Idag landade nr 5 av Språktidningen i brevlådan. Jag har följt den sedan dag ett (köpte faktiskt första numret när vi var på BB med nyfödd Vanna). Jag har följt den med alltmer tilltagande besvikelse. Det som från början verkade vara en lysande idé har gått vilse i något slags fackmannamässigt träsk. Det har blivit ett tillhåll för torra lingvister och språklärare, och när den försöker vara rolig missar den för det mesta målet. Varje omslag skriker ut Fredrik Lindströms namn, samtidigt som hela tidningen saknar den lekfullhet som präglade Herr Lindströms charmiga program. Visst hittar man i varje nummer små gobitar, men alla de kunde hellre ha serverats i korta rappa blogginlägg i någon språkblogg (finns det någon bra sådan?).

Ett märkligt fenomen i Språktidningen är att en del artiklar är skrivna med ett jag-perspektiv. I ett nummer kunde man läsa om artikelförfattarens mamma ”I huvudet på en slogandrottning”, och i det senaste numret kan man läsa en artikel om assyrianska/syrianska skriven av en syrian som inleder med ordet ”jag”, och en artikel om en Uppländsk runsten som hamnat i Edingburgh där författaren vänder sig direkt till läsaren med uppmaningen ”Jag vill därför uppmana alla”. Kanske är det sånt här som får tidningen att kännas så splittrad? Vem är avsändaren? Är allt, inklusive reportagen, en packe insändare? Ett klotterplank för ord och grammatiknördar?

Från det senaste numret tar jag med mig kunskapen att det finns band som sjunger på esperanto (jorå lyssna här), och insikten att det här numret blir mitt sista. Jag tillhör uppenbarligen inte målgruppen.

Framöver njuter jag istället av mina pinfärska prenumerationer på Filter och Tidningen Vi (för att inte tala om M3, som trillar ner i brevlådan under min pappaledighet).