döden

När jag var liten var jag väldigt rädd för döden. Och enligt någon slags barnlogik var jag därmed också rädd för tickande klockor. Tick-tock, påminde de om tidens gång. Tick-tock, som hjärtslag, som när som helst kunde stanna. Hemma hos farmor och farfar tickade det klockor i vartenda rum. När jag och min syster skulle sova över gick jag runt och petade på klockorna så att deras lod kom i obalans och stannade.

-Döden är inget att vara rädd för, berättade farmor. Att dö är som att somna och sova en lång härlig sömn.

Älskade farmor som glad 92-åring

Sent onsdag kväll somnade farmor in. 94 år gammal fann hon sin ro. Äntligen. För min glada, roliga och mysiga farmor var mot slutet ganska less på att leva. Att förlora stora delar av sin syn och hörsel, och kanske framförallt sitt oberoende och förmåga att fixa och dona var inte lätt. Därför kändes det mest skönt när jag i torsdags besökte hennes rum och såg henne ligga och njuta av sin sista och eviga vila.

Precis som flera medlemmar i min familj var farmor en historieberättare. Små anekdoter som ploppade upp i skallen. Många gånger historier från när jag och min syster var små. Alla med en humoristisk touch. Och precis som resten av familjen skrattade hon lika mycket eller mer än publiken efter att ha levererat sin humorlast.

Att få farmor att skratta var inte svårt. Hon hade humor och framförallt, vilket jag upptäckte med tiden, hade hon inga problem alls med att jag retades och drev med henne. Verbala tjuvnyp piggade upp, och funkade nog bättre än de flesta pillren i hennes medicinlåda.

När jag nu tänker tillbaka på min farmor, är det hennes skratt jag minns bäst. Men också de ömma famntagen när min lilla lilla farmor kramade hejdå när jag skulle gå hem. Jag minns de släta bullarna, saften och hästskokakorna på små mahognybrickor, på stora gröna mattan framför Luxor-tv:n i vardagsrummet. Hur jag och min syster låg där och hade picknick, medan Bosse Larsson bjöd upp till dans i Nygammalt. Jag minns hur farmor lät sätta upp min slarvigt ihopsnickrade handdukshållare som hon fått i julklapp. Den hänger där i köket, brevid spisen med de mörkgröna plattskydden än idag (även om de gröna plattskydden nog bytts ut…). Jag minns hur jag och min syster mätte längden med blyertsstreck på insidan av skjutdörren till städskrubben. Källaren med alla fantastiska burkar med äppelmos och rödavinbärssaft. Ett outsinligt förråd.

Jag minns farmors Hemmets Journal, som farmor fick ta över från någon tantbekant. Farmors underbart salta köttbullar, den inlagda sillen, smålandslimpan, och lingonbrödet som smakade gudomligt under ett tjockt lager Flora, men inte alls lika roligt med mamma och pappas Lätt & Lagom. Farmors stick-iver som för det mesta resulterade i något fenomenalt (den där AIK-halsduken som korvade ihop sig till ett rep är glömd och begravd med mitt intresse för AIK och hockey).

Farmor, ett skepp kommer lastat med kärlek! Vila i frid, nu tar dina barnbarn och barnbarnsbarn över!

Hälsa farfar, grannie och grandpa från mig, om du skulle råka på dem!