Idag intervjuad av Journalisten. Kul och lite oväntat. Riktigt bra fångat av skribenten Moa, tycker jag.
Jodå, män är också intresserade av inredning.

http://www.journalisten.se/artikel/29180/maen-aer-ocksa-intresserade-av-inredning

00-talet börjar lida mot sitt slut. Och sånt firar vi i västerlandet sedan ett par decennier tillbaka med att producera allehanda listor.  En sammanslutning män i den begynnande medelåldern/överövre-tonåren, lite små-ironiskt kallad ”Gubbsen”, beslutade, under ledning av Harald ”dansharen” Pålbrandt, att ta på sig jobbet att göra listan över decenniets bästa låtar. Alla sammanslutningens medlemmar fick i uppdrag att välja ut 20 låtar vardera i musiktjänsten Spotifys bibliotek, skicka in dem till musikredaktör Pålbrant, som sedan sammanställde listorna i en gemensam spellista.

7 gubbs hörsammade uppmaningen och tillsammans listade de 140 låtar som efter utrensade dubbletter gav en spellista med 125 låtar. Grymma allihopa. Även om somliga av gubbsen klagade över att några av favoriterna faktiskt inte finns på Spotify.

Så här är den: 00-talets bästa låtar på Spotify enligt Gubbsen…

Verkar inte som att jag är ensam över att fascineras av rulltrappor. Jörgen Städje, av somliga nördar kallad ”den enda riktiga journalisten”, har återigen gjort ett mastodontreportage om ett tekniskt fenomen. Denna gång ägnas genomgången rulltrappan. Lär dig allt och lite till i artikeln ”En rulltrappas själ” >>

Okej, vill inte riktigt att det här ska missuppfattas, men av få journalist-tyckar-bloggar jag följer är faktisk Lisa Magnusson på Aftonbladet. Och i senaste numret av Nöjesguiden har jag äran att figurera bredvid henne i en enkät som handlar om skam. Trevligt. Särskilt med tanke på att jag fick vara med i enkäten utan att behöva skämmas ett endaste dugg. Hela enkäten med en massa journalister av varierande kvalitet hittar du här >>

Visserligen är min Frida väldigt trogen, men det är inte henne som detta inlägg syftar på. Nä, det syftar på en dokumentär som Frida och jag av ren slump såg igår på Kunskapskanalen, en dokumentär som går i repris nu på söndag klockan 23:00. Här är dokumentärens synopsis:

Vi följer Frida, 76 år, som vid 12 års ålder började arbeta som piga. Ett stycke nutidshistoria av Marianne Gillgren. 1988 träffar vi Frida Nilsson, 76 år, som arbetar hos doktorn, 94 år, i en stor Östermalmsvåning i Stockholm. Frida bor i det lilla, lilla rummet innanför köket. Hon serverar lunch och middag till doktorn i stora matsalen. Själv äter hon de kalla resterna i köket efteråt. 1993 fyller doktorn 100 år och Frida är nu 81. Hon öppnar för gästerna och hon serverar, och när alla hurrar och skålar för doktorn i sherry, höjer Frida sitt glas ensam i köket. 1998 har doktorn dött vid 104 års ålder. Frida får för första gången, 86 år gammal, en egen bostad. Jag har ju aldrig haft något eget, säger Frida, som började arbeta som piga vid 12 års ålder, när hennes mamma dog.

Alla ni som tycker att det är fräscht med hushållsnära tjänster och som tycker det är helt oproblematiskt att låta andra människor ta hand om sin matlagning, städning med mera borde se denna dokumentär. Kanske tycker ni det är okej att ha en tant boende i hela sitt liv i en liten skrubb i anslutning till köket, jobba alla dagar utom söndagar och onsdags-eftermiddagar. Passa upp och äta herrskapets rester.

Att den här filmen är gjord 1999 är helt fantastiskt. Trodde själv att detta fenomen dog ut någon gång mot slutet av 60-talet eller åtminstone på 70-talet. Dokumentären väcker väldigt många frågor. Bland annat undrar man hur det ser ut idag? Vad händer i våningarna på Östermalm och i villorna i Djursholm egentligen? Dessutom väcker den hos mig ett visst klassförakt. Jävla, egotrippade, överklassäckel, var min kvardröjande känsla när det visade sig att gubben inte ens hade heder nog att testamentera sin våning till tanten som offrat hela sitt liv för att han skulle kunna få leva sitt förlegade, konserverade överklassliv. Fyfan. Samtidigt all heder till gubben som släppte in Marianne Gillgren i sitt överklassreservat och lät henne göra denna fascinerande film.

Kanske man borde försöka göra en uppföljare och undersöka vad hans släktningar gör idag…

Se filmen!

Nästan varje dag suckar jag åt DN:s namn och nytt sida där understimulerade 40-talister skickar in bilder på felstavade skyltar i butiker. Är det verkligen så himla kul att en del inte kan stava? Sorgligast var när någon snubbe skickat in en bild på en affisch där det gjordes reklam för en ”fäst”. Problemet var att avsändaren avsiktligt stavat fest med ä. För en person född efter 1960 var det uppenbart att arrangemanget, med väldigt folkhems-folkparks-nostalgisk ton, använde sig av stavningen som en blinkning till töntiga dansbandsstavningar men också för att visa hur namnet skulle läsas. Gubben/tanten som skickat in bilden fattade ingenting och det gjorde inte heller den mossiga redaktionen som antagligen missat att det finns en hel generation som skolats i ironins ädla konst.

Trots att jag mår lite dåligt av att se bilder på felstavade kebabskyltar och gatupratare kunde jag vid ett besök i Övik i somras inte låta bli att föreviga några själv. Och genom att publicera dem här får ni nu anledning att ogilla min snobbism. Men jag gör det med kärlek. I alla fall bild nummer ett…

…för visst låter det härligt. Uttalas med ett chhreee-ljud.

Bild nummer två ser jag mer som ett exempel på att det kanske gått lite väl snabbt när man i var och varannan stad klämt upp nya shoppinggallerior. Eller?

Sedan en tid tillbaka har jag o F varit på jakt efter en äkta persisk nomadmatta. Vi har surfat runt på Carpetvista, kollat in varenda film, lärt oss om varenda nomadstam och bidat vår tid (det vill säga varit fruktansvärt obeslutsamma). I samma veva fick jag plötsligt syn på mattannonserna i våra dagstidningar. I både DN och Svd kryllar det med annonser för mattbutiker, och ska man tro dem verkar varenda en ständigt bjuda på rea. Inte nog med det: varenda butik verkar ägna sig åt utförsäljning. Först tänkte jag: ”Aha, utförsäljning, kanske vi kan göra värsta kapet”. Men ju fler annonser jag sett desto mer skeptisk har jag blivit.  Och efter att precis ha hittat fyra mattkrisannonser i lördagens Svd börjar denna marknadsföringstaktik nästan kännas lite löjlig. Döm själva:

Eller kanske snarare ”Årets intervjuoffer”. För som Schulman själv skriver:

”Ranelid är den mest självintervjuande person jag någonsin träffat.”

Igår läste jag intervjun i senaste Nöjesguiden och kunde konstatera att Björn Ranelid är ett unikum. Vilket han gång på gång påpekar själv. Ranelid är lite för mycket. Lite ”over the top”. Och på så vis ett skönt inslag i ett annars ganska mesigt, ofta alltför inställsamt kulturetablissemang. Minns att jag läste självbiografiska ”Till alla människor i himlen och på jorden” för ett gäng år sedan. Minns också att jag uppskattade språket.

Men samtidigt har alltid min uppskattning av Ranelids språk störts av hans självupptagna manér. Det där sjävcentrerade är som ett missljud som tjuter i bakgrunden så fort man tar i något han skrivit. Ja, precis som den där tinnitusen som Ranelid gärna återkommer till i var och varannan intervju. 

I alla fall kändes det så då. Efter att ha läst Alex Schulmans intervju försvann missljudet, och det känns som att jag är redo att ge honom en ny chans.

Nä, de finns inte på Spotify

Jaha, då har man ägnat bandet Stockholm Stoner alldeles för mycket tid. Hade faktiskt inte hört talas om dem innan dagens ”bloggbävning” mot Liza Marklund som skrivit en krönika om sin stackars kompis som inte längre kan leva på sin bredbenta gubbrock. Orsaken till att Stockholm Stoner inte säljer platina går enligt Liza Marklund (eller kanske snarare hennes polare) att hitta i följande:

1. Det är väldigt svårt att nå fram idag. Melodifestivalen, Idol och Allsång på Skansen tar allt mediautrymme.

2. Det säljs inga skivor längre. Mega har fått lägga ner. Allt laddas ner.

Orsaken till bloggbävningen är inte att Liza Marklund ägnar sin spalt åt att göra reklam för sin kompis band. Nej, det är bland annat påståendet att  Stockholm Stoners skiva laddats ner 80.000 gånger från bittorrent-sajter. Något som ifrågasatts av många bloggare (brokep var tidigt ute), och som slutligen fick sin förklaring i Ulf Hedlunds blogg. Vilket i sin tur ledde till att Expressen tog bort den minst sagt felvisande siffran.

En del av förklaringen till Stockholm Stoners miserabla försäljning finns (precis som Roger Åberg uppmärksammat) i följande citat:

Den fysiska plattan släpptes den 21 januari i år.
För att hitta nya marknader och verkligen få ut sin musik så sålde de in skivan exklusivt – till Coop, ungefär som Eagles gjorde i USA när de sålde in sin platta till Walmart.

Stockholm Stoners är inte Eagles. Coop är inte Walmart, och det är väldigt svårt att sälja något som få känner igen och som det knappt går att få tag i. Målgruppen för Stockholm Stoners har troligtvis cementerat sin musiksmak för länge sen, och ägnar sin skivkonsumtion åt att köpa samlingsplattor med gamla beprövade kort. När de står där på Coop Extra med en liter mjölk i ena handen och en cd i den andra, köper de nog snarare än Greatest hits-skiva för 69:50 än en fullpris cd med en okänd grupp (om än frontad av Mats Ronander).

Det är defintivt svårare att sticka ut och nå ut idag. Ett sätt är att få sin kompis Liza att skriva en illa researchad krönika. Frågan bara om genomslaget blir så bra, och om de internetaktiva som plötsligt vet vilka Stockholm Stoners är vare sig kommer köpa eller ladda ner skivan? Och om någon börjar seeda den på Piratebay, så görs det nog bara som ironi… så tuff och elak är farbror internet.

PS:
(På Roger Åbergs blogg hittar jag även länkar till sågningar av Stockholm Stoners skiva. Ystads Allehanda är väldigt elaka, och Nils Hansson på DN verkar inte så övertygade om SS storhet han heller.)

Jovisst är hela busshållplatsen en enda stor jättevåg. Sätt dig och vänta på bussen och alla runt omkring får se precis hur mycket du väger. Bilden är knäppt i Nederländerna och marknadsförningskampanjen gör reklam för gymkedjan Fitness First. 

Greppet är onekligen fräckt… men är det bra marknadsföring?, frågar sig bland annat den utmärkta tidskriften Good på vars blogg jag hittat bilden. Kanske inte kampanjen får just de som sätter sig på bänken att gå på gym. De kanske blir mer sugna på att gå till en advokat och fråga om det går att stämma Fitness First för ärekränkning.

Däremot får kampanjen en effekt när den som här upprepas på Internet. Tusentals bloggar kommer att publicera bilden och skriva en skrockande text. Perfekt för Fitness First som råkar vara en internationell gymkedja och säkert inte bara vill ha kunder i Rotterdam.

Via: Good, Via: The Cool Hunter