Kategoriarkiv: fundering

När reglerna inte hänger med i svängarna, blir allt fler ofrivilligt kriminella

ParagraphIdag publicerade DI en artikel där en moderat, en centerpartist och jag kräver ändrade regler när det gäller ätbara insekter. Regelverket kring detta (ett regelverk som sattes upp i samband med hysterin kring galna kosjukan på 90-talet) kan du läsa mer om på min sajt Bugburger. Här vill jag bara konstatera att om jag ställer mig på Bagarmossens torg och serverar en Bugburger är jag… kriminell!
Och här ett par andra fall där jag kan råka bryta mot reglerna…

Varje sommar brukar familjen spela in en film (exempelvis den här). Nästa år vore det väldigt kul att spela in några scener med en drönare…
Men då: Är jag, sedan igår, kriminell.

Igår konstaterade nämligen Högsta förvaltningsdomstolen att drönare med kamera är betecknade som övervakningskameror och kräver särskilt tillstånd, som man i praktiken inte kan få för att spela in min fantastiska film… Däremot kan jag sätta fast en kamera på min cykel och filma utan att bryta mot lagen. Så kanske jag får skriva in några cykeljakter i manus?

Det här med det förändrade medielandskapet och regler är knepigt. Visste ni förresten att jag förra söndagen bröt mot reglerna och var lite kriminell när jag på Facebook sände live från The Cures konsert i globen. Jag hade nämligen inte ansökt om tillstånd för att direktsända tv

Undrar hur många som bryter mot den regeln, dagligen?

Det här med content… är inte så lätt som man tror

content-is-king-1132263_1280Mina sociala-medier-flöden är fulla med folk som kan uttrycka sig i skrift. Människor som kan entusiasmera, väcka intresse och formulera saker som får medmänniskor att haja till. Häromdagen insåg jag att jag faktiskt är bortskämd. Jag lever i en kreativ bubbla och för de flesta är det här med formuleringskonst något jobbigt som man helst låter bli. Jag har vänner som lever i andra bubblor där Facebookflödena bara innehåller memes, länkar till diverse viralsajter och en och annan bild fotad med Instagram.

För det här med att kunna skriva är ingen självklarhet. Precis som det inte är självklart att kunna lägga snygga frisparkar, kasta mitt i prick,  förhandla bra affärer eller utveckla en app. Det kräver träning, det kräver erfarenhet och viss talang.

Den senaste tiden har jag läst en del företagsbloggar vars innehåll (content) är så dåligt att jag sprungit och letat efter en skämskudde. Visst det är ”content”, men väldigt innehållslöst innehåll. I vissa fall till och med motsägelsefullt och upprepande.

Vad vill jag säga med det här? Jo, jag vill att alla ni skribenter därute som behärskar ert gebit ska sträcka på er. Ni tillhör ett skrå vars kunskaper märkligt nog nedvärderats mer och mer ekonomiskt (sett till löner och frilansarvoden), men samtidigt blivit allt viktigare. Plötsligt har allt blivit kommunikation, och alla vill vara kommunikatörer. Men ni mina vänner tillhör de vältränade! Och det här med content… är faktiskt inte så lätt som man kan tro.


Här är förresten tre texter som jag skrivit helt gratis den senaste månaden och är ganska nöjd med:

Stoppa kaoset – lotta ut platserna i Kulturskolan
(debattartikel skriven för Etc på 30 minuter, efter jag skrivit ett inlägg på Facebook).

Guide: Bagarmossens 9 oanvända boulebanor
(en raljant text/bildkavalkad baserad på en serie iakttagelser som jag skrev för min blogg Bagisbloggen igår kväll)

Ät insekter – rädda världen
(jag satte mig en semesterkväll i augusti och sammanfattade mina argument för att äta insekter på min blogg Bugburger. (sen efterdaterade jag den till mars så att den inte dök så högt upp i flödet 😉

 

Ny utmaning: Sociala medier-timmen

socialamediertimmenJag har insett att jag tittar alldeles för ofta på mobilen, och ofta är det för att kolla vad folk skrivit på sociala medier (främst Facebook, Instagram, Twitter). Från och med nu kommer jag ägna max en timme åt sociala medier, och denna avgränsade timme sker på kvällen efter barnens läggning.

Det är okej att posta saker på Instagram/Twitter/Facebook eller dylikt under dagen, men jag får inte kolla in hur folk reagerar på detta förrän det är dags för sociala-mediertimmen.

Jag har redan avinstallerat facebook-appen i telefonen samt stängt av aviseringar från mina övriga appar. Fundera också på att börja använda armbandsur igen så att jag inte tittar på mobilen i onödan.

Varför? Vad vill jag uppnå?

Poängen med socialamedier-timmen är att minska antalet störningsmoment under dagen. Det handlar också om att uppskatta dötid, att tänka och reflektera istället för att fylla på med ny information. Min forhoppning är att jag blir mer koncentrerad, mindre splittrad, mer effektiv och att jag kommer att njuta så mycket mer av den sociala interaktionen när jag gör det under en begränsad tid.

När börjar jag?

Jag börjar nu. Så är det någon som ser mig lajka, RT:a, eller kommentara folks inlägg under dagen: ryck mig i örat! 😉

Om tjugo år tycker Helén Bjurberg att det är coolt med väggcitat…

Glöm aldrig att fånga dagen!
Ett par gånger har vänner till mig länkat till en krönika av Hélen Bjurberg som har skrivit en text för Aftonbladet om hur tragiskt och töntigt det är med att ha citat som ”Carpe diem” uppsatta på väggen (läs text här). I samma text skriver Hélen att:

”För mig finns det bara en typ av text som funkar att sätta på väggen och det är de som är i form av en bonad. Klassisk broderad med kloka tankar, typ ”Borta bra men hemma bäst” eller ”Som man bäddar får man ligga”. ”

Jag tycker också det är vråltöntigt med citat på väggen (och fick en smärre överdos när jag jobbade med en väggspecial till tidningen Hemstilat). Jag skulle också kunna tänka mig att ha en bonad på väggen, och då gärna med något citat som får en att hajja till (vid närmare eftertanke har jag faktiskt sedan åtta år tillbaka ett på mitt skrivbord på jobbet).

Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra. Vad tyckte Helén Bjurberg om väggbonader med citat för 20 år sedan? Då det inte varit hippt och festligt? Att ha citat på väggen är mainstream idag. Att ha bonader på väggen var mainstream fram till kanske 70-talet. Då föraktades det av alla oss som inbillar oss att vi har smak.

Jag kan nästan slå vad om att om 20 år kommer Hélen eller någon som motsvarar henne klistra upp Carpe Diem på en vägg och plötsligt vara ap-hipp. Coolaste katten i stan (för att använda ett uttryck som kan verka töntigt, men som kommer att vara helt rätt om tio år).

När jag läser Hélenes text en tredje gång känner jag mest avsmak. Vad är poängen med att racka ner på en massa människor som uppenbarligen tycker dessa citat är snygga. Ja kanske de rent av känner något starkt innebords när de ser detta citat? Kanske Anna 29 knallar in i köket varje morgon och ropar CARPE DIEM! NU FÅNGAR VI DAGEN – YEAH!
Medan Hélen går in i sitt kök kollar upp och tittar på sin egentillverkade bonad: ”God smak i kvadrat. Våga vägra väggcitat!” och tänker: Fy fan vad smart jag är, och vilken fantastisk smak!

—-
PS: Vi håller faktiskt precis på att göra om väggen i vardagsrummet. Vi har målat över vår spexiga egendesignade tapet och funderar på att dekorera den med något. Vad tycker ni om det här?

alltsomarfastforflyktigas

Hipster, Normcore, K-hole och borecore

Hipstern är tydligen död och på väg att begravas. Nu är det Normcore som gäller. Istället för att sticka ut ska man vara lite mer svennebanan. Chinos, tubsockor… Seinfeldt har blivit en modeförebild. Att handla på Dressman: superhett.

Veckorevyn lär tydligen ha varit tidiga med att berätta om denna trend på svenska:

Foto: Veckorevyn
Foto: Veckorevyn

”Så standard så att det sticker ut”. Jojo. Veckorevyn fortsätter sin beskrivning:

Så medan hipstern strävar efter det omaka och annorlunda (typ solglasögon från en second handbutik i Reykjavik) hyllar normcore mellanmjölk, Fjällräven, Bingolotto och Gyllene tider.

Patrik Lundberg i Aftonbladet kallar å sin sida normcore för klassförakt:

Snorvalpar från den övre medelklassen leker svennepäron i några månader och när de har tröttnat kan de dra på sig sina Acne-kläder igen.

Ja tänk att strävan efter något så alldagligt kan väcka så starka känslor. Hela normcore-grejen känns lite som ett skämt, eller väldigt mycket ironi. Och kanske är det det. Trend-forecasting-företaget K-hole som myntat begreppet är enligt en färsk artikel i Art review lika mycket ett konstnärskollektiv som en marknadsföringsbyrå. K-hole förresten, vet ni vad det är? Jag citerar Wikipedia:

”K-hole” is a slang term for the subjective state of dissociation from the body commonly experienced after sufficiently high doses of the dissociative anesthetic ketamine (75-125 mg IM). This state may mimic the phenomenology of catatonic schizophrenia,[1] out-of-body experiences (OBEs) or near-death experiences (NDEs),[2] and is often accompanied by feelings of extreme derealization, depersonalization and disorientation, as well as temporary memory loss and vivid hallucinations.

Vibbarna jag får av det här är väldigt lite normcore 😉

Kan nu avslöja att även trendanalysbyrån Bakelit jobbar på en trendrapport. I rapporten kan man bland annat läsa om trenden som ersätter Normcore: Borecore. Vad den kommande rapporten heter? ”Bonjour tristesse”

Det svåra 99:nde inlägget

Idag är dag 99 av 100 i utmaningen Blogg100. Jag är aptrött. Rent ut sagt urblåst efter en vecka som peakat mer än en gång. När jag satte mig ner framför tangentbordet för tio minuter sedan snurrade tankarna runt.  Vad har jag för bloggvirke egentligen?
Jag såg på Facebook att ett gammalt Youtubeklipp dykt upp igen. Det där fantastiska klippet på baseballstjärnan med otroliga reflexer som nonchalant fångar en stenhård boll som precis är på väg att träffa en reporter i huvudet:

Den här gången var dock upplevelsen en annan. Under klippet på Facebook dök nämligen Facebooks relaterade länkar upp:

Facebook

 

… och följer man de länkarna förstår man plötsligt att klippet inte bara är fejk (viss bevikelse) utan också en väldigt subtil reklam för Gillette (sponsorskyltar i bakgrunden). Det här fick mig att tänka på det här med fejk, Metros briljanta tjänst Viralgranskaren och hur oerhört lätt det är att bli duperat på nätet när man vill att det otroliga ska bli sant.

-Ja, det skulle man ju kunna skriva om, tänkte jag. Men samtidigt kändes det ju varken särskilt nytt eller jättespännande. Kanske jag borde skriva något om Fridas 40-årsfest igår och varför den var så sjukt lyckad? Kanske blogginlägget: De 10 viktigaste faktorerna för en lyckad fest? Känner ju visst råg i ryggen efter att ha varit med och arrangerat två lyckade fester den här veckan 😉
Men: Nä, visst var det bra arrangemang, men i slutändan handlar ju en bra fest egentligen mest om att ha väldigt bra vänner som är väldigt festmotiverade 😉

Och de var de igår. Och vårt arrangemang var så pass bra att det tog oss två timmar att packa ihop grejorna efter festen var slut. Med 4,5 timmar sömn i kroppen är det helt enkelt dags att konstatera att det här inlägget inte blir bättre än så här. Imorgon är ju också en dag och då kommer det hundrade, avslutande inlägget!

God natt!

Dagens nyord: Fasadlycka, fasadlycklig

Ni vet de där människorna som varje gång man möter dem alltid är så positiva och glada? De där som aldrig tycks ha en dålig dag, som skiner upp så fort de träffar en annan människa. En del av dem är säkert så där glada, men så har vi de där som medvetet, eller omedvetet är offentligt glada, som visar en glad och lycklig front, på Facebook, Twitter och i verkliga livet.

Vi pratar om de fasadlyckliga och den bedrägliga fasadlyckan.

För egen del använde jag ordet för första gången idag. Men givetvis är det inte helt oanvänt, dock ej etablerat. Räknar man bort några artiklar där fasadlycka handlar om lyckan om att få till fasaden på ett hus har vi sju exempel mellan 2008 och nu.
Här är de:

”En drog för de fasadlyckliga,
de som aldrig behövde berusningens frihet”

Ur dikten Religion av för mig tidigare okände poeten Tommy Vähä-Rainio. (datum: maj 2008)

”Fast vi börjar visst bli proffs på fasadlycka.. Om det nu är en bra egenskap..”

Bloggen ”The story of Kela”. (datum: 6 juli 2009)

Det är bra. (Jag får ursäkta mitt lyckobloggande, egentligen bör en bloggare hålla sig mitt emellan lycka och sorg hela tiden – man ska inte vara för glad: ”visar bara upp sin fasadlycka hela tiden” eller för ledsen: ”tror hen vi vill veta allt om hens sorger?!?!?! Cheer up you! Småpotatis!”. Nu är jag odrägligt glad.)

”Hanna” i sin blogg Helh. (datum: 13 februari 2011)

Men man måste fråga sig från vilken position det formuleras. Själv en omvänd klassresenär känner jag alltför väl igen mig i brevskrivaren: det handlar längst därinne inte om avund, eller missunnsamhet, utan om en ledsnad inför Felix uppkomlingens fasadlycka och lika faktiska som bedrägliga välstånd. Som hon, den omnipotenta, måste rasera. Och korrigera.

Jan Karlsson recenserar Christine Falkenlands bok ”Sfinx” i Kristianstadsbladet.  (datum: 24 augusti 2011)

 

Cissi Wallin på Twitter. (datum: 22 november 2012)

Så…tillbaka till ämnet: Jag känner helt igen mig i det du skriver och tycker att det verkar väldigt vanligt. Att det är lite tabu att prata om, tillsammans med dagens fasadlycka, gör att man känner sig mer ensam än vad man antagligen är.

Signaturen ”Upplevelse” i en intressant tråd på Familjeliv där pappor diskuterar tabuämnet att inte känna så mycket när man får veta att man ska bli pappa. (datum: 3 april 2013).

Oktober var ett gasmoln av giftiga impulser. Jag skolkade efter överenskommelser. Jag kunde sitta i timmar på skolans vindsrum och gråta mig torr. Jag somnade alltid gråtandes. Utåt var jag förstås alltid skimrande av fasadlycka. Samtalen med honom ökade. Dagligen upprepade jag mig: ”Jag vill inte leva”. När han sa ”Jag vill inte ha en värld utan dig” stirrade jag bara på honom. Min blick var redan död.

Tja Jossan, privat blogg. (datum: 2 januari 2014)