kortfilm

“Anders du är en sådan som inte kan låta bli att dokumentera”, sa en vän till mig en gång. Och onekligen hade han rätt. Bakelit är ett exempel på detta. Min “Mina bilder”-mapp ett annat. Från hösten 1999 till nu har jag 24802 bilder lagrade i 667 mappar. Nästan 25 000 bilder på 7 år. Min morfar, som fotade flitigt under hela sitt långa liv kom nog max upp i det dubbla. Ändå badade vi i fotoalbum och diabildslådor när mamma och jag gick igenom hans bildarv härom året.

Varför är en bra fråga. Varför dokumentera så flitigt?

För ett par år sedan såg jag Mika Taanilas fantastiska dokumentär “Future is not what it used to be“. Där får vi följa Erkki Kurenniemi, en av elektron/synthmusikens stora pionjärer. Men filmen handlade inte så mycket om musiken, utan Erkkis fantastiska dokumentationspassion. Och till skillnad från mig hade han ett mål med sitt samlande. Alla de ljud, bilder, filmer och texter han skrivit och gjort ville han mata in i en superdator, som med hjälp av alla dessa pusselbitar skulle återskapa hans själ. Hans själ skulle leva vidare i en dator och han skulle leva vidare för evigt.
Genom att fota allt gör man sig odödlig.

Erkki är cool. Det mesta han sa redan på 60-talet stämmer idag. Så kanske han får rätt.

Men själv har jag ingen plan.
Jag är nog bara en simpel pictoman.

Och när jag dör kastas min femtelfte hårddisk på sophögen fylld med miljoner bilder, som hamnar i fotohimlen med miljarders miljarder andra.
De enda som blir kvar är bilderna som hamnat på internet. År efter år snurrar de runt, cachas av datorer, laddas ner, manipuleras, publiceras, återanvänds. Därmed är de odödliga, och kanske även jag?

—

Ett tag tänkte jag låta denna bloggning stå för sig själv utan bild. Men det går inte. Mitt estetiska sinne ropar nej. Bild ska det vara. Punkt slut.

Lyllos er som befinner er i Uppsala. Där pågår nämligen kortfilmfestival. Den 25e i ordningen. Hur mycket sköna kortfilmer som helst, packade i lagom långa aptitretande program.
Undertecknad har tillsammans med F intecknat fredag och lördag åt kortfilmsfrosseri. Häng med!

Kolla in festivalprogrammet här >>

Min gamla filmfestivalpolare Erik har på sin blogg Filmkram lagt upp en länk till en underbar dokumentärfilm som både han och jag såg på förra årets upplaga av Uppsala Internationella Kortfilmfestival. Ett måste för alla dem som vill få en bild av hur absurt det kan vara i Tokyos tunnelbana…
Här hittar du filmen >>

Och så vill jag, precis som Erik slå ett slag för detta års upplaga av kortfilmfestivalen. Vi snackar 25-årsjubileum med bland annat fett jubileumsprogram.
Vi ses i Uppsala!

Igår slutade Uppsala Internationella Kortfilmfestival, som i år var en ganska märklig upplevelse. I alla fall för Frida och mig som för första gången på mycket länge var där som helt vanliga besökare, utan ansvar för något annat än oss själva. Riktigt skönt faktiskt.
Så nu har man bidragit genom köpa biljetter för några hundra spänn. Och så skrev jag faktiskt en krönika till festivaltidningen. Så här i efterhand tycker jag nog den är helt okej. Inte alls så tokig faktiskt. Och eftersom jag inte känner mig någe vidare kapabel att skriva något annat djupsinnigt om kortfilm just nu, bjuder jag er på en repris av krönikan här. Varsågoda:

En kortfilm har du alltid med dig
Nepp, jag ska inte berätta för er vad kortfilm är och inte är. Jag tänker inte rabbla upp definitioner av hur många minuter en kortfilm får vara eller ska vara och inte heller berätta för er hur mycket roligare det är att gå på kortfilmfestivaler jämfört med sega långfilmsfestivaler. Nä allt det där kommer ni snabbt att upptäcka själva. Däremot vill jag delge er något jag upptäckt efter att Uppsala Kortfilmfestival under drygt tio år fyllt min hjärna med sällsamma kortfilmshistorier. Jag har upptäckt att de tar över en stor del av ens liv och liksom självupplevda minnen då och då poppar fram i alla möjliga historier. Ofta står jag där och tänker (eller säger): ”Hmm, det här påminner om något jag såg i en kortfilm.” Vad kortfilmen heter minns jag inte alltid, det är handlingen, eller snarare händelser jag bär med mig. När jag går runt i affären kan jag till exempel minnas den där filmen där en man stal folks vagnar, sprang till kassan, betalade och gick hem för att undersöka dagens skörd. När jag går över en bro kan jag tänka på den sorglustiga dokumentären om en familj som bodde under en bro och i sin trädgård då och då hittade lik efter människor som tagit sitt liv. Lyssnar jag på barnradio ser jag framför mig scenen där ett femtiotal kostymklädda män samtidigt kliver ur sina bilar efter att ha hört sagostunden, och varje gång jag står vid en hårt trafikerad motorväg kan jag inte låta bli att se en karta över motorvägarnas infarter till London och en röst som säger ”Kill the Spiders, kill the Spiders for me”.
Det sistnämnda kan tyckas totalt rubbat, men tillhör du lyckliga som sett John Smiths mästerverk Blight fattar du precis. Och tillhör du de lyckliga som sett en massa kortfilmer så känner du nog igen det jag berättat här. Kortfilmer bjuder på intensiva intryck som om de berör kan leva med dig resten av livet. Kortfilmer kan dessutom få dig att se din omvärld med betydligt mer nyfikna ögon. En dag kanske du rent av står där och tänker helt nya tankar: ”Hmm, det här skulle kunna bli en riktig bra kortfilm!”

På måndag är det dags igen… vi snackar filmfestival, Uppsala och drösvis med kortfilm! Festivalen som jag har att tacka för mycket. Tusentals kortfilmsupplevelser, vänskap, äventyr och : Frida…

Mer info på: www.shortfilmfestival.com

En himla trevlig helg är till ända och här sitter jag med Fridas förkylning i halsen… host, host. Kunde Frida vara så här glad när hon hade ont i halsen så kan väl jag med:

När jag tog ett självporträtt klockan 02:30 på festivalfesten skulle jag givetvis se lite mer svår ut:

Pelle och Micke visste bättre:

Mer bilder än så lägger jag inte upp. En del av dem kan komma att dyka upp på kortfilmfestivalens hemsida >>

Jepp, just nu pågår Uppsala internationella kortfilmfestival. imorrn åker jag och Frida dit! Jag längtar!

Tillbaka till verkligheten. En helt fantastisk filmfestival är till ända. Nästa år ska jag ta ledigt hela veckan!
Förutom fantastiska kortfilmer och möten med trevliga regissörer så var veckan en enda lång orgie av sköna återseenden. Känslan av att hela tiden träffa bekanta var överväldigande.
Roligast var nog nästan att träffa Sverker igen. Det var över ett år sedan senast. Och så stötte jag på Markus Dencker. Och Joanna, Rouzbeh, Miriam, Karin, Richard, Per-Anders, Tobias, Anna Klara, Louise, Andreas, Jenny… och alla de där andra som jag brukar träffa och som fortfarande är härliga att återse. Och så var det den där charmiga Maria på avslutningsfesten. Jag hoppas jag träffar henne igen. Nu ska jag skicka ett mejl till Richard om pizzafilmen.

Fredag. Känner inga som helst behov att göra något som helst vettigt. Känner mig bara trött. Urtrött. Totalt urlakad.
Skönt att veckan är över. Kul att syrran kommer imorgon. Skönt att jag har ledigt alla dagar utom måndag och tisdag nästa vecka.
För nästa vecka börjar Uppsala Kortfilmfestival och då ska jag bara se film. Massvis med film. Hur skönt som helst!
Ni som inte vet vad jag snackar om kan besöka:
www.shortfilmfestival.comzzzz

Äntligen en ny liten kortfilm producerad av Bakelit studios. Kolla in
filmen Raketen