Det går springmask på V:s dagis. I lördags klagade hon på att det kliade i rumpan. Så på söndagen for hon och jag in till Söder för att leta upp ett apotek som hade söndagsöppet. Det var ju inte så svårt. Det kryllar ju med apotek nuförtiden. Däremot är det svårare att hitta kompetent personal. Personen jag frågade bakom disken för recept hämtade först ett paket med åtta tabletter. Sedan upplyste jag henne om att det var en hel familj med två vuxna och två barn en 4-åring och en snart 1,5 åring. Då plockade hon fram bipacksedeln och konstaterade att en vuxen behövde åtta tabletter och att dosen skulle tas om två veckor senare.

Glad i hågen (okej, kanske fel valda ord), trampade V och jag iväg med 32 tabletter av märket Vanquin.

På kvällen kom klådan tillbaka och vi var ganska övertygade om att det var springmask. Dags att sätta igång operation avmaskning. Fram med tabletter och bipacksedeln. Där står det att V ska ta 1-2 tabletter och att hon ska svälja dem hela och absolut inte tugga dem.

Det gick inte så bra.

Och efter ett tag insåg vi att det var kört. Och får inte V i sig tabletten, hur ska vi då få vår snart 1,5-åring att svälja en tablett stor som en nonstop utan att tugga?

Lösningen stod på bipacksedeln: oral suspension.

Idag är dagen efter och jag kan rapportera följande.
1. V stannar hemma från dagis på rekommendation från förskolan.

2. Jag och barnen tar oss till apoteket.

3. Apoteket meddelar att suspension inte längre går att köpa. ”Vansinnigt jag vet, eftersom det mest är barn som får springmask”, säger tanten på apoteket och hänvisar mig till Vårdcentralen:
-träffa en doktor så får de skriva ut receptbelagd medicin.

4. Åker kvickt till vårdcentralen men där finns inga tider. Jo, kanske de kan klämma fram en tid klockan 17. Hmm, tänker jag måste går att lösa innan dess. Så jag säger att jag ska återkomma.

5. Ringer läkarkompis S som meddelar att enligt uppgifter hon har så är alla flytande receptbelagda anti-maskmedel rekommenderade från 2 år…. bestämmer mig för att ringa sjukvårdsupplysningen.

6. Sjukvårdsupplysningen säger: Va! Finns inte suspensionen längre? Det måste vara tillfälligt. Jag skulle nog krossa tabletterna. Risken är att tänderna blir helt röda, men vad gör det det är ju mjölktänder… och så kommer det där underbara rådet: Gå till läkare, så får han/hon avgöra vad ni ska göra. (det läkarna får betalt för är att ta de där riktigt tuffa besluten…) (kan för övrigt avslöja att det på Fass står: ”Tillhandahålls för närvarande ej”. Kryptiskt.)

7. Står nu och väntar på att vårdcentralen ska ringa upp efter sin lunchpaus och förhoppningsvis ge oss den där tiden klockan 17… allt för ett besök på sisådär 3 minuter som de sedan debiterar Landstinget 500 spänn för…

Something is rotten in the state of Sweden… eller lider vi kanske bara av springmask?

Det börjar bli dags att lansera ett nytt ord på Bakelit. Det var ju ett par år sedan ordet ”bloggvirke” myntades.
Dagens nyord är:

nedsläppsrätt

Ordet används i följande sammanhang:
- Jaha, så du har alltså fler än två barn. Du inser väl att du genom detta hotar klimatet? Två barn per par innebär ju status quo, men skaffar man fler ökar man befolkningen och därmed koldioxidutsläppen rejält.

-Jo, jag vet. Därför har jag förhandlat mig till nya nedsläppsrätter. Jag har en väninna som dyrt och heligt svurit att själv aldrig skaffa barn. Jag har fått hennes nedsläppsrätter, så nu kan jag och min tjej skaffa flera.

Förslag på text till nästa SAOL:
nedsläpps|rätt s. att föda barn inom den kvot som håller befolkningsmängden intakt och därmed inte ökar utsläppen av växthusgaser

_______________

Credit: Tror det var Pelle (även känd som PP) som myntade begreppet när jag och han träffades på ett tåg mellan Stockholm och Uppsala för ett par veckor sedan. Pelle svär dyrt och heligt på att han har nedsläppsrätter för alla sina fyra barn…

Och så ett par länkar apropå det här med att inte skaffa många barn. Mattias Goldmann har gjort några intressanta utspel i frågan:
”Inför flerbarnsAVDRAG – betala mer ju fler barn du har.”
Storfamiljer är klimatbovar

Visserligen är min Frida väldigt trogen, men det är inte henne som detta inlägg syftar på. Nä, det syftar på en dokumentär som Frida och jag av ren slump såg igår på Kunskapskanalen, en dokumentär som går i repris nu på söndag klockan 23:00. Här är dokumentärens synopsis:

Vi följer Frida, 76 år, som vid 12 års ålder började arbeta som piga. Ett stycke nutidshistoria av Marianne Gillgren. 1988 träffar vi Frida Nilsson, 76 år, som arbetar hos doktorn, 94 år, i en stor Östermalmsvåning i Stockholm. Frida bor i det lilla, lilla rummet innanför köket. Hon serverar lunch och middag till doktorn i stora matsalen. Själv äter hon de kalla resterna i köket efteråt. 1993 fyller doktorn 100 år och Frida är nu 81. Hon öppnar för gästerna och hon serverar, och när alla hurrar och skålar för doktorn i sherry, höjer Frida sitt glas ensam i köket. 1998 har doktorn dött vid 104 års ålder. Frida får för första gången, 86 år gammal, en egen bostad. Jag har ju aldrig haft något eget, säger Frida, som började arbeta som piga vid 12 års ålder, när hennes mamma dog.

Alla ni som tycker att det är fräscht med hushållsnära tjänster och som tycker det är helt oproblematiskt att låta andra människor ta hand om sin matlagning, städning med mera borde se denna dokumentär. Kanske tycker ni det är okej att ha en tant boende i hela sitt liv i en liten skrubb i anslutning till köket, jobba alla dagar utom söndagar och onsdags-eftermiddagar. Passa upp och äta herrskapets rester.

Att den här filmen är gjord 1999 är helt fantastiskt. Trodde själv att detta fenomen dog ut någon gång mot slutet av 60-talet eller åtminstone på 70-talet. Dokumentären väcker väldigt många frågor. Bland annat undrar man hur det ser ut idag? Vad händer i våningarna på Östermalm och i villorna i Djursholm egentligen? Dessutom väcker den hos mig ett visst klassförakt. Jävla, egotrippade, överklassäckel, var min kvardröjande känsla när det visade sig att gubben inte ens hade heder nog att testamentera sin våning till tanten som offrat hela sitt liv för att han skulle kunna få leva sitt förlegade, konserverade överklassliv. Fyfan. Samtidigt all heder till gubben som släppte in Marianne Gillgren i sitt överklassreservat och lät henne göra denna fascinerande film.

Kanske man borde försöka göra en uppföljare och undersöka vad hans släktningar gör idag…

Se filmen!

I fredags hade jag en ”animerad” diskussion på tbanan med mina föräldrar. Jag var lite inne i ett flow kan man säga. Pratade bland annat om direktörers löner och hur löjligt det är hur svenska företagsledare de senaste åren lyckats få upp lönerna med argumentet att de tjänar så mycket mindre än sina utländska kollegor, och då särskilt amerikanerna. I mitt ”brandtal” på tbanan hävdade jag att problemet med detta argument är att en stor del av dessa direktörer inte alls håller samma kvalitet som de de jämför sig med. De skulle aldrig ha en chans att få ett toppjobb på en stor amerikansk koncern. Det är som att jämföra polkagrisar med exklusiv årgångschoklad…

En tant satt brevid märkbart irriterad. Precis när vi närmade oss Björkhagens station ställde hon sig upp och sa med upprörd stämma:

-Hur vågar du påstå att amerikanska företagsledare är bättre än svenska? Se vad mycket elände de ställt till med i ekonomin.

Jag försökte argumentera emot, men det var för sent. Tanten skulle av i Björkhagen och hade tajmat in sin replik precis innan hon klev av. På så vis fick hon sista ordet och slapp en potentiell konflikt.

Typiskt svenskt.

Genom att skriva denna blogg får nu jag sista ordet  Och visst har många amerikanska företagsledare varit blinda för vad som komma skulle (inte minst bilindustrins ledare). Men samma problem finns här. Och jag kan inte låta bli att hålla med Etikkollegiets debattartikel i DN. Bonussystem har fått många svenska företagsledare att tänka kortsiktigt och mer på sin egen plånbok än företagets bästa på längre sikt. Precis som i USA…

Och jag som trodde jag var domedagsprofet, som gick och köpte lägenhet våren 2007, samtidigt som jag var övertygad om att priserna var som högst och att bubblan skulle brisera när som helst… Jag fick nästan rätt. Men inte fullt lika rätt som en viss herr Peter Schiff som redan 2004 förutspådde USA:s kommande konjunktursvacka. Att se filmklippen från 2006 och 2007 där han pratar om den kommande finanskrisen och häcklas av såväl programledare som andra förstå-sig-påare är smått fascinerande. Där sitter uppblåsta börskommentatorer och svär dyrt och heligt att den bästa aktien man kan satsa på är Merril Lynch och Goldman-Sachs, och skrattar åt Peter Schiff när han hävdar att man ska hålla sig borta från bankaktier eftersom hela finanssektorn är ”toxic” och att deras finanser bygger på uppblåsta värden.

Se klippet och förundras:

Peter Schiff kallas av amerikanska media ”Dr Doom” och verkar göra skäl för namnet. Peter tror nämligen inte att nedgången slutar här. I hans eget radioprogram pratade han för två veckor sedan om saker som påminner en del om det jag skrev i min skruvade, undergångstext USA 2031. Bland annat är han orolig för att kriminaliteten kommer att gå upp, och att det kan bli farligt att bo kvar i städerna när ekonomin totalkraschar. Han menar att det finns risk att det införs bränsle- och matransoner och att det nog faktiskt inte skulle vara så dumt att hamstra konserver och ammunition…

Well, vi får hoppas att Peter Schiff inte har rätt i allt han säger. Och kanske kan vi glädjas åt att dollarn inte rasat (som han länge förutspått). Men ska vi tro Peter Shiff är det bara en tidsfråga innan den spådomen slår in. Han menar att orsaken till att han hittills haft fel i den frågan var att han inte kunde räkna med hur mycket övriga världens ekonomier skulle påverkas av den amerikanska fastighetsmarknadens kollaps.

Som sagt… håll tummarna för att Peter Schiff har fel och att Obama lyckas få USA på fötter igen. (Något Peter Schiff inte tror… han tror att Obamas medicin kommer att spä på krisen...)

——–

(Cred: Hittade Peter Schiff-videoklippet på Jonas Leijonhuvuds nya Medieblogg hos DN >>)

Papperstidningsläsare som jag är fick jag vid frukostbordet njuta av Malte Perssons bidrag till artikelserien ”Typiskt OO-tal”. Smart skrivet till formen, och faktiskt inte bara till formen. Visst har 00-talet varit nollornas decennium. Bush har onekligen varit nollornas konung och varit något av nollnoll-taletets absoluta nollpunkt.

Om ni inte är övertygande, här en lite elak exposé som Letterman visade i samband med att George Bush lämnade sin post.

Apropå nollor. Läste precis på Newsmill Uje Brandelius debattartikel om att Ulf ”Uffe” Lundell borde tacka nej till medaljen han ska få från kungen. Nej det är inte Uje som är nollan. Kul artikel tyckte jag, kul artikel tyckte de flesta läsarna (just nu är 58 procent ”glada” efter att ha läst artikeln”) men läser man kommentarerna hittar man nollorna. De rödbrusiga männen som känner blodsmak i munnen så fort någon skriver något ur ett vänsterperspektiv. Polpot! Statssocialism! Nordkorea skriker de i sina kommentarer, och man kan riktigt se hur fradgan rinner kring bokstäverna.
Har faktiskt aldrig sett någon som skrivit Chilekramare eller kvinnorösträttsmotståndare i samband med en debattartikel från högern. Högern har tydligen inget förflutet och deras lik i garderoben är begravda för länge sen.
(Funderar också på om det kanske är så att dessa män är så frustrerade över att få Uffe beskriven som en illojal men ändock vänsterman när de själva gillar honom… högern har ju väldigt ont om artister med högeråsikter (vad jag vet blev aldrig William Freestyle särskilt stor)).

Och så avslutar vi med 50-åringen.
Gjorde faktiskt ett fynd på en secondhandbutik häromdagen. Den perfekta 50-årspresenten. Sen slog det mig att jag måste vänta minst tre år innan någon jag känner fyller 50 och att jag fram till dess hinner glömma bort varför jag tyckte presenten var så himla kul. Är det någon som kommer på någon som fyller 50 snart så kan jag sticka dit och köpa den. Visst är den fin! Eller nåt.

50-årshornet - ett måste till varje 50 åring!

Nu har jag ägnat nästan tre timmar åt att läsa bloggar och artiklar om Israels invasion i Gazaremsan. Mycket handlar om vem som har rätt. Ali Esbati hävdar att det är dags att ta parti mot apartheidregimen Israel och att Hamas inte startade kriget. Lisa Abramowicz på Svensk Israel-information kontrar med att Hamas visst startade kriget och hävdar att de civila dödsoffren är Hamas fel. Israel vill bara döda Bad guys.

Min surfrunda i ämnet hamnade till slut hos Oscar Swartz. Och faktiskt känner jag att han formulerar en hel del av det jag känner inför konflikten. Det är ointressant om vad som är rätt och fel det intressanta är vad som är klokt. Israels nuvarande agerande är oklokt. Så även Hamas.

Frågan är vad som är klokt i den här soppan.

Hela Israel-Palestina-frågan är faktiskt inte riktigt klok. En soppa baserad på en mängd olika okloka beslut genom historien. Hur ska man gå vidare är den stora frågan.

Kanske är det dags för omvärlden att agera drastiskt?  Om inte de här parterna lyckas samexistera under sina egna regimer kanske det vore klokast att  låta en oberoende part ta över hela området. Kanske dags att hela Israel/Palestina-området görs om till ett FN-protektorat. Ett protektorat där jude och palestiner står lika inför lagen. Där total religionsfrihet råder. Och där kristna, judar och muslimer alla har tillgång till sina heliga platser. Det är väl på tiden att dessa heliga platser tillhör hela världen..

Jag vet att det låter väldigt långsökt. Men det gjorde också en gång i tiden sionisternas dröm om en egen nationalstat.

Tydligen var det jordskalv i Skåne häromdagen. Kanske var det det som fick DN:s japankorre att göra ett jordbävningsknäck till dagens DN. ”Tokyo övar i väntan på jätteskalv”. Nu ska inte mitt blogginlägg handla om detta, eller att nästa finanskris antagligen utlöses just av ett sådant jätteskalv. Nä det som fick mig att haja till var framförallt denna bild i pappersupplagan:

Titta noggrannt på bilden. Det är inte barnen som hukar sig i klassisk ”duck-and-cover”-stil som jag reagerar på. Det är Ikea. Jovisst har detta barnrum samma gardin och samma lekmatta som vår  lilla Vanna. Och faktiskt skulle reportaget kunna ha gjorts var som helst. Pokemon-gubben på det lilla skrivbordet (säkert också Ikea) är visserligen japansk, men skulle kunna stå i barnrum i såväl Sverige som England eller varför inte Chile?

Vi lever onekligen i en globaliserad mischmasch-kultur. Bra eller dåligt? Kanske kan samma möblemang i alla hem ge någon slags gränsöverskridande gemensamhetskänsla? Kanske kan en global generation av Pokemon-skolade barn få gemensamma beröringspunkter och ett gemensamt nostalgisk minnesarkiv som kan ena världen och ge mindre spänningar?

Tänk att på FN-toppmöten prata gamla pokemon-avsnitt ungefär som svenska 70-talister kan känna gemenskap när de pratar om Vilse i pannkakan och Fem myror är fler än fyra elefanter.

Och kanske Ikea gör världen en tjänst genom att sprida lekmattan Lekplats? Kanske är Kamprad frälsaren som på sikt ger oss världsfred…

Han såg väldigt normal ut. Normal på ett alldagligt vis. Typ 45-50 år gammal. Jag satt med Vanna i knät. Han satt snett framför, i samma ”fyra” i en tunnelbanevagn på väg mot t-centralen. Plötsligt säger mannen:

-Var är barnets mor?
-På jobbet, svarar jag, något överrumplad.

Ett par minuter går.

-Jag måste förklara mig, säger mannen. När jag var liten hade jag en väldigt engerad far, och en mor som knappt engagerade sig alls. Jag mår inte bra av att se sådana som du.

Därpå reste sig mannen och satte sig några fyror bort.
Allt jag lyckades haspla ur mig var något slags: Jaha. 

Ja, det var väl första gången som jag på något vis blivit kritiserad för att jag var pappaledig. Eller kanske var det Frida som kritiserades för att hon lät mig engagera mig i mitt barn?

Annars möter en pappaledig väldigt lite motstånd. Snarare tvärtom. Precis som Maria Sveland beskriver det i sin bok Bitterfittan så verkar det med att man tar ut några ynka pappamånader för att många ska uppfatta den föräldralediga pappan som hjälte. Ja, till och med om pappan strategiskt planerar in dessa månader under sommaren. Att jag är hemma med Vanna ett år ger mig nära inpå superhjältestatus. Medan Frida som varit hemma ett år gör ett helt vanligt, föga uppseendeväckande mammaledighets-gig.

Visst är det irriterande. Men kanske kan det förändras. När jag för några veckor diskuterade detta med min kompis Richard föreslog han att det kanske kommer att bli som matlagningen. När han var liten trodde han alltid att hans morfar (eller var det farfar) var kung på att laga mat, eftersom mormor alltid skröt om att han tillskillnad från andra män minsann lagade mat. I själva verket kunde bara morfar laga några enstaka rätter och det var mormor som stod för den dagliga matlagningen.

-Men titta på våra vänner nu, sa Richard, jag känner massor av par där mannen lagar maten i stort sett varje dag.

Och kanske är det så. Och kanske kommer det en dag anses lika självklart att en man är förälder som en kvinna. För så är det faktiskt inte idag. När jag idag, en timme efter incidenten på tunnelbanan, på en lunchservering satt med min dotter i barnstolen bredvid mig och med min syster på andra sidan bordet kom det fram en kvinna till min syster och sa:

-Jag måste bara säga att ni har en så förtjusande söt dotter.

Paff svarde min syster: Det är min brors.

Efter att Per uppmärksammade mig på att Watchmen faktiskt slutar med en cliffhanger, rotade jag fram boken och började läsa. Sådär än tredjedel in i albumet hittar jag denna serieruta:

Det är den pensionerade superhjälten Night Owl som dragit sig tillbaka och startat bilverkstad. Och killen han vitsar med är Dr Manhattan. Världens första riktiga superhjälte med superkrafter. En varelse som kan manipulera allt på atomnivå (givetvis resultatet av en liten olycka i ett atomlabb i Nevadaöknen under kalla kriget). Bildrutan ovan får mig givetvis att tänka på dagens taskiga sits för General Motors. Men också på ett klassiskt citat värt att upprepa:

”Allt [fast och beständigt] förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna tvingas till sist att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.”

När Watchmen kom på 80-talet var det nog ingen amerikan som trodde att General Motors skulle kunna gå under. General Motors var en institution. En jättelik företagsmaskin med världens säkraste inkomst: tillverkning av bilar i ett land där bilen upphöjts till religion. Men verkligheten har hunnit i kapp USA. Det går inte längre att hålla nere priset på drivmedel, landet är i djup kris och såväl General Motors som Ford och Chrystler ligger risigt till. Allt fast förflyktigas. Genom at vägra se framåt, och bryta vinnande, men bara kortsiktigt vinnande koncept har de med sina flottor med bränsletörstande bilvidunder kanske grävt sin egen grav. 

Kanske borde GM, Volvo och andra bilföretag ha läst Watchmen på 80-talet. Då hade de fått lära sig av Dr Manhattan att det här med förbränningsmotorer är passé…

Bakom citatet står Marx och Engels, och boken heter Kommunistiska Manifestet. Kanske nästa omläsningsprojekt efter Watchmen. Vem vet, kanske man upptäcker något nytt och spännande? Kanske rent av något för bilföretagens företagsledningar att läsa, nu när marknaden återigen blivit profan och de stora jätteföretagen och bankerna ber farbror staten om hjälp.