Sagt om komikern Tina Fey:
”Skulle jag få chansen skulle jag lämna min flickvän och gifta mig direkt”
”Hon är ett geni”
”Wow”
”Vi älskar henne” (sagt av flickvännen i citatet ovan).

 Hennes komediserie 30 Rock (till stora delar författad av henne själv) är lysande. När hon läste fejknyheterna Saturday Night Live var hon självlysande. Och så gör hon plötsligt ett gästspel i SNL och levererar en grym parodi på Sarah Palin. Jag såg det först i Fredrik och Andreas blogg, och har sedan dess sett det tre gånger. Och nu tror jag att jag ser det igen… 

För övrigt håller jag med Matt Damon. Att Sarah Palin nått den här positionen är läbbigt:

Tänk vad annorlunda allt hade varit om Barack Obama valt Tina Fey som sin vice president-kandidat!

Russell Brand

1990 ägnade Louise Bown och jag våren åt att sätta ihop sex program med kortfilmer på temat ”Brittisk humor” åt Uppsala Internationella Kortfilmfestival. Två insikter från vår researchresa till London:

1. Redan under stumfilmstiden fanns det föregångare till Monty Python. 
2. Det finns brittisk humor, och så finns det brittisk humor…

Säg ”brittisk humor” och du tänker antagligen precis som jag i första hand på humor i samma genre som Monty Python. Smart, intellektuell humor, som gärna tänjer på gränserna och leker med våra fördomar. Men precis som vi i Sverige har buskishumor typ Stefan och Krister, har britterna producerat hinkvis med i mina ögon ganska usel humor. Benny Hill är ett exempel, de så kallade ”Carry-on-filmerna” (som många ser som synonymt med brittisk humor) ett annat (se klipp från dessa filmer här >>). 

Det som fick mig att återigen börja tänka på det här var en artikel i DN om Storbritanniens nya stand-up-stjärna Russell Brand. Artikeln gjorde mig nyfiken och efter att ha plöjt ett gäng Youtube-klipp kan jag konstatera att killen på sätt och vis är den felande länken mellan dessa två läger. O ena sidan plockar han en hel del billiga poänger på att skämta mycket om sex, o ena sidan är han grymt smart och kryddar till sina föreställningar genom att svänga sig med de mest bildade begrepp och fyndiga analyser. På många vis påminner han om Eddie Izzard, även om Izzards stand-up många gånger mer känns som underhållande föreläsningar. Ta till exempel den här historielektionen:

En annan likhet med Izzard är att Russel Brand gärna framstår som lite queer. Även om han bygger en stor del av sin show på att han betraktas som en heterosexuell sexsymbol, och har hur många potentiella groupies som helst, gör han gärna en poäng av hur omacho han är. Riktigt befriande. Det akademiska språket fungerar dessutom som en skön kontrast till hans uppenbarelse. Att se hans föreställning påminner lite om känslan att träffa en bimbo och upptäcka att bimbon har hjärna.

Nog blajat från min sida. Kolla in hans standup-show Shame, som ligger ute på Youtube:
 

Det här var del 1 av 8. Resten hittar ni här >>