Kategoriarkiv: fundering

”Love locks”, kasta pengar och andra massturismfenomen

Funderar lite över massturismfenomen. Ni vet de där platserna i vissa städer som alla måste besöka. Och när de är där måste de göra de där sakerna som alla andra gör. En del saker har varit tradition länge. Folk lär exempelvis ha kastat ett mynt över vänstra axeln i Fontana de Trevi i hundratals år, med förhoppningen att de ska få återvända till Rom. Idag kastas cirka 3000 euro per dag i fontänen, och ett par vakter med visselpipa står ständigt redo att se till att ingen sätter sig på kanten eller försöker ge sig på det alla egentligen vill i den 30-gradiga hettan: ta ett dopp som Anita Ekberg i La Dolce Vita.

I Pisa har folk så länge kameran funnits poserat för bilder. Men jag har en känsla av att Instagram och selfiekulturen påverkat en del. Jag kunde inte låta bli att fota några av de otaliga turister som ville visa världen hur de hjälper till att hålla upp det lutande tornet. Tack alla för er insats!

Avslutningsvis en fundering kring det här med mynt och ”love locks”. Turistfenomen sprider sig. Överallt där det går att kasta ett mynt, kastas det mynt och att skriva sina namn på ett hänglås, låsa fast det och kasta nyckeln har verkligen spridit sig som en löpeld över världen. Ursprunget lär vara en bro i en by i Serbien. Konceptet spred sig via dikter och romaner. 2010 kollapsade en sektion av Pont neuf i Paris. Myndigheterna klippte bort 45 ton hänglås…
Summan av alla romantiska handlingar kan alltså leda till katastrof. Att sätta fast sitt hänglås på ett räcke högst upp i stabila Kulturpalatset i Warszawa verkar dock än så länge säkert… I alla fall om nyckeln som kastas ut från tornet inte skadar någon på gatan nedanför…

Utsikt från Kulturpalatset i Warszawa. Med några love locks på gallret, småmynt utanför och jag-var-här-klotter. Alla vill vi göra avtryck.

Fortfarande aktuell: 19 år gammal krönika om ”Patroner och rakblad”

Läste en Facebooktråd som Alex skrev om frustrationen kring att tillverkarna bygger saker som är gjorda för  att gå sönder.  Kom att tänka på en krönika jag skrev när jag jobbade på Maxidata. Den här publicerades för 19 år sedan… och är fortfarande aktuell (även om priset på skrivare blivit ännu billigare sedan dess).
Skrivartillverkarna har prövat fler tricks en så… exempelvis inbyggd räknar som efter ett visst antal sidor ger ett error-meddelande så att man lämnar in för lagning och får veta att det är billigare att byta ut än laga (se fascinerande dokumentär här).
Eftersom jag tror på återbruk och saker som håller ger jag er här en möjlighet att läsa en 19 år gammal krönika. Helt gratis 🙂

Krönika från Maxidata hösten 1999:

Patroner och rakblad

I luren har jag en kille från ett företag som tillverkar skrivare. Han pratar på om en ny modell som ska lanseras och konstaterar glatt att den bara kostar 1500 kronor.

-Och vad kostar färgpatronerna, frågar jag.
-Nä, det vill du nog inte veta säger han, och skrattar.

Jag skrattar med men kan samtidigt inte låta bli känna vis olust. Jag tänker på alla de gånger jag tvingats köpa de där förbannat dyra bläckpatronerna. Att sedan upptäcka att man köpt fyra bläckpatroner på ett år till en sammanlagd kostnad av priset på en ny skrivare, känns som att bli rånad.

Skrivarföretagens förklaring är att mycket av teknologin i dagens skrivare ligger i själva patronen. Med andra ord är inköpet av en bläckpatron en investering i ny hårdvara. Kanhända ligger samma motivering bakom företaget Gillettes svindyra rakblad. Efter några dagar blir dessa högteknologiska vidunder slöa och man måste ständigt investera i nya. Ett otroligt slöseri kan tyckas, men en mycket lönsam affär för producenterna. Principen för försäljningen av rakhyvlar och skrivare är den samma. Billig initalkostnad lockar köparen, och flitig konsumtion av nya rakblad eller bläckpatroner ger tillverkaren ett ständigt flöde av intäkter.

Tänk på det när ni köper skrivare eller rakhyvlar. Ni betalar inte bara en gång, ni betalar så länge produkten lever.

Anders Engström
Webbredaktör, M3

Så räddar vi biograferna – med bio on demand!

Upprinnelsen till det här inlägget är två:
1: En konversation med min svägerska Anna i somras där vi diskuterade biografernas situation och framtid
2. Nedanstående, som fick mig att skriva inlägget.

Artikeln som Henrik länkade till kan du läsa här >>

Vad handlar då min idé om? Jo… film on demand på bio.

I dag fungerar bio ungefär så här: Biografkedjorna tar in de filmer som de tror ska dra in pengar. De får premiär. Är de väldigt framgångsrika får de gå i flera salonger samtidigt och vart efter publiken droppar av får de färre och sämre visningstider tills de plockas ner.

Nuförtiden är filmerna digitala vilket underlättar distributionen avsevärt. Backar vi bandet några år bakåt var man tvungen att chansa lite på hur stor en film blev och beställa ett antal filmkopior som sedan distribuerades runt om i landet. Smalare filmer gjordes i bara ett par kopior med svensk text och kunde sedan åka runt på turné i landet under ett par år. Mindre samhällen kunde få vänta månader på att de större filmstäderna skulle ha spelat klart en film.

Det var då det. Nu är som sagt filmen oftast digital och jag kan exempelvis gå till en liten biograf som Reflexen i Kärrtorp och se en film som bara några dagar tidigare hade premiär på en stor biograf.

Min idé är att dra nytta av denna möjlighet.
Vad sägs om att alla visningar sker i nästintill fullsatta biografer? Vad sägs om att priset för biobiljetten är billigare ju fler människor som är i bio-salongen? Vad sägs om att repertoaren har hundratals filmer att välja mellan och att man inte ens är begränsad av att det ska vara nya filmer?

Det borde vara möjligt att bygga en portal där folk dels kan komma åt ett arkiv med filmer, men också salonger och visningstider runtom i Sverige. I portalen kan dels kuratorer gå in och sätta upp filmvisningar som folk kan välja mellan, men du kan också sätta upp egna visningar som, om du får med dig tillräckligt många intresserade, blir riktiga visningar. Biljettpriset sätts efter hur många som förbokar visningen. Det ligger alltså i ditt intresse att många kommer dit.
De platser som är över säljs på plats till ett högre pris än priset för de som förbokade.

Jag tror att detta system skulle kunna fungera och göra biobesöket ännu mer spännande och socialt. Du skulle få en bredd av filmer och fullsatta salonger.

Vad tror ni? Någon som vill vara med och utveckla…?

När reglerna inte hänger med i svängarna, blir allt fler ofrivilligt kriminella

ParagraphIdag publicerade DI en artikel där en moderat, en centerpartist och jag kräver ändrade regler när det gäller ätbara insekter. Regelverket kring detta (ett regelverk som sattes upp i samband med hysterin kring galna kosjukan på 90-talet) kan du läsa mer om på min sajt Bugburger. Här vill jag bara konstatera att om jag ställer mig på Bagarmossens torg och serverar en Bugburger är jag… kriminell!
Och här ett par andra fall där jag kan råka bryta mot reglerna…

Varje sommar brukar familjen spela in en film (exempelvis den här). Nästa år vore det väldigt kul att spela in några scener med en drönare…
Men då: Är jag, sedan igår, kriminell.

Igår konstaterade nämligen Högsta förvaltningsdomstolen att drönare med kamera är betecknade som övervakningskameror och kräver särskilt tillstånd, som man i praktiken inte kan få för att spela in min fantastiska film… Däremot kan jag sätta fast en kamera på min cykel och filma utan att bryta mot lagen. Så kanske jag får skriva in några cykeljakter i manus?

Det här med det förändrade medielandskapet och regler är knepigt. Visste ni förresten att jag förra söndagen bröt mot reglerna och var lite kriminell när jag på Facebook sände live från The Cures konsert i globen. Jag hade nämligen inte ansökt om tillstånd för att direktsända tv

Undrar hur många som bryter mot den regeln, dagligen?

Det här med content… är inte så lätt som man tror

content-is-king-1132263_1280Mina sociala-medier-flöden är fulla med folk som kan uttrycka sig i skrift. Människor som kan entusiasmera, väcka intresse och formulera saker som får medmänniskor att haja till. Häromdagen insåg jag att jag faktiskt är bortskämd. Jag lever i en kreativ bubbla och för de flesta är det här med formuleringskonst något jobbigt som man helst låter bli. Jag har vänner som lever i andra bubblor där Facebookflödena bara innehåller memes, länkar till diverse viralsajter och en och annan bild fotad med Instagram.

För det här med att kunna skriva är ingen självklarhet. Precis som det inte är självklart att kunna lägga snygga frisparkar, kasta mitt i prick,  förhandla bra affärer eller utveckla en app. Det kräver träning, det kräver erfarenhet och viss talang.

Den senaste tiden har jag läst en del företagsbloggar vars innehåll (content) är så dåligt att jag sprungit och letat efter en skämskudde. Visst det är ”content”, men väldigt innehållslöst innehåll. I vissa fall till och med motsägelsefullt och upprepande.

Vad vill jag säga med det här? Jo, jag vill att alla ni skribenter därute som behärskar ert gebit ska sträcka på er. Ni tillhör ett skrå vars kunskaper märkligt nog nedvärderats mer och mer ekonomiskt (sett till löner och frilansarvoden), men samtidigt blivit allt viktigare. Plötsligt har allt blivit kommunikation, och alla vill vara kommunikatörer. Men ni mina vänner tillhör de vältränade! Och det här med content… är faktiskt inte så lätt som man kan tro.


Här är förresten tre texter som jag skrivit helt gratis den senaste månaden och är ganska nöjd med:

Stoppa kaoset – lotta ut platserna i Kulturskolan
(debattartikel skriven för Etc på 30 minuter, efter jag skrivit ett inlägg på Facebook).

Guide: Bagarmossens 9 oanvända boulebanor
(en raljant text/bildkavalkad baserad på en serie iakttagelser som jag skrev för min blogg Bagisbloggen igår kväll)

Ät insekter – rädda världen
(jag satte mig en semesterkväll i augusti och sammanfattade mina argument för att äta insekter på min blogg Bugburger. (sen efterdaterade jag den till mars så att den inte dök så högt upp i flödet 😉

 

Ny utmaning: Sociala medier-timmen

socialamediertimmenJag har insett att jag tittar alldeles för ofta på mobilen, och ofta är det för att kolla vad folk skrivit på sociala medier (främst Facebook, Instagram, Twitter). Från och med nu kommer jag ägna max en timme åt sociala medier, och denna avgränsade timme sker på kvällen efter barnens läggning.

Det är okej att posta saker på Instagram/Twitter/Facebook eller dylikt under dagen, men jag får inte kolla in hur folk reagerar på detta förrän det är dags för sociala-mediertimmen.

Jag har redan avinstallerat facebook-appen i telefonen samt stängt av aviseringar från mina övriga appar. Fundera också på att börja använda armbandsur igen så att jag inte tittar på mobilen i onödan.

Varför? Vad vill jag uppnå?

Poängen med socialamedier-timmen är att minska antalet störningsmoment under dagen. Det handlar också om att uppskatta dötid, att tänka och reflektera istället för att fylla på med ny information. Min forhoppning är att jag blir mer koncentrerad, mindre splittrad, mer effektiv och att jag kommer att njuta så mycket mer av den sociala interaktionen när jag gör det under en begränsad tid.

När börjar jag?

Jag börjar nu. Så är det någon som ser mig lajka, RT:a, eller kommentara folks inlägg under dagen: ryck mig i örat! 😉

Om tjugo år tycker Helén Bjurberg att det är coolt med väggcitat…

Glöm aldrig att fånga dagen!
Ett par gånger har vänner till mig länkat till en krönika av Hélen Bjurberg som har skrivit en text för Aftonbladet om hur tragiskt och töntigt det är med att ha citat som ”Carpe diem” uppsatta på väggen (läs text här). I samma text skriver Hélen att:

”För mig finns det bara en typ av text som funkar att sätta på väggen och det är de som är i form av en bonad. Klassisk broderad med kloka tankar, typ ”Borta bra men hemma bäst” eller ”Som man bäddar får man ligga”. ”

Jag tycker också det är vråltöntigt med citat på väggen (och fick en smärre överdos när jag jobbade med en väggspecial till tidningen Hemstilat). Jag skulle också kunna tänka mig att ha en bonad på väggen, och då gärna med något citat som får en att hajja till (vid närmare eftertanke har jag faktiskt sedan åtta år tillbaka ett på mitt skrivbord på jobbet).

Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra. Vad tyckte Helén Bjurberg om väggbonader med citat för 20 år sedan? Då det inte varit hippt och festligt? Att ha citat på väggen är mainstream idag. Att ha bonader på väggen var mainstream fram till kanske 70-talet. Då föraktades det av alla oss som inbillar oss att vi har smak.

Jag kan nästan slå vad om att om 20 år kommer Hélen eller någon som motsvarar henne klistra upp Carpe Diem på en vägg och plötsligt vara ap-hipp. Coolaste katten i stan (för att använda ett uttryck som kan verka töntigt, men som kommer att vara helt rätt om tio år).

När jag läser Hélenes text en tredje gång känner jag mest avsmak. Vad är poängen med att racka ner på en massa människor som uppenbarligen tycker dessa citat är snygga. Ja kanske de rent av känner något starkt innebords när de ser detta citat? Kanske Anna 29 knallar in i köket varje morgon och ropar CARPE DIEM! NU FÅNGAR VI DAGEN – YEAH!
Medan Hélen går in i sitt kök kollar upp och tittar på sin egentillverkade bonad: ”God smak i kvadrat. Våga vägra väggcitat!” och tänker: Fy fan vad smart jag är, och vilken fantastisk smak!

—-
PS: Vi håller faktiskt precis på att göra om väggen i vardagsrummet. Vi har målat över vår spexiga egendesignade tapet och funderar på att dekorera den med något. Vad tycker ni om det här?

alltsomarfastforflyktigas