Det är inte var dag man knatar från jobbet till konserthuset för att njuta av Sibelius tillsammans med fru och väninna. Men idag, eller kanske snarare ikväll, var en sådan kväll. Det som gjorde upplevelsen lite extra ovanlig var att L skaffat oss biljetter på körläktaren. Vi satt alltså bakom orkestern med minst lika mycket strålkastarljus på oss som på orkestern. Upplevelsen var minst sagt intim. Medan den ljuva musiken sköljde över oss kunde vi detaljstudera trombonisterna som tålmodigt väntade in sina partier, hornblåsarna som emellanåt tog loss munstycket och tömde hornet på slem, och pukslagaren som ett par gånger (av någon för oss obegriplig anledning) lade huvudet mot ett av trumskinnen.
För oss var det en dag efter jobbet. För dom var det ännu en dag på jobbet. Ännu en dag med frack eller svart klänning. Ännu en dag i strålkastarljuset. Ännu en dirigent som envisas med att du ska resa dig och sätta dig medan publiken dränker scenen med applåder. Applåder som inte bara kommer från publiken framför dig, utan också från de som hela tiden övervakat orkesterns baksida. Vi på körläktaren.
Upplev gärna samma sak. Körläktarplats kostar bara hundra spänn!
——
Ett annat kulturtips: I tisdags var jag med H och F på Rabarber och kollade in Poetry Gangbang. En riktigt kul kväll där amatörer och blivande proffs ställer sig upp och tävlar med dikter med en maxlängd på fyra minuter. Variationen var stor. Allt från superpretto naturlyrik till kvick situationskomik.
Gå dit, eller varför inte: Anmäl dig och ställ upp!
