Lade mig i soffan. Slog på tv:n. Fotbolls-vm. Surprise! Jaha, tänkte jag, tog fram laptopen och insåg att jag ville göra något samtidigt som tv:n stod på, samtidigt som uppkopplingen här i stugan suger. Jag skriver en roman!, tänkte jag. Och så började jag skriva. Se nedan.  Någon som vill se en fortsättning? Lämna en kommentar 😉

Kapitel 1

Egentligen visste han allt. Allt det där han egentligen behövde veta. Han var inte överraskad, inte överrumplad. Det hade till och med funnits en tid då han hade legat i sängen natt efter natt, sömnlös och grubblat över vad han skulle göra om det uppdagades. Men det var länge sen. På den tiden han inte visste mycket alls. Då han oroade sig över det mesta.

I handen höll han ett brev. Brevpappret var lite udda. De påminde om något som hans syster hade i sina samlingar när han var liten. Tonad, airbrushad pastell och snirkliga blommor runt kanterna. Motiv som tog så mycket plats att endast en smal spalt i mitten av pappret kunde användas för ord. I det här fallet räckte det mer än väl. Allt som stod där var två ord:

”Jag vet”.

Ingen avsändare. Bara ”Jag vet”. Mjuk skrivstil. Inte snirkligt, inte skakigt. Stabilt. Självsäkert? Han var ingen grafolog, men det kändes inte som att texten var skriven i affekt. Det var inget hot, det kändes mer som ett deltagande. Jag vet något som du vet.

Ja, faktiskt kände han en stor lättnad. Någon vet.

Men så slog det honom: Finns det andra som vet? Och plötsligt sköljde oron över honom och han visste inte vad han skulle tro. Var det här slutet? Eller var det början?