poesi

-Host, host, host, hostar pappa.
-Ha, ha, ha, skrattar Vanna.
Jo, det är otacksamt att vara sjuk, när en söta lilla dotter vrider sig av skratt varje gång pappa får en hostattack.
Tur att förkylningen var snabbt överspelad, att mamma kunde komma hem och ta de mest kritiska timmarna, och att vi under torsdagen lyckades åka iväg på iväg på vårt äventyr i Sollentuna.
Där väntade släktens äldsta Engströmmare, 94-åriga farmor Stina, på sitt rara barnbarnsbarn. Men mest poppis var nog Vanna hos personalen på hemmet. Jag får erkänna att jag blev lite konfunderad när en av sköterskorna slet Vanna ur famnen på mig och sprang iväg till personalrummet där hon ropade:

-Har ni seeeettttt, va söööööt!

Jodu, Vanna. Det där var en äkta kidnappning. Men offret tog det med ro, och ett par minuter senare fick pappa tillbaka sin Vanna, och en annan sköterska kunde konstatera:

Vanna gillar poesi

-Hon måste vara van vid folk, som inte har några problem med att träffa så många främmande människor på en gång.

Förutom förkylning och spännande snabbkrypning i sjukhuskorridorer var veckans stora händelse upptäckten av poesins underbara värld. Vanna har upptäckt att bokhyllan innehåller böcker, och har ägnat mycket tid åt att gå igenom hyllan med poesi. Hon har dessutom hittat en favoritpoet: romantikern Samuel Taylor Coleridge. Den sätter hon hemskt gärna tänderna i.

<< Förra veckans Vanna

Vanna är sjuk.
Pappa blir sorgsen och mjuk.
I kanten.

Kräk i skägget, över hela mig.
Det här är kärlek, min lilla tjej.
K för hela slanten.

Feberblek, varm och svag.
Utanför persiennen är det dag.
Du är enda tanken.

Bli frisk hörrö du, för fanken!