Etikettarkiv: kortfilm

Familjen Engström presenterar: Tre små grisar, en kortfilm om liv, död och gulligt bacon

För andra året i rad presenterar familjen Engström en liten kortfilm dogma-style inspelad under sommarlovet. Inspelningen tog cirka 1,5 timmar, knappt någon omtagning och redigeringen tog cirkus 4 timmar. Här har ni 6 actionspäckade minuter:

Sagor om vargar är lite av vår grej. Förra årets spontaninspelade film var Rödluvan och vargen.

24 802 bilder senare

”Anders du är en sådan som inte kan låta bli att dokumentera”, sa en vän till mig en gång. Och onekligen hade han rätt. Bakelit är ett exempel på detta. Min ”Mina bilder”-mapp ett annat. Från hösten 1999 till nu har jag 24802 bilder lagrade i 667 mappar. Nästan 25 000 bilder på 7 år. Min morfar, som fotade flitigt under hela sitt långa liv kom nog max upp i det dubbla. Ändå badade vi i fotoalbum och diabildslådor när mamma och jag gick igenom hans bildarv härom året.

Varför är en bra fråga. Varför dokumentera så flitigt?

För ett par år sedan såg jag Mika Taanilas fantastiska dokumentär ”Future is not what it used to be”. Där får vi följa Erkki Kurenniemi, en av elektron/synthmusikens stora pionjärer. Men filmen handlade inte så mycket om musiken, utan Erkkis fantastiska dokumentationspassion. Och till skillnad från mig hade han ett mål med sitt samlande. Alla de ljud, bilder, filmer och texter han skrivit och gjort ville han mata in i en superdator, som med hjälp av alla dessa pusselbitar skulle återskapa hans själ. Hans själ skulle leva vidare i en dator och han skulle leva vidare för evigt.
Genom att fota allt gör man sig odödlig.

Erkki är cool. Det mesta han sa redan på 60-talet stämmer idag. Så kanske han får rätt.

Men själv har jag ingen plan.
Jag är nog bara en simpel pictoman.

Och när jag dör kastas min femtelfte hårddisk på sophögen fylld med miljoner bilder, som hamnar i fotohimlen med miljarders miljarder andra.
De enda som blir kvar är bilderna som hamnat på internet. År efter år snurrar de runt, cachas av datorer, laddas ner, manipuleras, publiceras, återanvänds. Därmed är de odödliga, och kanske även jag?

Ett tag tänkte jag låta denna bloggning stå för sig själv utan bild. Men det går inte. Mitt estetiska sinne ropar nej. Bild ska det vara. Punkt slut.

Fantasisk film om Tokyos tunnelbana

Min gamla filmfestivalpolare Erik har på sin blogg Filmkram lagt upp en länk till en underbar dokumentärfilm som både han och jag såg på förra årets upplaga av Uppsala Internationella Kortfilmfestival. Ett måste för alla dem som vill få en bild av hur absurt det kan vara i Tokyos tunnelbana…
Här hittar du filmen >>

Och så vill jag, precis som Erik slå ett slag för detta års upplaga av kortfilmfestivalen. Vi snackar 25-årsjubileum med bland annat fett jubileumsprogram.
Vi ses i Uppsala!

Återanvända kortfilmsfunderingar

Igår slutade Uppsala Internationella Kortfilmfestival, som i år var en ganska märklig upplevelse. I alla fall för Frida och mig som för första gången på mycket länge var där som helt vanliga besökare, utan ansvar för något annat än oss själva. Riktigt skönt faktiskt.
Så nu har man bidragit genom köpa biljetter för några hundra spänn. Och så skrev jag faktiskt en krönika till festivaltidningen. Så här i efterhand tycker jag nog den är helt okej. Inte alls så tokig faktiskt. Och eftersom jag inte känner mig någe vidare kapabel att skriva något annat djupsinnigt om kortfilm just nu, bjuder jag er på en repris av krönikan här. Varsågoda:

En kortfilm har du alltid med dig
Nepp, jag ska inte berätta för er vad kortfilm är och inte är. Jag tänker inte rabbla upp definitioner av hur många minuter en kortfilm får vara eller ska vara och inte heller berätta för er hur mycket roligare det är att gå på kortfilmfestivaler jämfört med sega långfilmsfestivaler. Nä allt det där kommer ni snabbt att upptäcka själva. Däremot vill jag delge er något jag upptäckt efter att Uppsala Kortfilmfestival under drygt tio år fyllt min hjärna med sällsamma kortfilmshistorier. Jag har upptäckt att de tar över en stor del av ens liv och liksom självupplevda minnen då och då poppar fram i alla möjliga historier. Ofta står jag där och tänker (eller säger): ”Hmm, det här påminner om något jag såg i en kortfilm.” Vad kortfilmen heter minns jag inte alltid, det är handlingen, eller snarare händelser jag bär med mig. När jag går runt i affären kan jag till exempel minnas den där filmen där en man stal folks vagnar, sprang till kassan, betalade och gick hem för att undersöka dagens skörd. När jag går över en bro kan jag tänka på den sorglustiga dokumentären om en familj som bodde under en bro och i sin trädgård då och då hittade lik efter människor som tagit sitt liv. Lyssnar jag på barnradio ser jag framför mig scenen där ett femtiotal kostymklädda män samtidigt kliver ur sina bilar efter att ha hört sagostunden, och varje gång jag står vid en hårt trafikerad motorväg kan jag inte låta bli att se en karta över motorvägarnas infarter till London och en röst som säger ”Kill the Spiders, kill the Spiders for me”.
Det sistnämnda kan tyckas totalt rubbat, men tillhör du lyckliga som sett John Smiths mästerverk Blight fattar du precis. Och tillhör du de lyckliga som sett en massa kortfilmer så känner du nog igen det jag berättat här. Kortfilmer bjuder på intensiva intryck som om de berör kan leva med dig resten av livet. Kortfilmer kan dessutom få dig att se din omvärld med betydligt mer nyfikna ögon. En dag kanske du rent av står där och tänker helt nya tankar: ”Hmm, det här skulle kunna bli en riktig bra kortfilm!”