När jag kom hem från tisdagkvällens badmintonritual var jag trött. Jag la mig på soffan, knäppte på tv:n och log en trött mans leende.
På tv visade de en krönika över århundrats främsta sporthändelser. Av någon underlig anledning kände jag plötsligt gråten komma smygande. Vilka underliga känslor Gunde, Pillan, Billan, Wilander och alla de alla framkallade.
Konstigt tänkte jag. Gråter man när man tittar på sport efter att ha sportat?

Tror inte det…