övrigt

Här kommer ett larm som verkar var värt att ta på allvar. Och, nej kära ålänningar, det är inte ett larm som drabbar er chipsindustri. Kemikalien som snart är lika känd som akrylamid heter bisfenol A och lär ha varit omdiskuterat länge. Men enligt artiklar i både DN och Svd har nu amerikanska och brittiska forskare kunnat visa ett samband mellan hög halt bisfenol A i urinet och högre grad av hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes. Det handlar om en studie av 1455 vuxna människor, alltså inte labbråttor som i fallet med akrylamid.

Hederliga glasflaskor... kanske de här från Evanflo kan vara ett alternativ till den förrädiska plasten.

Tillhör du dem som gillar plast? Då lär du ha en hel del prylar med bisfenol A på lager. Bisofenol A är nämligen en väldigt poppis kemikalie bland plasttillverkare (tre miljarder kilo av ämnet tillverkas från petroleum varje år). Det är bisfenol A som är det hårda i hårdplast men kemikalien kan också lura i mjukare plast där den ger produkten styrka och hållfasthet. Det läskiga i kråksången är inte att kemikalien finns i dina plastmuggar, plasttallrikar, litermått och kontaktlinser… Det läskiga är att ämnet kan tas upp av människokroppen. Bisfenol A är nämligen inte så hårt bundet i plasten och frigörs när din plastbytta värms upp eller åldras.

Och nu till det läbbigaste av allt (ur ett ”jag har en baby som jag vill ska bli stor och stark och frisk”-perspektiv): Merparten av alla nappflaskor innehåller bisfenol A, och varje gång man värmer välling direkt i nappflaskan i mikron finns risken att ämnet hamnar i vällingen, och därmed i den lilla babyn. Så kära Vanna, din mamma och pappa har ovetandes matat dig med det här läbbiga ämnet i ett halvårs tid. Lägg till att pappa mikrat en hel del fryst barnmat i plastbunkar på sistone.

Det slutade jag med idag, och vällingen värmer jag i porslin avvaktan på att jag får tag i en hederlig nappflaska i glas. Eller kanske man vågar lita på de tillverkare som hävdar att de gjort plast utan det läskiga ämnet (se lista här).

Överreaktion?
Det svårt att inte noja när det gäller ens barn. Sin egen hälsa bryr man sig inte alls lika mycket om.

Nu väntar jag med spänning på nästa forskarlarm, och kanske rotar jag fram mitt oavslutade gymnasieepos: Livet efter mikrovågsdöden, som utspelar sig i en tid då alla de som en gång ätit mikrovågvärmd mat dött av en mystisk cancer. Kvar finns en massa människor i u-världen och en och annan övervintrad hippie.

Men det är en helt annan story.