bagis

Bohemian Bagarmossen - ett litet försök till logga...

Ni som känner mig vet att jag kan ägna timtal åt att tala mig varm för Bagarmossen. Somliga tror att jag gör det för att motivera att jag och Frida lånat en hiskelig massa pengar för att köpa en fyra här, och så kanske det också var… till en början. Men för varje vecka som går känner jag mig alltmer rotat, och möter alltfler människor som stämmer in i min hyllningssång. Motiveringarna är många. Nära naturen är ett starkt argument för många (jo, många Bagarmossenbor går klädda i Fjällräven-jackor), barnvänligt ett annat (barnvänliga gårdar, och fantastisk barnomsorg), men för mig är nog ändå det starkaste argumentet kreativa människorna och den kreativa kulturen.

Här flödar kreativiteten. Ta till exempel Bagisgruppen, som arrangerar ateljevandringar (jo det bor en hel del konstnärer i Bagis) och utställningar. Just nu pågår en utställning i skyltfönstren kring torget med bilder av fotografnätverket brudarna (läs mer).
Här kryllar det dessutom av musiker. Träffade en före detta granne idag (han och hans familj har flyttat till ett större lägenhet i ett nybyggt hus, ett stenkast bort) som kom bärandes på ett gitarrfodral.

-Är du musiker, sa jag.
Jovisst. Han försörjde sig som musiker, komponerade filmmusik och gjorde musik till reklamfilm. Och tillsammans konstaterade vi att det på min gård fanns en hel drös med proffsmusiker. Och tillade han: ett gäng journalister.
Sen drog jag mitt snack om att Bagarmossen är Stockholms svar på Greenwich Village. Med förhoppningen att det inte blir lika gentrifierat.

Så nu passar jag återigen på att slå ett slag för begreppet: Bohemian Bagarmossen.
Typ Sofo, men med mer innebörd en bara en geografisk avgränssning. Hallå Googles indexeringsrobotar, kom ihåg var ni läste det först

Vernissagefest... minns inte året, men bilden är en klassiker. Förundrad Ylva i periferin, PP och Annika i centrum. Eller är det tvärtom?

Titeln på dagens blogginlägg är faktiskt hämtad från en ”vernissagefest” som min vän Sverker anordnade i Uppsala för typ 15 år sedan. Idén var genial: Alla skulle skapa ett konstverk med titeln ”Centrum – Periferi”, ta med det till festen, hänga upp det på plats och sedan gå runt och mingla och dricka drinkar. Klockan tolv lottades alla verken ut, och vid tre, fyra tiden trillade vi hem ett konstverk rikare. Tål definitivt att upprepas (jag återkommer med tid och plats).

Ja, det var titeln det. Vad händer då med innehållet? Jo, det ser ni, ligger just nu och guppar runt i Fridas och min mage. Smörstekta Karl Johan-svampar plockade i Nackareservatet för si sådär åtta timmar sedan. Där i periferin, tio minuter med cykel från vår lägenhet plockade vi svamp med Vanna på ryggen och blicken nerborrad i den lövklädda myllan (som ni märker är jag inspirerad av Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammars ”poetiska anslag”). Känslan av periferi blev extra stark av att två älgar med ett väldigt brak plötsligt galopperade över stigen tio meter bort. Frida, uppvuxen i det perifera Norrland hade inte varit med om något liknande (Vanna elva månader, kunde världsvant konstatera: jaha).

Två timmar senare var vi på väg mot centrum. Alltså Södermalm, Stockholm. Ringen köpcentrum. Är inte det centrum… så säg.

Men samtidigt periferi.

För medan jag njuter av familjelyckan på hemmaplan befinner sig mina kollegor på IFA-mässan i Berlin och smakar storstadspuls.  Denna veckas prylcentrum. Och Europas bohemiska centrum, snäppet vassare än Bohemian Bagarmossen

Jag nöjer mig med att följa Daniels blogg från IFA samt M3:s webb-tv och stillar den värsta mäss-abstinensen (sic!) med att följa med Frida till Formex-mässan imorgon.
Centrum - periferi var titeln. Och allt är som vanligt relativt. För att citera Fem myror är fler än fyra elefanter:

”Här är där man alltid är, och här har man alltid med sig.”

Hmm, någon som tror att detta inlägg skulle kunna platsa som debattartikel hos Newsmill?

Jag är lycklig.
Ligger här i soffan med bärbar dator i knät. En kall öl på soffbordet. Ute gassar solen.
Frida påtar i blomlådorna. Ute på gården ligger Vanna i barnvagnen och sover. I plastpoolen bredvid leker grannens unge och goa glada grannar sitter och tjattrar om livets trivialiteter.
I fredags drog vi ihop en spontanmiddag utomhus för att fira Fridas födelsedag. Dussinet vänner. Turkisk potatissallad, ugnsgrillad lax och halloumi.
Ljuvlig försommarnatt.
Bagis regerar.

Nej, i skrivande stund kan jag konstatera: ingen bebbe än.
Men däremot lär vi bli med tvättmaskin imorgon, till Fridas stora glädje.
Själv har jag haft en blöt stund med en bamsetvättmaskin i tvättstugan.
Tvättmaskinen var tom, programmet klart, men när jag öppnade luckan sköljde vattnet över mig.

Nä, nu lämnar vi det här med tvättmaskiner.

Låt mig berätta sagan om telefonförsäljaren från Naturskyddsföreningen:

-Hej, Anders här.

-Hej Annnnndeeerrssss! Först och främst vill jag säga: TACK!
Tack för att du kööööpt utsläppsrätter från oss.

-Okej.

-Åkte du till England eller? En fotbollsresa kanske?

-Nja, inte riktigt.

-Aha… såg att du kom från Bagis. Mina gamla hemtrakter. Tänkte liksom att du var en fotbollskille. För det är du väl?

-Hmm.

-Jo, men nu när du har varit så hyyyygglig och köpt utsläppsrätter av oss tänkte jag att du skulle ta steget fullt ut. Helt enkelt: bli medlem i Naturskyddsföreningen.

-Nä tack.

-Vaddårå? Visst det är bra att du köper utsläppsrätter. Men VI behöver inte pengar, vi behöver medlemmar!

-Sorry, jag måste nog tänka på saken.

Sen lade jag på luren bärande på en stark känsla av äckel. Visst jag gillar Naturskyddsföreningen. Min pappa är till och med aktiv i den. Men jag vägrar gå på säljdravel från någon som får provision för att jag går med i en förening. Vad är det för vits att gå med i en förening där man slösar sina pengar på att betala idioter för att pracka på folk medlemskap som de kanske inte ens vill ha.
Nope. Har redan gått på den bluffen en gång det här året. Från och med nu går jag bara med i föreningar som inte anlitar telefonförsäljare som kommer dragandes med snack om ”regeringen” och tror att man är fotbollsfanatiker bara för att man bor söder om söder.

Redan efter bara ett par månader i Bagarmossen är det bevisat. Människorna som bor söder om söder är så oerhört mycket mer intressanta än de strax norr om tullarna (Solna). Folk är mer människor här. Eller kanske snarare: folk tillåter sig falla utanför ramarna. Överallt möter jag på karaktärer som jag trodde hade försvunnit, utrotats i samband med upprättandet av flådiga gallerior och inrättandet av vaktbolagsstaten Sverige.

En av mina guldgruvor i mitt antropologiska fältarbete är Konsum i Bagarmossen. Om Konsum i Bagarmossen kan man skriva en kortare roman. Personalen är en märklig blandning av trötta åldringar, höga åldringar (favoritkassörskan som klockan 11 på en lördag förmiddag kan klämma ur sig ett: ”Ja tiden går fort när man är lycklig”), gammpojkar som bor hemma hos mamma (en fet, en smal och en hal), samt en del ynglingar som antagligen bara extraknäcker mellan hum-kurser på universitetet. Häromdagen stod jag i kön på Konsum när en av kassörskorna (en hoptorkad tant med mungipor som alltid pekar nedåt) ställde sig upp och ropade:

-Finns den nån som har konsumkort?

Folk tittade förvånat på henne. Vaddå konsumkort tänkte de antagligen.
Jag tänkte: Wow, hon har en röst!
Kassörskan fortsatte:

-Den här kvinnan har inget konsumkort. Och utan konsumkort får hon inte rabatten på prästost. Snälla ge mig ett konsumkort. Ni får poängen!

Givetvis fick en tant fram sitt kort, och vi kunde alla glädjas åt att rättvisa skipats.

Solidaritet i vår tid – Hallå!

Hej mitt ofödda barn nu ska mamma också prata en stund om solidaritet. Med en (!) dag kvar till beräknat datum vaggar jag omkring som en rar liten freakshow. Det känns som jag gäckar det naturliga och naturen genom min uppenbarelse, jag trotsar liksom humlan tyngdlagen varje gång jag rör mig ute. Men eftersom det finns andra original och kufar i Bagis passar jag in fint.

Jag såg en bra dansk dokumentär, ”Ju fler desto bättre”, på teve igår om en familj med ungefär hur många barn som helst. (jag tror de var tio eller elva, i åldrarna 1,5-20 år). De två föräldrarna drev ett jordbruk och kallade sin familj för kollektivet. Pappan berättade att barnen tidigt fått lära sig att fungera som delar i det hela. ”Vi lär våra barn att de behöver oss, men att vi också behöver dem”, sade han, apropå att alla barn tidigt får lära sig att byta blöja och mjölka kor. Kanske inget konstigt i det, men det var rörande att se att teori och praktik så väl gick ihop i familjen – när föräldrarna var borta på kurs i tre dagar kallades den äldste sonen hem från universitetsstudier för att ha huvudansvar för familjen. ”Jag är ingenting utan kollektivet” menade han på ett så ärligt och uppriktigt sätt att jag blev varm i hjärtat och tänkte på min egen kollektiva uppväxt. ”Jag sätter aldrig individen högre än kollektivet, det är tillsammans vi uträttar något”.

Och när jag vaggar omkring i Bagis bland kufarna på Konsum och lite varstans tänker jag på det – så vill jag också leva idag. Kollektiv kan kanske låta omodernt eller förlegat, men tänk på ordet nätverk istället så låter det mycket fräsigare och 2007. Att iallafall få känna sig som en viktig och värdefull del i något större är nyttigt och sunt för människan. Att få hjälpas åt och ta emot hjälp där man befinner sig, att kunna lita på att det finns människor runt omkring en som är beredda att hjälpa till, rycka ut och finnas på plats, på samma sätt som man själv har det i beredskap. Och att man också kan tänka sig att hjälpa människor som man faktiskt inte känner, annat än att man bor i samma förortsområde eller kör samma väg till jobbet.

Detta tänker jag på i Bagis, också i kölvattnet av den obehagliga diskussion som pågått i veckan i diverse radioprogram, apropå Asfaltsindianernas jakt på Suvar och Humrar. Miljöförstöringen åsidosatt (hur nu det är möjligt!) är det något oerhört osolidariskt över dessa bilar, något jag också får bekräftat i ägarnas röster när de indignerat ondgör sig över dessa studentikosa luftutsläppstrick. Trafiken är farlig som den är säger jag! Vad är det som gör att vissa individer tar sig rätten att åka två meter högre än alla andra i trafiken och därigenom krossa allt som kommer i dess väg om olyckan är framme? Det ligger en blöt osolidarisk filt som luktar egoism och ofräsch individualism över det. Och det hörs också i deras falsettröster, dessa människor som anser att bilen är en mänsklig rättighet och en förlängning av den egna kroppen och tanken, ja nästintill en reflektion av det egna jaget och den egna statusen. Och jag tänker när jag hör dem – vad rädda ni låter. Och vad ensamma ni måste vara.

Kanske har Asfaltsindianerna en hel del att göra i de finare radhusområdena här i Bagis också, men dit kan jag inte ta mig just nu, de ligger utanför min vaggzon. Jag tipsar ändå alla osäkra Suv-ägare att ta ett varv runt Bagis centrum. Där sitter kanske jag på en bänk och vilar. Jag och andra som kanske vill prata lite, som kanske också har sett dokumentärer om solidaritet på teven eller bara upplever att det samhällsklimat vi har idag handlar på tok för mycket om hårda bilar och för lite om mjuka barn och människor. Mer civilkurage och solidaritet åt folket säger jag.

Dagens trista besked
Den genialiska festivalidén Balkongfestivalen i Bagis var alldeles för genialisk. Den blev så poppis att fastighetsägaren anade oråd och fick arrangören att ställa in (det är ju inte bra att alltför många människor samlas och har kul…).
Hursomhelst är Balkongfestivalen ännu ett exempel på det jag länge hävdat: Bagis är Stockholms svar på 60-talets Greenwich Village. Här händer det, här ska man bo! Och om 20 år flyttar det hit en massa finansvalpar som vill casha in på den där stämningen som grundlades av sköna bohemer i början av 2000-talet…

Dagens glada besked
Ommålning och tapetsering av vår lägenhet går som en dans. Idag kom arbetsteamet P & O och gav projektet en rejäl skjuts framåt. Om bara några dagar är vi redo att packa upp resten av vårt fina hem.
Jäklar vad fint det kommer att bli!

Sen ska vi ut och njuta av Bagis.
Eller Bohemian Bagarmossen, som somliga av oss också börjat kalla det.

Tack till alla er som hjälpte oss att flytta från norrort till söderort i lördags. Flytten var precis så rolig och underbar som vi hoppats, och nu njuter vi för fulla muggar av att packa upp kartonger, fundera ut nya väggkulörer och hur man bäst organiserar ett kök.

Vi har en massa bilder från flytten och flyttkalaset, men just nu hinner vi bara slänga upp två på Flickr. Två finfina gruppbilder där alla utom Martin och Stefan är med.

Kolla in bilderna här >>

Ni som missade flyttkalaset får tyvärr vänta bra länge på nästa flytt. Här lär vi bo länge, länge

Hänryckningens tid är här. Dags för party…
På Bakelit är vi medarrangörer till två spännande evenemang…

1. Flyttpartyt!
Många av er har säkert redan hört talas om detta. Vi flyttar till Bagis och precis som förra gången vi flyttade är ambitionen att förvandla det hela till ett trivsamt evenemang.
Plan 1 är flytt lördagen den 7 juli… men, om vi inte blir tillräckligt många kör vi den 30 juni istället.
Vad tycker ni om det?

2. Jättepicnic!
Idag spikade Sara och undertecknad datum för årets jättepicnic! En upprepning av förra årets succé i Hagaparken.
Denna gång äger picnicen rum den 16 juni. Mejlkampanj drar igång snart, men redan nu kan ni tjuvkika på hastigt ihopskarvad picnicsajt här >>

HURRA! Idag skrev vi på pappren för en finfin 4:a på 85 kvadrat i Bagarmossen. Vår jakt på större boende är över och vi har frid i våra hjärtan. Det här känns verkligen helt rätt. Och nu uppmanar vi alla vi känner att flytta efter. Bagarmossen är inte bara ett underbart namn på en förort, det är “The förort”. Förorten för alla oss som vill njuta av det äkta livet. Gemenskap, glädje, natur, kärlek (okej, jag vet det här börjar spåra ur).

Är någon sugen på att hänga med?
Visning på en lägenhet med nästinill identisk planlösning (ta bort en vägg mellan kök och vardagsrum) sker på tisdag.
Kolla in den lägenheten här >>

Vår lägenhet finns inte längre på nätet.
Men den är vår!