fundering

Nour El-Refais inlägg på Newsmill om den mansdominerade och kvinnodiskriminerande humorscenen i Sverige har väckt en hel del rabalder. Och väldigt många kommentarer från de som Andres Lokko en gång i tiden beskrev som “rödbrusiga män“. Jag applåderar Nour El-Refais mod och gärning, men kommer inte att göra mer än så i just detta inlägg. Istället tänkte jag lyfta fram en annan grupp kvinnor som har det tufft: De kvinnliga schackspelarna. 

I somras skrev schackspelaren Anna Lindgren en essä i DN på ämnet “Ensam dam“. På sajten “schacksnack” länkade man till artikeln, frågade sig “Varför är det då så få kvinnor som spelar?” och lade upp en bild på två blondiner som sjunger…

Här några klipp från kommentarerna:

Man kan jämföra det med varför det är ett förhållande på nåt med 90 % män och 10 % kvinnor som är professorer. Det ligger betydligt mer för mannen än kvinnan att gå in för ett smalt väldefinierat område, och dessutom skall man resonera i logiska och konkreta banor, inte emotionella och irrelevanta.

För alla som påstår att detta är sexism kan jag hävda en artikel ur Illustrerad Vetenskap där det jag säger bekräftas.

 

Schacksnacks illustration...

Min kommentar: Lita aldrig på en man som refererar till Illusterad Vetenskap.

Webmaster säger: Torbjörn! Vad är det för fel på bilden? Vad skulle du vilja ha för bild?

Min kommentar: Jo, faktiskt. Webmaster förstår inte. Han har fått den här frågan i flera kommentarer och ändå inte svarat. Det enda han lyckas klämma ur sig är en förvånad kommentar om att en annan blogg (Kamferdroppar) också “irriterat” sig på bilden. Istället för att förklara sig får en annan besökare tolka webmasterns intention:

Martin S säger: Hade det inte varit mer passande med en bild av kvinnor spelar schack? Jag kan i och för sig tro att webmaster kanske ville illustrera det kvinnor kanske hellre gör, men jag tycker det blev lite konstigt. 

Min kommentar: Inget svar från Webmaster.

Tomas Pettersson säger: Å ena sidan, om bilden tolkas som en illustration till hypotesen “orsaken till att kvinnor inte spelar är att snygga tjejer kan ha roligare än så” så framstår den som mindre smickrande för kvinnliga schackspelare. Å andra sidan, vem farao vill se bild på två ruggugglor om dom inte ens spelar schack.

Min kommentar: Ja, varför skulle en artikel om kvinnliga schackspelare illustreras av ruggugglor?

David Lundberg säger: ”Å andra sidan, vem farao vill se bild på två ruggugglor om dom inte ens spelar schack.” -Amen

Min kommentar: Jo, David var samma icke-sexistiska kille som citerade illustrerad vetenskap.

Många gånger när jag klickar mig vidare på Twinglylänkar från artiklar hos DN, SVD, IDG mfl upptäcker jag att blogginlägget jag hamnat på bara är ointressant blaj, där artikelförfattaren lagt ner mer tid på att länka till diverse Twingly-anslutna än att verkligen tycka något av relevans. Tänkte idag genomföra ett litet experiment och tycka till en massa om sånt som skrivts de senaste dagarna. Jag tänker agera Twinglyhora… kort, koncist om både det ena och det andra.

 Settman-Sverige är det nya landet

I dagens tv-krönika i DN rackar Johan Croneman ner på Peter Settman, eller kanske framförallt på tv-kanalerna som låter denna tv-entreprenör som både agerar programledare och vd  tv-chef för produktionsbolaget Baluba, få väldigt mycket utrymme i tablåerna. Och visst kan jag hålla med Croneman. Svensk-producerad tv har blivit väldigt slätstruken och fegkommersiell. Och visst borde kultur-sverige ryta till. Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför… varför inte låta tablåstyrd tv kväva sig själv i sina MMS-mätningar. De som är intresserade av nya idéer och radikala grepp har slutat titta på traditionell tv. Kvar blir bara de som gillar Settman.

Lek i skogen gör barn jämlika

Enligt forskaren Eva Ärlemalm-Hagsér kan vanliga lekplatser på förskolor förstärka könsrollerna. Det är bättre att gå ut och leka med barnen i skogen. Intressant artikel. Men frågan är om gå ut i skogen är lösningen, framförallt för barn till föräldrar som hakat på den gråa vågen och flyttat in till stan. Varför inte ge en massa pengar till ett gäng konstnärer som i samarbete med forskare får utveckla helt nya lekplatser? Könsneutrala lekplatser, det vore väl nåt?

Präster protesterar mot häxkonster på danskt zoo

Den kristna tidningen Dagen har snappat upp följande story:

“Flera präster i danska Ålborg protesterar mot att en häxa den gångna helgen tilläts uppträda på Ålborg zoo. Uppträdandet skedde i samband med en Halloweenunderhållning”. 

“- Att låta sina barn komma under inflytande av en erkänd häxa och låta dem styra ut sig med amuletter och häxbrygd är oansvarigt. Vi talat inte om en skådespelerska som klätt ut sig utan om en person som i många år praktiserat häxkonst och som tar dessa saker på allvar, säger prästen Vagn Folkerman till Nordjyske Stiftstidende.”

Jag håller med. Lika oansvarigt som att låta präster leda skolavslutningar. Religion är allvarligt och något små barn bör slippa tills de känner sig redo för vuxendopet.

Delicato stoppar tårtannons

Häromdagen skrattade Frida och jag gått åt Delicatos senaste reklamkampanj där de fortsätter ironisera kring Delicato-kakornas nyttighet. Tydligen skrattade inte snubbarna på livsmedelsverket. De gillar inte alls bilden på en tårta med ett florsockrat nyckelhål och texten “Nyckelhålsmärkt”.

Ahhhhh. Kanske dags att införa en humormärkning. “Obs! När vi skapade det här budskapet tänkte vi humor”.  (Förutom Svd har Sydsvenskan, skrivit om samma sak).

Femtio tusen skrev på isländskt upprop mot brittisk lag

Läst i DN idag om de stackars islänningarna som terrorstämplats av engelsmännen. Islänningarna har inte alls någon förståelse för att britterna tagit till anti-terrorlagstiftningen för att frysa isländska tillgångar i Storbritannien som en reaktion på oron över att brittiska sparpengar insatta på isländska sparbanker kan vara förlorade. Det är onekligen synd om islänningarna. Lurade av ett gäng giriga bankdirektörer och nu dessutom “terroranklagade”. På sajten indefence.is har i skrivande stund 56902 islänningar skrivit på upproret. En ansenlig del av landets befolkning. Hela frågan får mig att än en gång grunna lite över det rasistiska terroristbegreppet. När blåögda islänningar håller upp plakat där det står “Mr Brown, ser jag ut som en terrorist?” Kan man inte låta bli att ställa motfrågan: Hur ser en terrorist ut? Och vem är terrorist?

Det verkar onekligen som att ett gäng blåögda islänningar i bankirkostym har satt ett helt samhälle i skräck…

SURI TALAR UT

Är det inte fascinerande med de här tidningarna som har anställda journalister vars främsta jobb är att hitta på bildtexter till inköpta paparazzibilder. Här ett riktigt lågvattenmärke från Veckorevyn. Paparazzibilder på Tom Cruise och Katie Holmes 2,5 åriga dotter Suri…

Snabba jyckar belönas med köttbullar
Okej, kunde inte låta bli. Trelleborgs Allehanda använder Twingly och den här rubriken var fin. Hoppas köttbullarna smakade.

Läser idag att Birgitta Ohlsson uppmanar till bojkott av det irländska lågprisflygbolaget Ryanair.

Orsaken är det här:

Osmaklig (och ful) sexistisk reklam från 2007 som fällts i Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK). Hade det bara varit för reklamen hade nog inte Birgitta Ohlsson reagerat så kraftigt. Det anmärkningsvärda är att Ryanair trotsar ERK, de till och med driver med dem och hävdar på sin hemsida att de “tar de svenska tjejernas parti“:

Steve McNamara, kommunikationschef på Ryanair kommenterar:

– Vi är övertygade om att glädjedödarna på ERK inte talar för en majoritet av det svenska folket som vi vet är mycket liberala och lättsamma. Annonsen reflekterar helt enkelt hur många unga tjejer klär sig idag.

Som respons på Birgitta Ohlssons utspel om bojkott har McNamara idag klämt ur sig ytterligare ett flåshurtigt, hö-hö-hö-grabbigt pressmeddelande på engelska där han konsekvent skriver “Boring” Birgitta och dessutom drar till med lustigheten: “This is really a storm in a D-cup”.

Jo, Ryanair verkar ha blivit Slitz. Det verkar faktiskt vara en strategi. Hur förklarar man annars deras kalender “The Girls of Ryanair“. Det är nog en tidsfråga innan Ryanair kommer kräva att deras flygvärdinnor har minst d-kupa och går runt i minikjol. Det är nog inte alls otroligt att vd:n Michael O´Leary just nu går runt och filar på den idén. Michael O´Leary verkar tyvärr tillhöra en skara män som inte uppdaterat sin bild av könsroller de senaste 30 åren. Här ett citat från en intervju med Aftonbladet för två år sedan:

“Du blev nyligen far – har det förändrat ditt arbete?

– Jag jobbar lite mer nu, som alla fäder med små bebisar gör – om de har något vett. Jag vill tillbringa mer tid med barnen när de är två, tre år och kan gå och prata. Men när de är sju månader och kräks och har smutsiga blöjor?…

Hur många blöjor har du bytt?

– Två. Den allra första på sjukhuset dagen han föddes. Och så en för ett par månader sedan när det var kris.

– Pappor är inte designade för att ta hand om småbarn som kräks och gråter. Vi har bara inte den genen. Kvinnor är lysande på detta. Så – det är bara att erkänna att vi är dåliga på det här och ”fuck off to work” – dra iväg till jobbet.”

Så mår man illa av köpa tjänster av sexistiska företag finns det nog anledning att bojkotta Ryanair. Men det finns fler skäl än så. Redan för fyra år sedan, undrade jag om det inte var dags att bojkotta Ryanair pga deras vidriga arbetsförhållanden, som dessutom inverkade på flygsäkerheten.

Egentligen är det här en no-brainer. Att bojkotta exempelvis israelisk frukt kan vara knepigt i praktiken. Men hur svårt är det att bojkotta ett flygbolag. Ett flygbolag som dessutom har ett uselt bokningssystem, massvis med bisarra avgifter, flygplatser åt tjota-hejti och snart svenskt rekord i antalet anmälningar hos Allmänna Reklamationsnämnden. Bojkotta nu!

Tänk att du levt hela ditt liv med en människa. Och när han dör hittar du ett manuskript i hans skrivbordslåda. En påbörjad självbiografi som du aldrig haft en susning om. De hände min farmor.

Min farfar Nils Vilhelm Gustav Engström var precis som min pappa och i viss mån jag själv, en projektmänniska. Projektet kunde vara att bygga en eka, lära sig engelska, handla med aktier, lära sig dragspel, släktforska, eller varför inte: gå en skrivarkurs och skriva en självbiografi. Många projekt kände vi till, men många pysslade han med lite i skymundan uppe på sin kammare eller ute i verkstaden.

Det är i år tolv år sedan min farfar dog, men aldrig tror jag att jag har varit honom så nära som ikväll. På 22 tätt maskinskrivna A4-sidor har Nisse fångat sina första tjugo år. År av armod, hårda arbetsvillkor, men också uppfyllda av kärleken till naturen och nyfikenheten. Berättelsen slutar abrupt. Nils har precis gått till sjöss, varit i Antwerpen, Alger, Athen och gör när texten slutar ett längre stopp i Alexandria. Det sista han gör är att träffa en man som heter Muhammed Ali som lär ha guidat Gustav den sjätte Adolf på sin Egyptenresa som kronprins.

Min intima stund med farfar är över, och kvar dröjer en känsla… jo, jag känner mig snopen. Tänk om jag hade fått läsa den här texten när farfar fortfarande fanns i livet! Vilket underlag för en massa spännande frågor och diskussioner! Kanske borde jag be mina föräldrar skriva sina självbiografier nu, så att jag och syrran kan läsa på och sen på allvar sätta sig in i vad de egentligen gjort innan vi blev till?

Med sin påbörjade självbiografi har i alla fall farfar givit sig själv en smula evigt liv. Och vem vet, kanske döljer sig fler hemligheter där i huset i Sollentuna. Kanske det vi läst bara är renskrivna anteckningar. Färgbandet tog slut, farfar köpte aldrig något nytt och resten av anteckningarna råkade han glömma i sitt hemliga gömställe under en golvplanka…

Ja, man kan i alla fall hoppas.

Jag har precis raderat ett inlägg. Skrev det i all hast natten mellan onsdag och torsdag. Fick några glada tillrop och några arga halsstarriga kommentarer från någon Jonas. Själv har jag så här i efterhand insett att inlägget var helt fel. Jag attackerade en person i lika hög utsträckning som jag attackerade hans åsikter. Jag skrev inlägget i affekt. Det känns nästan som att jag sparkat på en man som ligger även om han själv nog skulle uppfatta det som att jag sparkat uppåt.

Struntsamma. Inga mer brott mot PUL på Bakelit. Ska försöka hitta en mer konsekvent linje i mitt bloggande. Dags att nischa Bakelit? Vi får se.  Men det kommer att ske en del förändringar.

Bland annat tänker jag göra Bakelit till min egen blogg igen. Frida skriver numera i sin succéblogg Kurbits, så det känns ganska logiskt att Bakelit blir min grej. Känner Frida ett plötsligt behov av att Bakelitblogga, blir det en gästblogg. Precis som jag ett par gånger gästbloggat hos Kurbits (här, här och här).

När man traskar runt på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg befinner man sig ibland i en bubbla där tiden tycks stå stilla. Många montrar är desamma år efter år. Samma gamla gubbar, som startat bokförlag bara för att kunna ägna sig åt sitt obskyra nischintresse. Varför inte ge ut Tage Erlanders samlade dagboksanteckningar? Ge ut faksimilutgåvor av religiösa skrifter från 1100-talet, eller kanske starta ett sällskap ägnad en för allmänheten ganska okänd författare. Det här är hjältarna som håller reda på vårt kulturarv medan resten av oss rusar runt, hänger med i vad som händer och gäller, men oftast inte gör så mycket mer än bara skrapar på ytan. De här gubbarna (jo, det är mest gubbar) gräver och andas in damm som legat stilla i decennier, ibland sekel. Synd bara att så få får del av det de grävt fram. Och finns det någon som tar över? Finns det någon återväxt?

3 schilling-banco vs pokemon. Vad är mest värt om 50 år?

Samma fråga ställde jag mig när jag gick förbi SFU:s monter. SFU står för “Sveriges Frimärksungdom”, och i montern verkade de yngsta vara äldre än Anna Lindh var när hon var ordförande för SSU… (typ trettio) När jag var liten var de flesta av mina kompisar frimärkssamlare under någon period. Själv var jag väldigt förtjust i tjeckiska frimärken. Och visst var det coolt att bläddra i pappas gamla album med frimärken från Nazityskland.

Men idag? Hur många kids har överhuvudtaget kommit i kontakt med ett frimärke? Och hur kul är det att samla frimärken som man inte behöver slicka på?

Jag kan ha fel. SFU har i alla fall en riktigt fräsch sajt (www.sfu.se) och kanske är frimärksamling hur hett som helst. Ponera att jag har rätt, att återväxten är dålig. Kan det möjligtvis påverka framtidens frimärksauktioner? Kommer det finnas tillräckligt med rika filatelister därute för att feltryckta 3-schillingbancofrimärken ska fortsätta vara värda multum? Eller får vi snart se ett baisse på frimärksbörsen? Och hausse på pokemon-börsen?

På det glada nittiotalet brukade en gammal vän till mig alltid hävda att Sverige var ett “amerikaniserat DDR”. Idag har knappt en kotte en aning om vad DDR är för något, och det där med amerikaniserat känns ganska passé. Jovisst minns jag en tid då 70 procent av allt som visades på tv var producerat i USA. Jag minns hur vi i Sverige satt och skrattade åt något amerikanskt nyhetskomediprogram (hette det Daily show?), och hade mer koll på det amerikanska presidentvalet än det svenska riksdagsvalet. Hur det visades ett par amerikanska talkshows dagligen och det mesta av det som visades på bio var gjort i Hollywood.

Det var då det.

Mina ungar skrattar åt mig när jag berättar hur det var. Hur USA agerade världspolis, och att amerikanerna en gång i tiden (när farmor och farfar träffades), gick på månen. När mina barn hör mig säga USA tänker de främst på inbördeskriget 2025.

Egentligen började allt gå åt helvete för USA 2008. Ni vet, depressionen.

Den amerikanska ekonomin skönk ihop som en sufflé, samtidigt som hoppets stjärna Barack Obama valkampanjfajtades med Sarah Palin.

Förlåt, jag menar John McCain. Glömde nästan bort honom.

Han dog ju i en hjärtattack strax efter att han tillträdde som president, och Sarah “crazy mama” Palin tog hans plats.

2010 nådde vi Peak oil, precis som pessimisterna förutspått. De som förutspått 2030 hade inte räknat med den enorma efterfrågan från länder som Kina och Indien. Priset gick upp, och det tungt oljeberoende USA fick allt svårare att få ekonomin att fungera.

2015 tog amerikanerna det minst sagt drastiska beslutet att halvera de militära kostnaderna. En massa baser lades ner och 0,7 miljoner yrkesmilitärer blev av med jobbet. En del fick jobb i fångindustrin, som det här året härbärgerade 3 miljoner fångar.

Andra blev arbetslösa. Missnöjet växte, samtidigt som de enorma skördefälten allt oftare drabbades av missväxt. Hemlösheten blev alltmer utbredd och medelklassen blev allt fattigare och allt mer frustrerad.

Kravaller började bli vardagsmat. Mest ihågkommen är 2018 års stora bensinupplopp. Då militärens bensinförråd attackerades och plundrades av tiotusentals upprörda billägare som inte längre hade råd att köpa bensin. På sina håll startades milser finansierade av välbärgade individer som ville försvara sina egendomar. Många före detta militärer fick anställning av företag som väktare som med tiden förvandlades till paramilitära organisationer i takt med att den sociala oron ökade och myndigheterna fick allt svårare att hålla ordning.

I början av 2020-talet dök de första organiserde gerillagrupperna upp. Gangstergäng, som alltmer kom att ses som folkets, de fattigas krigare. Andra grupper leddes med religiösa förtecken. Plötsligt predikade predikanterna i allt högre grad korståg istället för Jesus kärleksbudskap. Efter åratal av oroligheter var inbördeskriget ett faktum. 2025 var merparten av USAs större städer belägrade av milis- och gerillagrupper. Militären försökte slå ner oroligheterna, men stridsmoralen var låg, och mot slutet av året hade de flesta militärer anslutit sig till de stridande parterna.  Och här är vi nu 2031. USA är inte längre ett land. Är inte längre de “Förenta staterna”. Inte konstigt att mina små barnbarn tycker det är märkligt när jag av nostalgiska skäl ligger och slötittar på gamla amerikanska tv-serier…

…..

Okej, låt oss återgå till nutid. Kanske lite väl pessimistiskt framtidsscenario det där. Men finns det verkligen en framtid för ett land som väljer en sådan här fruktansvärt okunnig vicepresidentkandidat?

Missa inte heller webbtestet: Är du republikan eller demokrat >>

Frida, Vanna och jag känner ingen större sorg efter att ha lämnat Göteborg. Men visst har vi haft tre spännande dagar, och medan Frida tillbringat större delen jobbandes på bokmässan, har Vanna och jag ramlat var och varannan gata fram i denna charmiga, go-gosiga stad. Här ett par funderingar:

Fundering ett: De goa glaa tjötiga göteborgarna...
Plats: Vasagatan. Tid: 23:00, fredag natt. Vanna sover i vagnen. Jag är på väg från trevlig middag hos Ola och Anna i Haga. Ska möta Frida någonstans på vägen. Överallt raglar fulla göteborgare i 18-25 årsåldern. En av dem tar sig med gungiga steg fram till mig. Böjer sig ner över vagnen och säger:

-Hallåååå bebin. Harrröö eld ellller?

Jorå, göteborgare är jättekul. O goa. Och en del av dem är tydligen väldigt fulla på fredagskvällar. 

Fundering två: Lilla London
-Du vet väl att Göteborg kallas “Lilla London”, sa Anna när vi drog våra barnvagnar över gatstenen i Göteborgs blåsiga hamnkvarter.

Jomenvisst. Det har man ju hört. Varför?, är frågan. Här har vi ett svar levererat av Punkt.se:s Göteborgsupplaga:

“Namnet anspelar på stadens kontakter med England och Skottland. När Göteborg industrialiserades på 1800-talet fick många inflyttade affärsfamiljer, såsom Carnegie, Chalmers, Chapman, Dickson, Hall och Keiller inflytande över Göteborgs kulturella utveckling. Det var också här man gav de första lektionerna i engelska och satte upp den första svenska Hamlet-föreställningen.”

Tänker man då verkligen London, när man klampar runt i Göteborg? Njä… men en sak engelskt har de: Slottskogen. En fantastisk park som på många vis är engelsk till sin karaktär. Inte fullt lika regelmässigt engelsk som Hagaparken (i Stockholm), med sina fantastiska gräsytor, men de underbara lövträden fick i alla fall mig att tänka England. Nästa gång jag åker till Göteborg ska jag nog tillbringa minst en heldag här. Leka med Vanna på lekplatsen Plikta, besöka djurparken, eller helt enkelt bara vara.

Fundering tre: Spårvagn, hur bra är det egentligen?

Jag älskar kollektivtrafik, och jag har alltid gillat spårvagnar. Men utrustad med barnvagn fick jag både en och två gånger anledning att drömma mig hem till tbanan. Tbanan smyger aldrig upp runt hörnet och klipper ens barnvagn när man tittar åt andra hållet… Tbanan har nästan alltid plats för barnvagnar (undantaget vissa extrema rusningstrafiksturer då man helst håller sig undan). I Göteborg kom jag på mig själv att be en bön till en gud jag inte tror på, med förhoppningen om att nästa spårvagn passade mina syften. Att den 1: inte var av prehistorisk typ (läs mitten av förra seklet) med manuella dörrar, och 2: inte hade alla tre (!) barnvagnsplatserna upptagna av barnvagnar, rullstolar eller varför inte en polsk hantverkares hela bohag.

Fundering fyra: Dialektsjukan

Jo, det är lite skönt att komma hem. Inte för att vi hade det tråkigt i Göteborg (tack Anders för fantastisk middag och logi, tack Anna o Ola för mysig fredagkväll, och tack bokmässan för de allra märkligaste montrar (återkommer till det)). Alla gjorde allt rätt. Felet ligger hos mig. Allt beror på dialektsjukan. Låt mig illustrera:

Jag går förbi en skylt som det står Göteborg på. Sekunden senare hör jag mig själv klämma ur mig ett:

 ”Jööööötebååårg”

Nä, det är inte sunt. Det är aldrig sunt när jag får för mig att härma dialekter. Det är det många som kan intyga.

Därmed sätter jag punkt för denna Göteborgorgie. Sluttjötat.

Har för mig att det här är Martin Roos gamla käpphäst: Schampo är bluff. Schampotillverkarna kan tjata sig röda om att deras schampo innehåller vitaminer, proteiner med mera, men i slutändan mår inte håret bättre för det. Idag bläddrade jag i septembernumret av Tidningen Vi och fick det Martins käpphäst bekräftad.

Här ett citat från en intervju med Olle Johansson, docent i neurobiologi på Karolinska institutet:

“Min frisör vill gärna kränga på mig dyra schampon och lovar glansigare och friskare hår. Funkar det?
-Nej, problemet med den synliga delen av håret är att det är stendött, så mer levande eller friskt kan man inte göra det. Det enda som lever är kvalster och svampar som sitter på hårstråna. Det som kan skilja är hur talgkörtlarna under hudytan, där hårstrået mynnar ut fungerar.  Det är genetiska faktorer som styr det - en del har kladdigare hud och hår, andra torrare.

-Har man problem ska man inte gå till sin frisör utan en hudläkare och få ett recept på en lämplig produkt. Men 95 procent av alla behöver inget som helst stöd. Det är kemikalieindustrin som med hjälp av vår osäkerhet försöker få oss att köpa ytterligare en flaska och ytterligare en. Det har dock ingen som helst medicinskt bevisad effekt.”

Jaha. Så innebär det här alltså att Vitamininstitutet i Schweiz ljuger. Fy bubblan.