media o webb

Nu visas arkiv för kategorin media o webb.

Det är synd om människorna, och mest synd är det om Linda Skugge

23 februari, 2009 i media o webb av anders | 2 kommentarer

Risken är stor att många läsare av denna blogg har gått miste om det ”Stora bloggkriget”. Eller ”Det största bloggkriget i Sveriges historia”, som Nyheter 24 kallat det. Själv upptäckte jag denna storm i ett serverskåp i ett inlägg på Mymlans blogg. Tydligen är det Linda Skugge som blivit sur på Ebba von Sydow.

Kort kan man sammanfatta kriget som följer:
Ebba skriver en krönika i Expressen om att  alla prestationsprinsessor därute måste tagga ner. Lära sig att bara vara Good enough. Linda Skugge blir sur för att hon anser att Ebba lever ett låtsasliv och inte har anledning att vara stressad och skriver ett inlägg i sin Ameliablogg där hon berättar hur fruktansvärt stressigt hennes liv är. Och så har ”kriget” börjat.

Ja, vad kan man säga. Stackars, stackars Linda Skugge. Hon verkar ha det hemskt jobbigt. 

Ströläser hennes blogg (det var ett tag sedan jag läste den) och upptäcker att inte mycket har förändrats. Linda skriver lika slarvigt som vanligt, och ägnar merparten av inläggen åt att publicera andras mejl till henne och att då och då påpeka att hon måste försörja sig (vilket hon gör genom att publicera andra människors korrespondens).

Ett av inläggen bjuder på följande citat:

Deepedition, jag stängde ner min Twitter för att jag inte fick betalt för det. Samma med Facebook. Har inte tid med obetalt trams.

Själv är jag väldigt avundsjuk på dig Linda. Jag skulle också vilja få betalt för att publicera trams.

____

Uppdatering: Lisa Magnusson har återigen slagit huvudet på spiken. Här är hennes kommentar på ”bloggkriget” >>

”Kan-vara-journalistiken” har slagit till igen!

21 februari, 2009 i kul, media o webb av anders | 0 kommentarer

00_aa_bbepappvan4Har länge fascinerats över kvällstidningarnas uppfinningsrikedom. Mest fascinerande är en ny genre av löpsedelsjournalistisk som dök upp för ett par år sedan, och som ofta dyker upp när kvällstidningen upplever att det är nyhetstorka (= ingen kändis har brutit benet i samband med en dokusåpa eller danstävling).

Genren jag pratar om kallar jag ”kan-vara-journalistiken”. En genomgenialisk form av säljande kvällstidningsjournalistik som mångt och mycket kan upplevas som ”koka-soppa-på-en-spik”-journalistik, men som är betydligt mer sofistikerad än så. Kan-vara-journalistiken drar ofta sin näring från den mäktigaste rädslan av alla: rädslan för döden. Oftast handlar kan-vara-löpet om cancer. Och ofta är det någon banal åkomma som många drabbas av som egentligen kan vara vår tids läbbigaste sjukdom.

”Svullen mage kan vara cancer”

”Impotent? Det kan vara cancer”

Eller som dagens geniala löp (se bild):

”Din förkylning kan vara cancer”

Det underbara med ”kan-vara-journalistiken” är att du faktiskt kan påstå vad som helst. Tyvärr verkar kvällstidningarna än så länge nöja sig med att använda denna utväg när de skriver om olika typer av dödliga sjukdomar. Väntar med spänning på att de använder den på lite andra sätt. Vad sägs om till exempel:

”Fredrik Reinfeldt kan vara knarkare”  

”Usama Bin Laden kan vara i Stockholm”

”Mona Sahlin kan vara drabbad av en dödlig sjukdom”

Jojo, Bakelit ger er de absolut hetaste löpen! Och snart ser ni dem i en kvällstidning nära er.

Domedagsprofeten som fick rätt

5 februari, 2009 i media o webb, politik av anders | 0 kommentarer

Peter Schiff - "Dr Doom"Och jag som trodde jag var domedagsprofet, som gick och köpte lägenhet våren 2007, samtidigt som jag var övertygad om att priserna var som högst och att bubblan skulle brisera när som helst… Jag fick nästan rätt. Men inte fullt lika rätt som en viss herr Peter Schiff som redan 2004 förutspådde USA:s kommande konjunktursvacka. Att se filmklippen från 2006 och 2007 där han pratar om den kommande finanskrisen och häcklas av såväl programledare som andra förstå-sig-påare är smått fascinerande. Där sitter uppblåsta börskommentatorer och svär dyrt och heligt att den bästa aktien man kan satsa på är Merril Lynch och Goldman-Sachs, och skrattar åt Peter Schiff när han hävdar att man ska hålla sig borta från bankaktier eftersom hela finanssektorn är ”toxic” och att deras finanser bygger på uppblåsta värden.

Se klippet och förundras:

Peter Schiff kallas av amerikanska media ”Dr Doom” och verkar göra skäl för namnet. Peter tror nämligen inte att nedgången slutar här. I hans eget radioprogram pratade han för två veckor sedan om saker som påminner en del om det jag skrev i min skruvade, undergångstext USA 2031. Bland annat är han orolig för att kriminaliteten kommer att gå upp, och att det kan bli farligt att bo kvar i städerna när ekonomin totalkraschar. Han menar att det finns risk att det införs bränsle- och matransoner och att det nog faktiskt inte skulle vara så dumt att hamstra konserver och ammunition…

Well, vi får hoppas att Peter Schiff inte har rätt i allt han säger. Och kanske kan vi glädjas åt att dollarn inte rasat (som han länge förutspått). Men ska vi tro Peter Shiff är det bara en tidsfråga innan den spådomen slår in. Han menar att orsaken till att han hittills haft fel i den frågan var att han inte kunde räkna med hur mycket övriga världens ekonomier skulle påverkas av den amerikanska fastighetsmarknadens kollaps.

Som sagt… håll tummarna för att Peter Schiff har fel och att Obama lyckas få USA på fötter igen. (Något Peter Schiff inte tror… han tror att Obamas medicin kommer att spä på krisen...)

——–

(Cred: Hittade Peter Schiff-videoklippet på Jonas Leijonhuvuds nya Medieblogg hos DN >>)

Kleerup mår fint. Finfint.

27 januari, 2009 i media o webb av anders | 0 kommentarer

Upptäckte lite sent artisten Kleerups debattinlägg på Newsmill.
Väldigt fint. Väldigt poetiskt.
Väldigt inspirerat.
Väldigt influerat.
Rent av psykedeliskt.

Läs och begrunda. Eller varför inte läs och punda. 

Kurbits omgjord

20 januari, 2009 i design, media o webb av anders | 2 kommentarer

Kolla in, och läs om några av förändringarna här >>

Betasjukan – att inte riktigt våga stå för det man gjort

10 januari, 2009 i internet, media o webb av anders | 4 kommentarer

betabeta

Är det inte lite fascinerande att Googles eposttjänst Gmail fortfarande flaggas som ”Beta”. Google har ju jobbat en massa år med den tjänsten, och vad jag vet är den stabil. Det verkar lite som att användandet av programutvecklingstermen Beta har blivit lite som tvättrådsmärkningen i kläder. Klädtillverkarna skriver slentrianmässigt att plagget ska tvättas i 40 grader, inte blandas med andra färger och inte centrifugeras. Egentligen plagget mår alldeles utmärkt av att tvättas i 60 grader och färgar inte av sig ett dugg. Men med en försiktig märkning slipper man arga kunder om det skulle gå fel.

Genom att utvecklare av internetsajter och tjänster trycker dit en betastämpel på sina produkter sänker de förväntningarna men också kraven på sig själva. Kajkar någonting ur är det bara för upphovsmännen att ropa Beta!

-Jaha, så du använde alltså vår tjänst Gmail för alla din epostkommunikation, och nu har den kraschat och alla data försvunnit. Hmm, det var ju inte så bra. Hur kunde du göra det, du visste väl att vår tjänst inte är en beta och innehåller en del buggar. Sånt här händer…

Funderar på om det inte går att använda sig av Beta i fler sammanhang. Kanske inom journalistiken? Det finns säkert många journalister därute som svettas över att de släppt iväg en artikel utan att ha gjort all research de hade velat göra. Med en betastämpel kan göra det tydligt för användaren och därmed slippa skit om artikeln råkar innehålla felaktigheter…

 

PS. När jag kollade runt på lite tjänster för att plocka bilder till min illustration upptäckte jag att Booli.se faktiskt lämnade sitt betastadium i torsdags! Kul!

DN hajpar Spotify på fel grunder

9 januari, 2009 i media o webb, musik av anders | 11 kommentarer

Läste i papperslupplagan av dagens DN en artikel med rubriken: ”Nio medietrender för 09″.

På plats sju kan man läsa:

7. Spotify nya Ipod

Den svenska musiksajten Spotify lanserades för några månader sedan men kan få sitt stora genombrott under 2009. Sajten ger dig i princip obegränsad tillgång till världens musik som strömmar genom datorn (du laddar inte ned den). Tjänsten är gratis med reklam och prisvärd utan. Allt fler skriver ”is Spotified” i sin Facebookrad.

Oj, vad svårt jag har för den här texten.
Spotify: loggan knäppt på deras kontor i samband med en julfest 2007Fel 1: Spotify nya Ipod… Okej, betraktar vi Ipod som ett fenomen ett nytt sätt att konsumera musik så är inte rubriken fel. Spotify är ett nytt sätt att konsumera musik. Men jag stör mig ändå på referensen. Jag får uppfattningen att Spotify kommer att konkurrera ut den bärbara musikspelaren Ipod. Som tjänsten ser ut nu konkurrerar inte Ipod och Spotify, de kompletterar varandra. Med Ipod kan du ta med dig musiken, med Spotify kan du, än så länge, bara få tillgång till en massa musik via en uppkopplad dator. Två ganska olika upplevelser.

Fel 2: Nej, Spotify är inte en musiksajt. Det är en musiktjänst. Man laddar ner en klient till datorn som kopplar upp sig mot Spotifys databas med musik. Det är ingen webbplats man surfar in på.

Fel 3:  ”Sajten ger dig i princip obegränsad tillgång till världens musik”.
Här har vi artikelns största fel. Vaddå ”i princip obegränsad tillgång”? Spotify har en riktigt fet musikkatalog. Men begränsad. Jag hade Spotifykonto några veckor innan den officiella lanseringen, och hux flux försvann en massa av min favoritmusik från servrarna (de fanns inte med i katalogerna hos de skivbolag Spotify skrivit kontrakt med).

Satt häromdagen och påbörjade en lista med singer-songwriters och upptäckte att ett par artister bara fanns representerade på samlingskivor (exempelvis Neko Case, Frida Hyvönen). Många tidigare smala artister som blivit mainstream med tiden finns bara representerade med de senaste skivorna (de skivor de spelat in på de stora skivbolagen), vissa finns inte med alls (22 Pistepirkko) och en del riktiga jättar (The Beatles, Metallica och Led Zeppelin) finns representerade med några enstaka låtar. Det kallar inte jag ”i princip obegränsad tillgång”.

Och så har vi det där med att alltfler skriver ”is spotified” i sin facebookrad. 
Är man verkligen ”spotified” borde man väl snarare posta en länk till vad man lyssnar på i sin facebookrad.

För det är det som är den verkliga tjusningen med Spotify. Möjligheten att dela med sig av sina musiktips till alla vänner som har Spotifykonto. Här finns också poängen med det stora, om än begränsade, musikbiblioteket: det är gemensamt. Alla spotifyanvändare har tillgång till samma utbud, och kan därför göra listor som de delar med sig till alla, och om de vill kan de bygga vidare på listorna tillsammans. 

Varsågoda: Här är min singer-songwriterlista >>

Fyll gärna på med egna favoriter!

Öppna kanalen – mon amour

7 januari, 2009 i media o webb av anders | 0 kommentarer

Vid halv-elva-tiden igår låg jag och slözappade mellan tv-kanalerna. Skräp, skräp, skräp, Kunskapskanalen och så: taDAM! En gubbe med glasögon tittar rakt mot oss i sängen. Kanalen är Öppna kanalen. Kanalen där det levereras tv som går helt i tvärs med såväl public service och reklamkanalerna. Vi pratar amatör-tv producerad med själ och hjärta men ofta riktigt usel kvalitet och märkligt bildspråk. Men ofta väldigt direkt, utan krusiduller.

Öppna kanalen

Mannen som tittade oss i ögonen pratade om sin prostatacancer. Han var ordförande för föreningen Prostatabröderna som köpt tv-tid hos Öppna kanalen för att nå ut med sitt budskap. Hans budskap gick ut på att han, genom att inte följa läkarnas råd, genom att tänka själv och använda sin medicin på ett okonventionellt sätt, förlängt sitt liv med flera år. För den oinvigde var det inte helt begripligt. Gång på gång zoomade kameran in staplar som visade hans medicinering och återväxten av cancer.

Öppna kanalen 2

Men hans argumentering var övertygande. Inte minst när han lakoniskt lade till: Och som ni ser så avtar effekten. Jag håller på att gå in i resistensfasen. Snart är det dags för mitt möte med Sankte Per.
Och det är i det här läget  jag bestämmer mig för att hämta kameran. För killen illustererar sitt kommande frånfälle med ett filmklipp där man ser honom klättra upp på en stege. Hans möte med Sankte Per.

Jo, jag älskar verkligen Öppna Kanalen.

Och saken blev inte sämre av att de följde upp tv-sändningen från Prostatabröderna med ett par briljanta föredrag från TED om möjligt liv i yttre rymden och varför strängteorin kräver att det finns fler dimensioner än de vi kan se. Föredrag som för övrigt går att se helt gratis på sajten Ted.com.

Och faktiskt även Prostatabröderna utnyttjar internet som distributionskanal. Alla 32 filmerna som de knåpat ihop finns samlade här >>

Tv-seriens anatomi och ekonomi

6 januari, 2009 i film, media o webb av anders | 2 kommentarer

 I min, och många andra webbjunkies värld, är tv-serier inte längre något man ser på tv. De tankas ner och avnjuts i den bärbara datorn, på tv:n via dator eller varför inte (som i mitt fall) projicerad med projektor på en 80 tum stor duk. Många hänger på låset och tankar ner de senaste avsnittet av en tv-serie så fort det senaste programmet visats ”over there”.

 

Firefly - skön men ack så kortlivad tv-serie

Firefly - skön men ack så kortlivad tv-serie

Frida och jag har fått smak för ett helt annat beteende. En form av tv-serie-arkeologi där man ger sig på att titta igenom en serie som har gått ett par år. Eller kanske ännu bättre en tv-serie som gått i graven och som av någon outgrundlig anledning bara fick leva en säsong eller två (säger bara Firefly). Varje tv-tillfälle ser man ett par avsnitt. Som mest kanske fem på raken.

 

Fördelen med denna arkeologiska metod är att man aldrig behöver sucka över cliffhanger-slut och den förhatliga ”to be continued”-skylten. Man behöver inte vänta en vecka för att se upplösningen, det är bara att klicka vidare. Inga tider att passa, bara lustfyllt se när man har lust, och hur mycket eller litet man vill.
 

En annan aspekt av att på några månader plöja igenom kanske 200 avsnitt inspelade under tio år är att man ganska snart förstår tv-seriens anatomi. Efter ett tag förstår man hur manusförfattarna, producenten och regissören tänker. För vår del har vi främst plöjt scifi-serier, och inom denna genre finns det en del knep och ekonomiskt tänkande som man som luttrad serial-tv-serial-viewer snart upptäcker:

 

1. Ojdå, förra avsnittet blev lite dyrt-syndromet..

Lades det en helvetisk massa krut på specialeffekter, gästskådisar och statister i ett avsnitt? Räkna då med att nästkommande avsnitt blir lite mer sparsmakat. Kanske återanvänds kulisserna från ett tidigare avsnitt. Ja, kanske hela avsnittet utspelar sig i högkvarteret vars kulisser används om och om igen. Låt storyn bara handla om några få av karaktärerna. Ju färre stjärnor som visas desto billigare blir det. Det här behöver inte vara dåligt. Det går att göra lysande tv med små medel. Allt som krävs är kreativa manusförfattare.

2. Manusförfattarna är på semester…

Dåligt blir det dock nästan alltid när man ägnar sig åt tv-seriebranschens absolut värsta besparingsknep: Flashbacks-avsnittet. Tittar man igenom en säsong av en tv-serie på en vecka eller två finns det inget mer förhatligt. Flashbacks-avsnittet är ett slags tv-seriens svar på pyttipanna. Hela manusförfattarstaben skickas på semester utom någon stackars praktikant som får hitta på ramberättelsen som ger oss ursäkten att få se tv-seriens stjärnor tänka tillbaka på vad som hänt under säsongen. Möjligtvis kan det vara underhållande för någon som glömt vad som hände i avsnitt som sändes för ett halvår sedan, men som serial-tv-serial-viewer har man dessa scener i allt för färskt minne. Dessutom är den taffliga ramberättelsen ofta usel. Nä, det här är det ultimata sättet för en producent att spara pengar, och ett bevis på att serien håller på att spräcka budgetramarna. Eller så sparar man bara in pengar till den stora finalen…

3. Le grand finale!
När säsongen börjar gå mot sitt slut (typ två avsnitt kvar på den 22 avsnitt långa säsongen), börjar det bli dags att brassa på. Det är himla viktigt att så här i slutet på säsongen få höga ratings så att tv-bolagsbossarna ger serien åtminstone en säsong till. Dessutom vill man hos tittarna ladda förväntningarna inför nästa säsong. Därför slutar ofta säsongen med en ruskigt spännande cliff hanger. I SF-världen ofta något i stil med: jordens undergång…
En cliffhanger som helt spelat ut sin roll för oss tv-seriearkeologer.

Teal'c - utomjordingen med Hollywoods suraste underläpp

Teal'c - utomjordingen med Hollywoods suraste underläpp

Ja, faktiskt har allt det jag beskriver nu spelat ur sin roll. En stor del av dramaturgin i dessa tv-serier är gjorda utifrån det traditionella tv-mediets förutsättningar. Dessa förutsättningar kommer att förändras radikalt de närmaste åren. Frågan är hur. Många laddar ner tv-serierna istället för att se dem live. Det innebär minskade reklamintäkter. Samtidigt gör bolagen fortfarande stora pengar på dvd-försäljning. Så pass stora att Stargate SG-1 (vilket är den serie vi plöjer just nu) lades ner efter 10 säsonger för att istället fortsätta som en serie filmer som släpps direkt på dvd. Hittills har två filmer släppts och det är inte omöjligt att de blir fler. Och dramaturgin i en långfilm är som bekant en helt annan än tv-serien. 

 

PS.
När man tittar igenom en tio år gammal tv-serie kan man också konstatera att det hänt en hel del med uttrycket och dramaturgin, genom åren. Återkommer nog till detta i ett framtida inlägg.

Peter Settman dålig på att fejka dansbandsorgasm

28 november, 2008 i media o webb, musik av anders | 0 kommentarer

Fick ett mejl från Fredrik som startat blogg (go Fredrik!). I bloggen har han bland annat hunnit kommentera Johan Cronemans krönika om Dansbandskampen, en krönika som jag faktiskt på något märkligt vis missat. Fast än märkligare är att jag faktiskt lyckats se ett avsnitt av just det där dansbandsprogrammet. Frida och jag låg där i sängen i lördags och hade svårt att sluta. Och orsaken var inte att vi njöt. Nej, snarare befann vi oss i ett förstenat chocktillstånd och lyckades inte sträcka oss efter fjärrkontrollen. Chocken hade inget med dansbandsmusik att göra. Det vet man ju hur det låter (nä det här är inte musik man lyssnar på, man dansar till den).

Det som gjorde åtminstone mig illa berörd var den taffliga produktionen. Och framförallt: programledaren. Peter Settman stod där och svettades med frånvarande blick, kom ständigt av sig och fick allt svårare att fejka dansbandsorgasm ju längre programmet led.  Kanske programmet kunde ledas av Christer Sjögren, eller någon annan dansbandsstjärna som verkligen känner för dansbandsmusik?

Peter Settman kändes inte trovärdig. Nä lika trovärdig som när han i rösträkningspausen aviserar ett fynd i SVT:s arkiv: Rapportsändningen om discoavgiften. En sändning som producenterna bakom programmet inte alls har hittat i arkivet utan på Youtube… och istället för att själva leta upp originalbanden (såsom Copyriot en gång gjorde) hämtar de ner filmen från Youtube och visar den i flashkomprimerad Youtube-kvalitet. Märkligt. Lika märkligt som Peter Settmans uttalande att Sverige på 70-talet var en stormakt när det gällde dansbandsmusik. Menade han att 70-talets svenska dansband åkte runt på världsturnéer?

 

PS: Som ni kanske ser har Frida försvunnit från denna sajts topp. Det betyder inte att vi skilt oss IRL. Bara i bloggosfären. Vi har numera varsin blogg. Jag driver denna lite fladdriga oseriösa sak, och Frida ägnar sig åt seriöst slöjd- och inredningsbloggande på Kurbits.nu

« Äldre inlägg § Nyare inlägg »