Läste med förtjusning häromdagen om Simon och Saras ”mallresning”. En underbar dalavariant av konceptet lysning där släkt, vänner och grannar reser en ”malla”, en avkvistad gran eller björk mot de blivande tus gård, eller föräldragård. Ett kul sätt att visa folk som passerar att här kommer det snart vankas bröllop.
På Wikipedia stod det inte ett dyft om denna tradition. Så jag letade vidare på internet och hittade bland annat en referens på sajten Dalaliv. Och så hittade jag en riktigt fullödig beskrivning på bloggen Hjortmyren.
Så här beskriver bloggaren Hjortronmyren traditionen:
Mallresning är en gammal lysningstradition. Omkring tre veckor före bröllopet reser brudparets släkt, vänner och bybor en malla, ofta vid brudens eller brudgummens föräldragård. I Siljansnäs brukar mallan vara en lång tall som kvistas men där man sparar de allra översta grenarna i tallens topp. Det är killarnas uppgift att göra i ordning mallan och frakta den till gården där mallkalaset (lysningsfesten) hålls. I mallans topp fästs en malltavla med brudparets namn och datum, allt utfört i kurbitsstil. Tavlan består av en duk uppspänd på en träram. Ofta anlitas en lokal kurbitsmålare för att göra malltavlan.
Jag upprepar ”Ofta anlitas en lokal kurbitsmålare för att göra malltavlan”. Och så en liten bild på Simon och Saras malltavla som Simon upplyste Frida och mig om via ett Facebookinlägg:
Känns kurbitsmålningen igen? Jovisst, den lokala kurbitsmålaren är undertecknad. Tydligen har det slumpat sig så att någon av Simon och Saras rara vänner bildgooglat på kurbits och hittat den här:
Någon timme i Photoshop senare och S&S:s vänner har skapat en malltavla anno 2010. Det är en stor ära att i detta digitala tidevarv ha fått agera lokal kurbitsmålare på distans. Och lyckosamt att jag på så vis fått bidra till Simon och Saras mallresning. Firar med att påbörja en artikel om mallresning på Wikipedia. Hjortronmyren eller någon annan kunnig dalmas får gärna utveckla. Kanske den som satte ihop malltavlan ovan?
Sharing is caring!
Kul att läsa! Och kul att bli citerad! Jag var själv inne på wikipedia och letade innan jag skrev mitt blogginlägg men hittade inget om mallresning. De exakta traditionerna skiljer sig nog en del mellan olika socknar och byar men grundprincipen är densamma. Traditionern med ”slagsmål” finns nog bara på några få ställen, vad jag vet…
Mallresningen för Sara och Simons planerades (i hemlighet) av ett gäng kompisar som aldrig varit på mallresning, vi fick tack och lov fantastiskt understöd från familj och bybor! Den fina skylten ovan tillverkades genom att just som du skriver, googla på kurbits och efter lite fix trycka skylten på ett tryckeri i Etiopien och frakta den till Sverige. Det finns inga geografiska begränsningar längre 🙂 Byborna i Skeberg hade också fixat en fin skylt (som verkligen var lokal), så Sara och Simon fick två fina skyltar i sin malla. Nya och gamla traditioner i skön harmoni. Och ett lyckat sammanträffande att den kurbits som valdes till mallskylten var producerad av vänner till Sara och Simon!
Ytterligare information om Siljansnäs: det var pojkarnas ansvar att tallen var hel och snygg efter resning. Jag har fem systrar som ”fajtades” och gjorde allt för att förstöra tallen. Ju mer flickorna lyckades förstöra eller förfula tallen desto mer fick bruden bestämma i äktenskapet, sa man. När det lystes för en grannpojke fick pojkarna gå ut i skogen och hämta (5) fem tallar innan det var OK. Pojkarna kastade vatten och mjöl över flickorna för att hindra dem.
Tack för kompletteringen Jan! Intressant!
Vad roligt att läsa! Min pappa född och uppvuxen i Östbjörka, Rättvik (född 1937) berättade just om denna tradition, killarna som skulle få upp och tjejerna som skulle rasera!?!