Min första kväll ensam med Vanna (jo ikväll var det mammafritt) började lite speciellt. Rökutveckling i tunnelbanan vid St Eriksplan, och stopp i trafiken ett par timmar. Jag knallade iväg med Vanna under regntunga moln. Vanna sov och jag knallade. I Hammarbyhöjden vaknade hon och i Björkhagen kom vi överens om att det var dags att återigen ge tunnelbanan en chans.

Okej, Vanna kan ju egentligen inte prata, men det var ganska tydligt att klockan var mycket och att Vanna ville hem och äta gröt.
Väl uppe på plattformen lyste skylten: Skarpnäck 33 min…
Frustration. Några minuter senare stod det plötsligt 15 min, och två minuter efter det hörde man rälsen vissla och på skylten stod det:

Passerande tåg: Ej påstigning!

Både Vanna och jag hann precis bli sura när tåget bromsade in vid perrongen och föraren öppnade dörren och ropade ut i högtalarna:

-Hoppa på, jag bjuder på den här!

Jag vill passa på att återupprepa det jag sa på lunchen idag: I Stockholm är folk så himla trevliga!

Och du Vanna, när du läser det här om sisådär 10-15 år. Undrar om inte den här resan blev den första och sista gången i ditt liv som du åkte i ett tomt tunnelbanetåg, som stannade bara för dig!