjorda för  att gå sönder.  Kom att tänka på en krönika jag skrev när jag jobbade på Maxidata. Den här publicerades för 19 år sedan… och är fortfarande aktuell (även om priset på skrivare blivit ännu billigare sedan dess).
Skrivartillverkarna har prövat fler tricks en så… exempelvis inbyggd räknar som efter ett visst antal sidor ger ett error-meddelande så att man lämnar in för lagning och får veta att det är billigare att byta ut än laga (se fascinerande dokumentär här).
Eftersom jag tror på återbruk och saker som håller ger jag er här en möjlighet att läsa en 19 år gammal krönika. Helt gratis 🙂

Krönika från Maxidata hösten 1999:

Patroner och rakblad

I luren har jag en kille från ett företag som tillverkar skrivare. Han pratar på om en ny modell som ska lanseras och konstaterar glatt att den bara kostar 1500 kronor.

-Och vad kostar färgpatronerna, frågar jag.
-Nä, det vill du nog inte veta säger han, och skrattar.

Jag skrattar med men kan samtidigt inte låta bli känna vis olust. Jag tänker på alla de gånger jag tvingats köpa de där förbannat dyra bläckpatronerna. Att sedan upptäcka att man köpt fyra bläckpatroner på ett år till en sammanlagd kostnad av priset på en ny skrivare, känns som att bli rånad.

Skrivarföretagens förklaring är att mycket av teknologin i dagens skrivare ligger i själva patronen. Med andra ord är inköpet av en bläckpatron en investering i ny hårdvara. Kanhända ligger samma motivering bakom företaget Gillettes svindyra rakblad. Efter några dagar blir dessa högteknologiska vidunder slöa och man måste ständigt investera i nya. Ett otroligt slöseri kan tyckas, men en mycket lönsam affär för producenterna. Principen för försäljningen av rakhyvlar och skrivare är den samma. Billig initalkostnad lockar köparen, och flitig konsumtion av nya rakblad eller bläckpatroner ger tillverkaren ett ständigt flöde av intäkter.

Tänk på det när ni köper skrivare eller rakhyvlar. Ni betalar inte bara en gång, ni betalar så länge produkten lever.

Anders Engström
Webbredaktör, M3

Så räddar vi biograferna – med bio on demand!

Upprinnelsen till det här inlägget är två:
1: En konversation med min svägerska Anna i somras där vi diskuterade biografernas situation och framtid
2. Nedanstående, som fick mig att skriva inlägget.

Artikeln som Henrik länkade till kan du läsa här >>

Vad handlar då min idé om? Jo… film on demand på bio.

I dag fungerar bio ungefär så här: Biografkedjorna tar in de filmer som de tror ska dra in pengar. De får premiär. Är de väldigt framgångsrika får de gå i flera salonger samtidigt och vart efter publiken droppar av får de färre och sämre visningstider tills de plockas ner.

Nuförtiden är filmerna digitala vilket underlättar distributionen avsevärt. Backar vi bandet några år bakåt var man tvungen att chansa lite på hur stor en film blev och beställa ett antal filmkopior som sedan distribuerades runt om i landet. Smalare filmer gjordes i bara ett par kopior med svensk text och kunde sedan åka runt på turné i landet under ett par år. Mindre samhällen kunde få vänta månader på att de större filmstäderna skulle ha spelat klart en film.

Det var då det. Nu är som sagt filmen oftast digital och jag kan exempelvis gå till en liten biograf som Reflexen i Kärrtorp och se en film som bara några dagar tidigare hade premiär på en stor biograf.

Min idé är att dra nytta av denna möjlighet.
Vad sägs om att alla visningar sker i nästintill fullsatta biografer? Vad sägs om att priset för biobiljetten är billigare ju fler människor som är i bio-salongen? Vad sägs om att repertoaren har hundratals filmer att välja mellan och att man inte ens är begränsad av att det ska vara nya filmer?

Det borde vara möjligt att bygga en portal där folk dels kan komma åt ett arkiv med filmer, men också salonger och visningstider runtom i Sverige. I portalen kan dels kuratorer gå in och sätta upp filmvisningar som folk kan välja mellan, men du kan också sätta upp egna visningar som, om du får med dig tillräckligt många intresserade, blir riktiga visningar. Biljettpriset sätts efter hur många som förbokar visningen. Det ligger alltså i ditt intresse att många kommer dit.
De platser som är över säljs på plats till ett högre pris än priset för de som förbokade.

Jag tror att detta system skulle kunna fungera och göra biobesöket ännu mer spännande och socialt. Du skulle få en bredd av filmer och fullsatta salonger.

Vad tror ni? Någon som vill vara med och utveckla…?