Kategoriarkiv: vänner

Ääääntligen… Harald Pålbrant bloggar! – och en fundering kring det här med rss

SvepskälFå människor har haft så stor anledning att starta en blogg som min vän Harald. Få vänner har så länge vilat på blogghanen och aldrig riktigt kommit till skott. Men så en dag tog mannen, som bland annat gjort det till tradition att vara på plats när årets nobelpristagare i litteratur avslöjas, steget och bloggen: Svepskäl – med Harald Pålbrandt, skapades. Jag säger som Gert Fylking: Äääääntligen. Men till skillnad från Gert menar jag det. En utmärkt blogg för folk i den ironiska generationen som envisas med att vara just ironiska.

Kolla in bloggen här >>

Och när jag ändå är inne på kompisbloggar. Kollade igenom min bloggrulle idag och fick tyvärr plocka bort några nedlagda. Märkte dock till min glädje att Magnus ”Brillo” Trogen fortfarande levererar poetiska alster på bloggen HighinHighValley och att LeMikko också håller igång. Att jag inte upptäckt deras senaste alster har nog att göra med att Google Reader numera är dödförklarat (stängs 1 juli) och att jag inte orkat ta tag i att följa upp. Twitter, Facebook och G+ har blivit sättet att hålla koll. Men tyvärr en bedräglig koll och inte alls lika bra som rss-läsaren.

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om min sociala medierstrategi. Börjar nog bli dags att uppdatera den. Och komplettera med en nyhetsflödesstrategi. Hur håller jag bästa koll på nyhetsflödet? Och då menar jag inte bara via internet.

PS: Har du Google Reader-konto och vill spara grejorna? Då kan det vara bra att ladda ner dina alster via Google Takeout >>

Så fickparkerar man enligt Hillevi

Jovisst har jag lärt mig fickparkera, men jag har knappt gjort det i praktiken. För något år sedan, eller var det två berättade Hillevi entusiastiskt hur det gick till. Jag skrev ned det på ett papper. Och här är det fångat i min scanner.  Steg 4 är beskriven på baksidan:
”Fullt utslag med ratten åt andra hållet. Justera.”

Resten av tecknen får ni tyda 😉

fickparkera

2012 fångat i en scanner nära mig

2012 var året då jag efter cirka 8 års uppehåll skaffade en scanner. Eller snarare Kurbits Media skaffade en scanner. Eller ”bildläsare” som vi var tvungna att kalla det enligt Maxidatas skrivregler…
Att bli med scanner igen känns faktiskt bra. På senare år har jag mer och mer kommit att spara minnen digitalt. Jag har många gånger stått på loppmarknader och knäppt bilder på grejor istället för att köpa dem. Många gånger är det ju pinaler som bara är kul ett tag, men som mest tar plats därhemma.
Med en scanner kan man bevara en del minnen som bara skulle hamnat i en skokartong eller i soporna, men som kan bli riktigt roliga att upptäcka igen om några år. Och genom att nu lägga upp några av dessa minnen från 2012 gör jag dem också googlingsbara för all framtid. I alla fall all den framtid då Google regerar och internet existerar i sin nuvarande form…

Här ett par minnen scannade ikväll:

Namnlappar från 40-årskalas:

Jodå 2012 fyllde jag 40. Min största ångest var att jag ville bjuda hela världen. 66 kom och det blev en finfin fest. Tack alla! Även ni som inte blev bjudna…

Berlin-tipsen:
”Gubbsen” och jag åkte till Berlin i oktober. 9 glada i en lägenhet. Strålande väder och en stad fylld med älskvärda invånare. Såsom servitrisen som skrev dessa lappar med tips. Hon skrev dem i ett rasande tempo och med stort engagemang. Hon berättade att hon snart skulle behöva flytta från Berlin. Hennes studier var klara och nu hade hon fått jobb. För i Berlin fanns inga ”riktiga jobb”. Kanske det är en del av charmen 😉   (för övrigt lyckades vi bara pricka in ett av tipsen, Santa Maria)

Vanna skriver!

En annan stor grej i år är att min äldsta dotter Vanna har börjat skriva och läsa. Det är coolt. Otroligt coolt. Att dessutom lillesyrran Pella numera går att konversera gör livet ännu härligare. Språk är fantastiskt och att kunna kommunicera med omvärlden via tal och  skrift är onekligen en gåva.

 

En liten text om att begrava en vän

Häromveckan var jag på begravning. Det var en gammal vän. Eller snarare jämngammal. Det var en fin tillställning. Men också märkligt overklig. Varför stod man där och varför låg han där i kistan? Vi hade inte setts personligen på flera år, och nu stod jag där någon halvmeter från hans kropp, gömd i en kista och tittade på hans familj och vänner. Mina ögon var dimmiga av tårar.

Jag kom på mig själv med att vara lite nöjd med att jag gråtit. Kanske för att allt var så overkligt och att jag inte riktigt visst vad jag skulle känna. Men tårarna föll när min väns pappa gick fram till kistan. Hans smärta var så intensiv. Man kunde riktigt ta på den. Att begrava sin egen son. Fyfan, kände jag. Fyfan, han är död på riktigt.

Någon vecka senare drömde jag en sådan där dröm som gör det svårt att skilja dröm från verklighet. En sådan där dröm som är så märkligt kronologisk, och vardaglig att när man vaknar så tror man att den är på riktigt. Det var min vän som besökte mig i drömmen. Det ringde på dörren. Jag öppnade. Och där stod han. Pigg, fräsch, glad.

-Hej hej! Värst vad förvånad du ser ut, sa han och log.
Trodde du jag var död eller?
-Nä allt var i scensatt. Begravningen, min död. Allt. Jag ville börja om. Och nu är jag här.
Han stod där med den där solblekta sportbagen som han alltid brukade ha när vi spelade squash. Keps på huvudet och det där finurliga flinet som blottade hans vassa hörntänder.

Jag minns inte exakt hur drömmen förlöpte men jag minns att jag köpte hans story. Att jag tyckte det var den naturligaste saken i världen att han levde och att det var kul att umgås. Jag minns också hur jag vaknande och inte alls var säker på att det jag drömt inte var sant. Han var ju trots allt en klipsk kille. Klart han skulle kunna iscensätta sin död och börja om.

Några dagar senare fick jag ett brev. Det var från pappan. Där fanns en bild. Beviset på att min dröm var blott en dröm. Ett uppvaknande till en verklighet där min vän var märkt av sjukdom och inte alls en pigg och spjuveraktig 18-åring.

Min vän är död. På riktigt. Och jag var med på en begravning där det begravdes en vän.

Robert Brännström: Tre grejer som revolutionerat mitt liv i köket

En del inlägg på Facebook förtjänar lite longtail. Ett sådant inlägg var följande text från Robert Brännström.
Därför återpublicerar jag det här (med hans välsignelse). Håll till godo. Här är Roberts text:

1. Thermapen
Min matlagning gick från att vara slumpmässig med varierande resultat, till att bli precis när jag fick tipset att köpa en thermapen (http://goo.gl/joLRe).

Funktionen är enkel: tänk dig en ugnstermometer som berättar hur varmt är inne i livsmedel. Men den här är tunn och mäter sekundsnabbt. Med hjälp av den är det lätt att bestämma när en enskild köttbit på en grill är klar. Eller när ett bröd är klart. Kort sagt, du behöver aldrig mer äta torr kyckling eller trådigt fläsk.

Hur vet man då vilken innertemperatur olika livsmedel ska ha? Vad kul att du frågar, här finns ett spreadsheet.
http://shorl.com/pevobagofrysy

2. Eatyourbooks.com
Jag är tokig i kokböcker och köper ett par i månaden. Men det är en sak att köpa och en annan att använda.
Den här tjänsten på nätet gör just det, hjälper dig att få användning för dina kokböcker.

Det Eat your books gör är att dom indexerar kokböcker (och matmagasin och bloggar) och gör dina recept sökbara. Så plötsligt är det enkelt att hitta ett recept med tofu i bokhyllan, Eat your books presenterar alla recept i dina kokböcker med just den råvaran. Och du kan sortera träffarna på populäraste receptet.
Du kan också se vilka ingredienser du behöver så det är lätt att handla till en rätt även om kokboken ligger hemma. Än så länge indexerar dom bara engeblskspråkiga böcker.
www.eatyourbooks.com

3. Slow cooker
En slow cooker (http://goo.gl/1hmKL) är en elektrisk gryta som lagar mat på temperaturer under kokpunkten. De flesta har två värmelägen, hög (~90 C) och låg (~80 C) och är perfekt för alla rätter som blir godare med lång tillagningstid.
Tänk chili, stekar, pulled pork och grytor.

När tillagningstiden är klar går slow cookern ner på varmhållningsläge automatiskt.
En tillagningstid på sju timmar är inte ovanligt och den här har räddat många helgdagar: att slå igång slow cookern på morgonen och ha en färdig middag när man kommer hem är maten klar att äta.
Oslagbart.

Här finns en kokbok med recept för slow cooker som rekommenderas.
http://goo.gl/Gik6p

Vilka grejer har revolutionerat ditt liv i köket?

Manschauvinisten har talat ut i Mitt i-tidningen

Fick ett mejl från Johan:

Jahapp.
Så har man då läst ännu ett skakande reportage om hur män tränger undan kvinnor i samhällslivet. Mitt i Södermalm gör idag ett angeläget reportage om hur gubbfläsket dominerar i bostadsrätts- föreningarnas styrelser. Det täcka könet göre sig tydligen inte besvär. I bräschen för det här svineriet går tydligen en chauvinist vid namn Anders Engström.

Avgå säger jag.

Stor humor säger jag!
Och ni som undrar så är det ett reportage i senaste numret av Mitt i tidningen där jag figurerar. Tror det är så att jag representerar någon form av majoritet. Jag är mellan 30-39 (i alla fall ett halvår till), jag är man och jag är med i brf-styrelse.

En liten anekdot: När fotografen kom hem till mig och hade bränt av fotot på 30 sekunder och nästan packat ihop utrustningen frågade han:

-Var det okej att du log? Det var inget reportage där du skulle vara ledsen va?

Så här i efterhand kan man undra. Johan: skulle jag ha varit ledsen?

60 dagar kvar: Nytt jobb, mina barn slår mig med häpnad… och nya inslag i bloggosfären

Om exakt två månader är min pappaledighet slut och jag ger mig i kast med nya arbetsuppgifter på mitt kära förlag IDG. Jag blir projektledare med ansvar för ”viktiga digitala satsningar”. Ska onekligen bli kul.

Samtidigt börjar jag mentalt växla över hjärnan till ett ”jag ska jobba spår”. Exakt 60 dagar pappaledighet kvar och jag har knappt skrivit ett enda inlägg om min älskade dotter Pella. Vanna hon hade till och med en egen vinjett: ”Veckans Vanna”. Det är knepigt att vara andrabarn. Samtidigt får man så mycket gratis. Pella har en storesyrra att se upp till och kopiera. För några veckor sedan vill Pella ”hoppa upp” (jo hon pratar) i stora däckgungan. Hon satte sig där, tog ett stadigt tag om kedjorna för att sedan börja luta sig bakåt och framåt. Hon tar fart! Yikes tänkte jag och höll oroligt fast henne i luvan, helt i onödan.

Nämnde jag förresten att jag har nytt jobb. Projektledare ”för digitala satsningar”. Givetvis plockade jag fram mobilen och filmade min dotters bravad:

Pella är häpnadsväckande charmig när hon skriker: ”andirs, andirs” och ”läsa bok, läsa bok”. Sen sitter vi där i soffan och läser bok efter bok. Pella är rastlös som bara den och slänger gärna ur sig ett ”slut” när det är två sidor kvar. Sedan springer hon och hämtar en ny. Ofta från golvet eftersom hon en kvart tidigare ägnat någon minut åt att dra ner alla böcker från bokhyllan. Det här med att riva ur saker ur bokhyllor och skåp är en talang som är helt i klass med syrrans. Fast i kombination med Vannas faibless för att bygga kojor och barrikader av allt möjligt blir denna talang inte lika väl mottagen. Att vara andrabarn är tufft. Att vara tvåbarnsförälder är tuffare.

För att kompensera bristen på inlägg under vinjetten ”Peckans Pella” (jo man blir barnslig när man är pappaledig), ska jag nu haspla ur mig Pella-grejor i färskt minne. Om du läser det här om sisådär sex-sju år Pella, så ska du veta att din favoritplats mellan cirka 1-1,5 års ålder var framför dörren. Alltså där det i många hushåll ligger en hallmatta som det står ”Välkommen på”. Hade vi haft en hallmatta borde det stå ”Pellas plats” på den. För där gillar du att sitta med ryggen mot dörren. Ett av dina första ord var  just ”sitta” och där satt du och sa: ”sitta” med ryggen fri. Tryggt och bra (mamma och pappa har införskaffat säkerhetsdörr (den gamla släppte in så mycket ljud)).

Alla säger att Pella är lik Vanna. Men jag och Frida blir lika förvånade varje gång vi tittar på gamla bilder på Vanna och inser att folk faktiskt har rätt. Ni är lika, men samtidigt väldigt olika. Pella är så himla kramgo. Vanna var lite mer cool. Kan det vara så att du kastar dig upp i min famn för att söka skydd… att vara andrabarn är tufft. Särskilt när domaren tittar åt andra hållet och det är fritt fram för tjyvnyp.

När jag skriver det här ligger både Vanna och Pella och sover. Mamma sitter framför sin dator och pappa framför sin. Tv är liksom inte grejen i den här familjen. Det är sånt som Vanna tittar på när pappa lagar kvällsmaten. Och då ligger Pella ibland längst fram på sängkanten med huvudet i händerna . Precis som syrran. Fast bara några minuter, sen springer hon ut till pappa och hoppas att maten är klar eller att han kan ”läsa book”.

För några timmar sedan var jag på Vannas förskola. Föräldramöte. Riktigt spännande att  förstå vad Vanna pysslar med på dagarna. Och att plötsligt förstå varför Vanna i morse sa: idag är det grön dag, jag ska ha gröna kläder. Av närvarostaplarna på väggen att döma är det lila dag imorgon Vanna. Och på fredag gul. Hmm, kanske hinner färga om alla dina rosa plagg så att de blir gula…

Avslutar detta mastodontinlägg med en bild jag hittade i Vannas låda på dagis. Fastnade lite extra för den. Visst är det härlig rörelse. Håret som fladdrar. Och så underst Vannas nyfunna signatur. Ett stort V, ett litet a (ser ut som p), två små n:n (ser ut som i:n) och ett litet a. Cool!

Förresten, jag knäppte en bild. Med mobilen (nu när jag snart har nytt jobb ska jag nog uppgradera mobilkameran…):

Och så slutligen inspirationen till detta blogginlägg (förutom mina barn). Min gamle vän, forne kombo, gymnasievän och gubbe Fredrik Storm har sent om sider skaffat blogg. Den handlar enligt uppgift om ingenting. Men efter att ha läst hans ovanligt innehållsrika ingenting-inlägg blev jag sporrad till ovanstående. Och så hoppas jag att Storrrm (eller koffka som somliga kallar honom) fortsätter leverera.  Håll koll på: http://storrrm.com/

Kanske kan han bli lika produktiv som Hårdrockarpappan Johan!