Häromdagen råkade jag läsa en liten sak på Svenska Dagbladets ledarsida som faktiskt fick mig att köpa senaste numret av Wallpaper. Det var en liten blänkare om Astana, Khazakstans nybyggda huvudstad vars arkitektur enligt Wallpaper kan beskrivas som:
Las Vegas reimagined by Albert Speer, Bucharest with a bling, a po-mo Pyongyang.
Bara att det de senaste åren byggts en ny huvudstad àla Brasilia tyckte jag lät så pass spännande att jag köpte ett ex av den glättiga, glassiga, 276 sidor tjocka tidningen.
Det var länge sedan jag blev så besviken. Orutinerad som jag var började jag bläddra i tidningen framifrån. Uppslagsannons efter uppslagsannons. På sidan 56 hittade jag någon slags ledare och upptäckte då att jag på något vis måste ha bläddrat förbi innehållsförteckningen. Fortsatte sedan ytterligare ett par sidor med annonser innan jag stötte på en snajdig presentation av medarbetare. Och därefter varvades resten av tidningen med annonser och korta redaktionella inslag med smaskiga bilder och texter som känns lika mycket copy som annonserna. Efter ett tags bläddrande började jag bli trött i blädderhanden. Visst fanns där en del fina artiklar om arkitektur, men de gav ärligt talat inte mycket mer än just känslan av att vara fina artiklar om arkitektur. Längst bak i tidningen, på sidan 256 hittade jag tillslut omslagsknäcket. 10 stora fina bilder och en text som visserligen innehöll ett par klatschiga formuleringar, en del intressant fakta, men på det stora hela gjorde mig grymt otillfredsställd. Jag känner mig ärligt talat blåst.
Svenska Dagbladets korta sammanfattning av Wallpapers resereportage hade fångat allt av intresse. Kvar fanns bara wallpaperyta.
Nä framöver håller jag mig nog till Wikipedia när jag vill veta mer…