På bordet framför mig står ett helt gäng med födelsedagskort. Min lägenhet är ovanligt välstädad och kylskåpet är proppat med mat. Nej, jag ska inte ha fest. Jag har haft fest. Ja, eller kanske snarare födelsedagsmiddag med mina släktingar.
Och de är ju inte så många. Mamma, pappa, farmor, farbror och så syrran och hennes pojkvän. Och även om lägenheten inte är jättestor var det inga som helst problem att hålla hov. Särskilt inte när man har gäster som gör jobbet åt en… 😉
Det har nu gått över en vecka sedan jag kom hem från Barcelona. En vecka präglad av feber. Dels orsakad av förkylning och dels orsakad av jobbet.
Det är stressigt just nu. Riktigt stressigt. Så stressigt att jag lurade mig själv i fredags att jag skulle på två tjänsteresor nästa vecka, samtidigt som ett block med 21 sidor nyheter ska produceras. Hur i helsike har jag försatt mig i denna situation tänkte jag, ja till och med sa till kollegorna Hillevi och Micke (som verkade känna visst medlidande). Men efter att precis ha synkat min Handspring inser jag att hjärnan spelat mig ett spratt. Nästa vecka blir det en tjänsteresa. Puh! Dubbel-puh!
Med städad lägenhet, och en kyl full med mat, känns det som att jag har kontroll igen.
Kanske vändpunkten var middagen hemma hos Karin, Karin, Magnus och Jonas i fredags. Det var verkligen mysigt att bli uppvaktad med tårta. Mysigt och riktigt oväntat. Det känns inte som att det hänt på flera år. Hmm, att fylla trettio är inte så dumt ändå.
Nä, nu ska jag avlägga rapport till Maria Martinez. Berätta för henne hur toppenbra alla hennes Barcelona-tips var. Och kanske, kanske inkluderar jag berättelsen om när jag och Fredrik nästan blev rånade, hur vi av misstag snavade in i ett hordistrikt, hur en gubbe tvingade oss at tjyvåka i tunnelbanan och om killen som gav mig sitt armband för att jag givit honom mitt visitkort.
-I’ll call you when I come to Inglaterra, and you look *killen pekar frenetiskt på armbandet*, remember me!
Killen trodde jag kom från England. Själv skulle han tillbaka till Algeriet. Jag var biljetten till Europa och England. Det kändes hemskt att inse hur fel han hade. Att om han någonsin kom till England, skulle mitt jobbnummer inte vara särskilt användbart. Och trots att jag försökt få honom att inse att jag kom från Sverige, och jag inte ville hans armband stod jag plötsligt där i säkerhetskontrollen och kände mig riktigt olustig till mods.
Utan att tänka slängde jag armbandet i säkerhetskillens soptunna. Lumpet gjort, jag vet, men på sätt och vis känns det ändå rätt.
Hmm, den här anteckningen började med födelsedagskort och slutade med klyftan mellan de som är inne i och de som står utanför Festung Europa.
Sånt är livet.
