Etikettarkiv: england

Brittisk matkultur: Delikatesser jag älskar del 2

Då fortsätter jag mitt frossande i britternas bidrag till den internationella gastronomin… I del ett kunde ni läsa om trekantsmackor, Branston Pickles, Bangers och Marmite. Här är dagens genomgång:

PG Tips

PG Tips: teet på de flesta britters läppar.
PG Tips: teet på de flesta britters läppar.

De viktigaste gastronomiska insatsen britterna gjort är faktiskt som importör. Tack vare det brittiska imperiet har Europa och resten av världen fått sig en hel del till livs. Te från Ceylon/Sri Lanka, är en sådan sak. Och åtminstone i England är PG Tips, teet i de flesta kannor. Det bergamottoljekryddade teet Earl Grey har jag faktiskt aldrig sett någon dricka i England. Nä här är det hederligt svart te som gäller (i samma stil som te som marknadsförs som English Breakfast här i Sverige). Te är inget för mesar. Hos min Granny och Grandpa kunde en kanna ibland stå på hela dagen. Då och då kastade man i en ny PG-tip och fyllde på med mer kokande vatten. Teet var starkt, nästan garvsyrestarkt. Men vad gjorde det. Engelskt te ska drickas med mjölk, och ska man tro min mor, ska mjölken i koppen först, och teet hällas på sen. 

Scones

Scones med clotted cream och sylt (bild från: Wikipedia)
Scones med clotted cream och sylt (bild från: Wikipedia)

Med ursprung i Skottland är scones tekoppens bäste vän. Somliga anser nog att shortbread, en annan skotsk specialitet, delar denna titel. Men sorry mamma, jag har aldrig varit en fan av detta stenhårda, supersöta, superfeta tilltugg. Jag är en scones-man hela dagen.

Det luriga med scones är att de endast är goda direkt från ugnen. Jag har suttit på en hel del usla turistfällor och ätit ”cream tea” för att besviket upptäcka att syltbyttorna och den obligatoriska ”klottade” grädden kompletterats med mikrovärmda scones. Nä scones ska vara färska, och för min del bara ätas med lite smör och en skiva ost. Den överdrivet vispade grädden får engelsmännen behålla själva.

Fish and Chips

Uäääck! Kanske de flesta av er (återigen) tänker. Detta uääck kan vara av flera slag. Är det uuäck för att du ätit fish and chips på en svensk pub? Då är det ofta inte ett legitimerat uääck. Då är risken väldigt stor att du ätit en panerad fisk med strips. Ett uääck efter att ha ätit något i stil med det på bilden ovan är mer berättigat. Stora chunkiga potatisbitar som kastats runt i fritösen, och rejäla fiskfiléer friterade i ”batter”.

Som jag sagt förut. Jag är jävig. Minns hur vi brukade gå ner till ”the village” hämta våra påsar med fish and chips (invirat i tidningspapper) och sitta där hos grannie och grandpa och mumsa. Tillbehör: En gryta kokta ärtor, ett saltkar och… nästa listplacering…

Malted vineger

De stora slappiga ”chipsen” (alltså det vi kallar pommes i Sverige) är ingenting utan salt och britternas fantastiska maltvinäger. Precis som Marmite verkar det här vara en spinoff från ölbryggandet. Man gör en öl av maltad korn, som man sedan förvandlas till vinäger… Det är också denna vinäger som ger smaken till de fantastiska chipsen (crisps på engelska) ”salt and vineger”. Mmm.

 

Plumpudding

När jag skrev om Branston Pickles nämnde jag något om långa ingredienslistor. Längst av dem alla har nog julspecialiteten plumpudding. Min familj brukar göra en varje jul (se bild från 2005) och jag lovar dig, listan med ingredienser är lång. Det hackas russin, sultaner, nötter, brödsmulor, fruktbitar… ja det mesta utom plommon. Och så rör man om allt, kokar det väldans länge och låter det stå. Finsmakare låter den stå ett par månader… somliga år.

Plumpudding - flamberas precis innan man äter.
Plumpudding - flamberas precis innan man äter.

När jag var liten tyckte jag inte plumpudding var så gott. Det är en så kallad ”aquired taste”. Oerhört mäktig och komplex. Ja, helt fantastisk! Det är fantastiskt att så många olika ingredienser faktiskt smälter ihop och skapar en enda stor smak.

Varför då alla dessa ingredienser? Jag tror att det är en del kombo av kolonialism och statusjakt. Med kolonierna kom kolonialprodukter som torkad frukt och kryddor. När julen kom ville man visa sitt välstånd genom att få in så många av dessa som möjligt i samma kaka. Man skulle kunna säga att plumpudding är engelsmännens svar på amerikanernas Surf-and-turf. Men där amerikanerna bara var vulgära lyckades engelsmännen i sin kolonialvaruexcess faktiskt utveckla något sensationellt.

 

Sådärja. Nu lägger jag ner mitt brittisk-matkultur-projekt för den här gången. Har faktisk material till en blogg till… men den gör jag bara på allmän begäran. Får väl skriva om lammstek med myntasås, 99 with flake, Polo och en massa annat, någon annan gång.

Brittisk matkultur: Delikatesser jag älskar – del 1

När ”alla andra” skriver om musiktjänsten Spotify som lanseras idag, tänkte jag ägna dagens inlägg åt något ganska väsensskilt. Nämligen: Brittisk matkultur.

I lördags, på Daniels eminenta Mölnbopartaj, påminde Martin Roos, på Martins försagda vis, mig om att jag ”alltid brukar” försvara brittisk matkultur. Dessutom hävdade han tvärsäkert att mitt argument för anglosaxiska köket är ”de fina råvarorna”.

Har jag sagt så, så är det dags för mig att revidera detta påstående. Att jag då och då svingar mitt svärd mot de som hävdar att brittisk matkultur stinker beror givetvis främst på sentimentala skäl. Som halvbritt, med engelsk mor är jag fett jävig och har kommit att uppskatta mycket sånt som veka svenskar aldrig kan uppskatta. Här nedan har jag påbörjat en lista med brittisk matkultur jag då och då går runt och saknar. Listan fortsätter imorgon…

Smarriga trekantsmackorna. Jo det här är britterna bra på!

Trekantsmackorna
Visst går det att slänga ihop grymma mackor även i Sverige, men inget slår Englands mackkultur. Framförallt trekantsmackorna, gärna med bortskurna kanter som med fördel äts med en rykande kopp te. Är jag ute på stan i England knallar jag gärna in på en livsmedelsbutik (eller ett varuhus livsmedelsavdelning) för att botanisera bland hundratals trekantiga plastförpackningar innehållandes två dubbla trekantsmackor fyllda med hundratals olika fyllningar. Vilket för mig in på nästa brittiska delikatess…

Branston Pickles

Branston Pickle - just en sådan här burk har jag precis fått hemlevererad av min ömma moder.
Branston Pickle – just en sådan här burk har jag precis fått hemlevererad av min ömma moder.

Kombinationen cheddarost (ost är en annan brittisk paradgren) och Branston Pickles i en macka är smått oslagbar. Denna bruna sörja ser inte så vacker ut, men den härliga kombinationen av sötma och syra gör den till ett perfekt komplement till ost (och kan tydligen vara extra smarrigt när man är gravid om man ska tro Catherine Zeta Jones). Pickles är också en del av pubklassikern ”Ploughmans lunch” som jag och min syrra otaliga gånger fått smaka på i ”familjerummet” på engelska pubar (jo det förr i världen fick inte barn, och fruar komma in på puben).

Läser man på innehållsförteckningen inser man att det experimenterats en del för att få fram smaken: kålrot, morötter, lök, blomkål, gurka allt i en sås gjord av vinäger, tomat, äpple, dadlar, senap, koriander, vitlök, kanel, peppar, kryddnejlika, muskot och cayennepeppar. Jag tror jag återkommer till det här med långa ingredienslistor i morgondagens blogg.

Bangers

Hur kommer det sig att Scan vid sidan om sina fejk-kolbaz, fejk-chrorizo och fejk-merguez kastar in en hederlig brittisk fejk-banger? Kanske för att man måste vara uppvuxen med den klassiskt engelska bangern för att verkligen uppskatta den. Bangern är anspråkslös, men charmig på sitt milda vis. Ett tag saknade min mamma den så hårt att hon smugglade in ett paket till Sverige. Ibland funderar jag på att göra detsamma, men då kommer jag på att Latinamerikanska Livsmedels chorizo är väldigt mycket vassare.
Bangern avnjuter jag hellre på plats i England, och då gärna i samband med en stabbig engelsk frukost (B&B-style).

Marmite

Uuuuuääck! Är ofta reaktionen när svenskar provar det populära brittiska smörgåspålägget Marmite. Denna mörkbruna, nästan svarta, kräm görs av jästextrakt (en biprodukt vid öltillverkning) och är det perfekta komplementet till rostat bröd. Fantastisk sälta och smak som påminner en smula om soja. En burk räcker nästan hur länge som helst, eftersom du bara brer på ett tunt lager Marmite på den heta toasten. Kombineras med fördel med en tunn skiva ost. Passa på att köp en liten burk Marmite nästa gång du är i England. I Sverige går den att köpa i exempelvis hälsokostaffärer, men till ett ofta hutlöst pris.

Mer delikatesser imorgon… fram tills dess får ni lyssna på hajpade Spotify. Själv låter jag datorn vila, och hänger istället med min syster och Vannas kusiner, och kanske kanske äter vi en ploughmans lunch.

Läs del 2 här >>

There is a long way to St Ives…


Jag inleder min bildsvit från helgens resa till släktträffen i St Ives med en bild på min favoritsysterdotter Miriam som vi turligt nog träffade på tåget mellan Paddington och St Erth. Hon var givetvis där med pappa Andreas och mamma Anja, men bäst trivdes hon nog bitandes på morbror Anders Visa-kort…


St Erth. Kraftigt försenade pga sjuk gubbe. Andreas försöker förgäves få Miriam att somna.


Framme! Här träffar vi mamma i frukostsalongen på Private Pebble Hotel. Ett urmysigt hotell som vi verkligen kan rekommendera till alla som har vägarna förbi St Ives.


Syftet med vår resa var att hedra Grandpa på Grannie och Grandpas favoritplats i St Ives. Vädrets makter var inte nådiga. Men det gjorde faktiskt inte så mycket.


Kusinerna Karen och Debbie på lunchen efter vår blöta ceremoni.


Efter lunchen besökte vi Tate Gallery. En fantastisk byggnad, med en väldigt speciell gård. Perfekt för ett barnvagnsrace!





Dagen efter blev det bland annat shopping. Anja och Frida envisades om att de skulle äta Cream Tea… trots att haket vi hittade var sunkigt, sconesen kalla och den klottade grädden serverades i plastförpackning…


En av St Ives fina stränder. På berget med huset långt därborta, bortom sådde vi Grandpa och Grannies blomfrön.


Den svenska delegationen omringad av magiska skulpturer i Barbara Hepworth trädgård.


Frida pluggar Hepworth.


På restaurang!


Regn, regn, regn.


St Ives.


Regn, regn, regn!


Och så var det dags att åka hem!

Gäst i färdigmatslandet

-Har engelsmännen slutat laga mat, kunde jag inte låta bli att utbrista när mamma och jag besökte livsmedelsbutiken Waitrose i Bath och såg rader efter rader med kyld färdiglagad mat. Och då snackar vi inte mat àla Dafgård, vi snackar allt mellan billiga singelmiddagar till romantiska lyxmiddagar för två signerade kända Londonrestauranger.

Eftersom mamma och jag hade fullt upp med att bläddra i Grandpas gamla fotoalbum och titta på diabilder (jodå morfar var minst lika triggerhappy som jag) passade det oss utmärkt att inhandla en indisk middag för två, smidigt förpackad i en plastkasse för strax under nio pund.




Matlagningen tog 25 minuter. Och jepp: Det var smaskigt!

Bilder från England

I England var det himla mysigt här ett lite udda urval av de 126 bilder som knäpptes…

Hos Toby bjöds vi på svenska köttbullar (inköpta på Ikea) som tilltugg till gin-o-tonic…


Jo, sådan här utsikt går det att ha i London…

Habitat hade en ny serie möbler designade av kända personer kallade Very Important Products. Ironiskt nog hade Ingvar Kamprad designat en av dem.

En av Baths pubar bjöd på skön vikingromantik…


Grandpa, världens piggaste 93-åring! (snart 94…)

Stora delar av den tjocka engelska släkten… (hmm, det där lät inte helt bra)

Ett snedsteg och fotosessionen framför den gamla eken blev riktigt fartfylld!

Utan denne man hade jag kanske aldrig lärt mig det totalt ohämmade fotograferandets ädla konst! Tack Grandpa!