Från åren jag jobbade med Uppsala Internationella Kortfilmfestival är det ett par möten jag minns lite extra. Ett var mötet med den oerhört jordnära Jan Troell (som undrade om vi verkligen skulle bjuda honom på hotell, han som så gärna bodde på camping), ett annat var mötet med den intensiva, alerta och förvånansvärt ungdomliga Vilgot Sjöman. Vi hade ett Vilgot-retrospektiv där vi visade alla hans minst sagt självupptagna, men ändå sympatiska kortfilmer. Jag hade laddat inför festivalen med att läsa boken Nyfiken Gul som Åsa givit mig i present. Och så hade jag laddat med att odla en skepparkrans. En tydlig hyllning till en viss Sjöman.
Höga förväntningar med andra ord, och Vilgot höll måttet.

Efter den avslutande prisceremonin ropade Vilgot på väg ut från Slottsbiografen:
-Engström! Tack för en bra festival!
-I’m not worthy, I’m not worthy tänkte jag.

Vilgot Sjöman var definitivt en av de bästa. Punkt.