Fick precis ett telefonsamtal från pappa. Han ska snart börja göra julkorv och sen är det dags att göra ”minced meat” till de engelska julpajerna ”mince pies” (nej, det har inget med köttfärs att göra). Nu verkar det som att mina kära föräldrar tappat bort receptet. Så nu har jag rotat fram mitt gamla och knäppt kort på det. Och när jag ändå gjorde det tänkte jag att det var lika bra att dela med mig av det till resten av mänskligheten…

So here goes! (klicka på bilderna för att få dem i läsbart format.

Det stora Äppelkriget – makarna Engström testar svenska äpplen

Svenska äpplen regerar säger Anders. Men vissa suger säger Frida, man vet ju inte vilka äpplen som är goda och vilka som är öken.
Dags att kolla vilka svenska äpplen som gäller… vi testar alla äpplen vi kommer över. Här är våra testresultat:

SUNRISE:
Utseende:  Litet, nätt. Gul grundton, vacker rodnad med avlånga fläckar. Vaxig yta.
Doft: Fantastisk, aromatisk.
Tuggmotstånd: Krispigt skal. Fint kött. Kompakt.
Smak: Söt, med lätt syra. Nästan lite parfymerad. Smakrik. Fin boquet.
Betyg:

FRIDA:
Äpplet ligger fint i handen och har ett långt äppelskaft. Känns helt rätt. Tillför mer än man kan tro till smakupplevelsen.

ANDERS:
Litet och naggande gott. En härlig liten munsbit. Äter gärna upp kärnhus och allt. Negativt: lite väl parfymig?

SIGNE TILLISCH
Utseende:  Rejält, gulgrönt, med prickar och vaxig yta.
Doft: Diskret men ljuv
Tuggmotstånd: Ganska mjukt skal. Köttet något poröst, en smula mjöligt.
Smak: Viss syra, viss sötma, ganska neutral.
Betyg:

FRIDA: Bekräftar mina fördomar. Neutralt på gränsen till menlöst. Något mjöligt, fruktköttet lite för mjukt, så också skalet.

ANDERS: Känner inte riktigt att testäpplet var representativt. Signe kan ge mer. Men det är inte ett äpple som sticker ut.

AROMA
Utseende:  Äppelformat (SIC!), rödgult.
Doft: Söt men frisk, inte kvalmig. Doftar fint.
Tuggmotstånd: Härlig *katschunk*-känsla när man biter igenom skalet. Starkt och välmående kött.
Smak: Fruktsoda, viss sötma, men framförallt friskt.

Betyg:

FRIDA:
Bra avvägning mellan frukt och skal, ger en smakrik upplevelse. Plus för den friska doften.

ANDERS:
Här frigörs en hel kaskad smakämnen när man tar en tugga. Friskt och saftigt. Gillar starkt. Gör skäl för namnet.

Lobo
Utseende:  Märklig lätt omogen färg. Skiftar mellan grönt och rött. Stort och kraftigt med vaxig yta.
Doft: Modest. Man måste hårdlukta… för att komma åt den. Och då: ganska trevlig.
Tuggmotstånd: Under det ganska hårda skalet döljer sig ett ganska svampigt fruktkött.
Smak: Vattnig med ganska mycket syra. Törstläckare?

Betyg:

FRIDA:

Näe, inte min grej. För vattnigt och smaklöst. Är jag törstig är ett glas vatten godare.

ANDERS:
Älskar namnet. Lite loco på något vis. Men äpplet känns mer som ett misslyckat experiment. Ett uppumpat äpple med för mycket vatten. Tuggupplevelsen drar ner betyget en hel del. Det ska inte kännas som att man tuggar på en Karl Johansvamp när man äter äpple.

Ingrid Marie
Utseende:  Djuprött, med gula inslag och små gula prickar. Normalstort. Vitt kött. Skalet färgar av sig.
Doft: Doftar fint. Balanserat.
Tuggmotstånd: Distinkt skal, mjöligt fruktkött ger ganska litet tuggmotstånd.
Smak: Bärigt, sött friskt med fin eftersmak. Smakar skog.

Betyg:

FRIDA:

Synd på ett så vackert och väldoftande äpple. Kan inte ta mig förbi mjöligheten. Konsistensen är min största invändning. Lågt betyg trots fin färg och fin eftersmak.

ANDERS:

Så här tänker jag mig äpplet som serverades snövit av den elaka drottningen. Vackert, men under ytan förrädiskt mjöligt. En besvikelse. Konsistensen är halva grejen med äpplen och jag gillar inte pulver! Ändå kan jag inte låta bli att undra: kanske det här äpplet är godare om man äter det kylskåpskallt?

Discovery
Utseende:  Rödgrönt, ganska nätt. Kompakt med gröna prickar.
Doft: Stark söt doft. Skulle kunna användas som parfym…
Tuggmotstånd: Stuns i skal och kött. Helt okej.
Smak: Mycket smak i skalet. Söt och frisk.

Betyg:

FRIDA:

Fantastisk doft. Gott skal. Fruktköttet är inte så smakrikt, snudd på menlöst.  Men jag gillar att äpplet är nätt, skönt att hålla i handen.

ANDERS:
Jag upplever detta äpple som kvalmigt… kanske är det lite för sött för min smak. Hursomhelst inget äpple jag återvänder till. Det sticker liksom inte ut åt något håll.

Gravensteiner
Utseende:  Jämn gulgrön färg. Grönaktiga prickar. Vaxig yta.
Doft: Mycket doft. Blommig. Angenäm.
Tuggmotstånd: Tunt skal, mjöligt ganska torrt fruktkött. Inte så mycket tuggmotstånd alls.
Smak: Ganska neutral med viss syra. Surt skulle somliga säga.

Betyg:

FRIDA:

Jag förstår nu att min tidigare bekantskap med svenska äpplen baserats på Gravensteiner. Tråkigt, blaskigt, tunt skal, ointressant. Två tuggor och sedan slänger man bort det.

ANDERS:

Påminner om det där obehagliga importerade äpplet Golden delicious. Det är inte delicious för fem öre. Ingen mer Gravensteiner för min del.

Rubinola
Utseende:  Fantastisk skimrande djupgul färg som går mot rött. Stort och kraftigt.
Doft: Ljuvt aromatiskt
Tuggmotstånd: Rejält tuggmotstånd. Det här är ett äpple med densitet. Härligt chunkigt.
Smak: Syrligt med söta undertoner. Saftigt.

Betyg:

FRIDA:

omdöme kommer…

ANDERS:

Ett härligt tuggäpple. Kanske, kanske lite för mycket tugg i förhållande till smakupplevelsen. Men smaken i sig är inte oäven. Bra balans mellan sötma och syra och riktigt saftigt. Bra nära en fyra, men någonting får mig att ändå ge den tre äpplen.

Sluttestat….

Sunrise och Aroma är vinnarna i vårt test, hittills… Det finns en massa sorter kvar att undersöka:
Alice, Cox Orange, Filippa, Gloster, James Grieve, Katja, Mio, Summerred och Wealthy. Här Wikipedias lista >>
Vi lovar återkomma!

Det var väldigt, väldigt länge jag gjorde något sånt här. Alltså hängde på bloggvärldens svar på snigelpostens och epostens kedjebrev. Kanske för att det var väldigt, väldigt länge sedan någon vågade skicka vidare en sådan här grej till mig… Min globetrottande vän Lisa vågar det mesta. Och när hon skickar en utmaning vågar jag knappast tacka nej. Så här är mina svar.

“Instructions: Here’s a chance for a little interactivity for all the bloggers out there. Below is a list of 100 things that I think every good omnivore should have tried at least once in their life. The list includes fine food, strange food, everyday food and even some pretty bad food – but a good omnivore should really try it all. Don’t worry if you haven’t, mind you; neither have I, though I’ll be sure to work on it. Don’t worry if you don’t recognise everything in the hundred, either; Wikipedia has the answers.

Here’s what I want you to do:
1) Copy this list into your blog or journal, including these instructions.
2) Bold all the items you’ve eaten.
3) Cross out any items that you would never consider eating.
4) Optional extra: Post a comment at http://www.verygoodtaste.co.uk/ linking to your results.

The VGT Omnivore’s Hundred:

1. Venison (rådjur)

2. Nettle tea (nässelte)

3. Huevos rancheros

4. Steak tartare (råbiff)

5. Crocodile (krokodil)

6. Black pudding (blodpudding) 

7. Cheese fondue (ostfondue)

8. Carp (karp)

9. Borscht (östeuropeisk rödbetssoppa)

10. Baba ghanoush (aubergineröra)

11. Calamari (bläckfisk)

12. Pho (vietnamesisk nudel- och biffsoppa)

13. PB&J sandwich (smörgås med jordnötssmör och sylt)  Uäck, gillar inte jordnötssmör och kombon låter väldigt söt.

14. Aloo gobi (indisk potatisrätt som är gul till färgen)

15. Hot dog from a street cart (varmkorv från ett gatukök) 

16. Epoisses (en specifik fransk ost)

17. Black truffle (svart tryffel)

18. Fruit wine made from something other than grapes (fruktvin gjort på något annat än druvor)

19. Steamed pork buns (en sorts dim sum, ungefär kinesisk kroppkaka)

20. Pistachio ice cream (pistagenötsglass)

21. Heirloom tomatoes (precis som Lisa är jag väldigt osäker på om jag ätit just denna typ av tomat… kan ha gjort det (se wiki))

22. Fresh wild berries (vilda färska bär)

23. Foie gras (gåslever) 

24. Rice and beans (ris och bönor)

25. Brawn, or head cheese (aladåb)

26. Raw Scotch Bonnet pepper (en tokstark peppar)

27. Dulce de leche (kokad kondenserad mjölk (se wiki))

28. Oysters (ostron)

29. Baklava (turkiskt bakverk)

30. Bagna cauda (italiensk sås med sardeller)  (det här måste jag äta någon gång!)

31. Wasabi peas (wasabiärtor)

32. Clam chowder in a sourdough bowl (musselsoppa i en skål av surdegsbröd)  (har ätit clam chowder ett par gången, med den där surdegsskålen har jag aldrig stött på, verkar kul)

33. Salted lassi (indisk yougurt- och vattendrink med kryddor)

34. Sauerkraut (surkål)

35. Root beer float (en variation på glass i läsk)

36. Cognac with a fat cigar

37. Clotted cream tea 

38. Vodka jelly/Jell-O (gelé med sprit) (jo konstigt nog har jag ätit det här…)

39. Gumbo (amerikansk gryta med en redd buljong som grund)

40. Oxtail (oxsvans)

41. Curried goat (jamaicansk getgryta) (Har faktiskt aldrig ätit get, måste testas!)

42. Whole insects (hela insekter) (jo jag har ätit ett par sockerinlagda myror, men senaste jag blev erbjuden insekter fegade jag ur… vet egentligen inte varför. Ganska knaprigt.)

43. Phaal (en indisk curry)

44: Goat’s milk (getmjölk) (Hmm, getter verkar vara grejen)

45. Malt whisky from a bottle worth £60/$120 or more (whisky som kostar mer än 800 kronor)

46. Fugu (japansk blåsfisk som är dödlig om ej rätt tillagad)  (har bara sett på Simpsons)

47. Chicken tikka masala (indisk kycklingrätt)

48. Eel (ål)

49. Krispy Kreme original glazed doughnut 

50. Sea urchin (sjöborre)

51. Prickly pear (en sorts kaktus)

52. Umeboshi (inlagt japanskt plommon)

53. Abalone (havsöra)

54. Paneer (indisk ost)

55. McDonald’s Big Mac Meal

56. Spätzle (tysk pasta)

57. Dirty gin martini (olivspad istället för vermouth i drinken)

58. Beer above 8% ABV (öl som är starkare än 8 volym%)  (mm, belgisk öl!)

59. Poutine (kanadensisk rätt med pommes frites, ost och brunsås)

60. Carob chips (carob betyder johannesbrödsträd)

61. S’mores (knäckebröd, choklad, marshmallow)

62. Sweetbreads (bräss)

63. Kaolin (en särskild sorts lera, ja lera)  Varför äta lera?

64. Currywurst (en tysk korv med ketchup och kryddor)

65. Durian (en illaluktande frukt) 

66. Frogs’ legs (grodlår)

67. Beignets, churros, elephant ears or funnel cake (donut, friterad åttastjärnig degkorv, langos, struva)  

68. Haggis (mat kokad i fårmage) Skäms över att jag aldrig ätit Haggis.

69. Fried plantain (stekt kokbanan, alltså osöt banan)

70. Chitterlings, or andouilette (soppa på inälvorna från en gris)

71. Gazpacho (kall grönsakssoppa)

72. Caviar and blini (kaviar och blini)

73. Louche absinthe (absint med vatten och socker)

74. Gjetost, or brunost (mesost)

75. Roadkill (överkört djur) (älg i mitt fall…)

76. Baijiu (kinesisk sprit gjort på durra med en alkoholhalt på 40-60 %)  (undrar om det inte var det Richard bjöd på den där festen då vi skulle dricka upp hans slattar)

77. Hostess Fruit Pie (fruktpaj av märket Hostess)

78. Snail (snigel)

79. Lapsang souchong (rökt svart te)

80. Bellini (drink med mousserande vin och persikopuré)

81. Tom yum (en thailändsk soppa)

82. Eggs Benedict (engelsk muffin, ägg, hollandaisesås m.m.)

83. Pocky (choklad på kexpinne)

84. Tasting menu at a three-Michelin-star restaurant. 

85. Kobe beef (ett särskilt japanskt kött) (nä, men jag har bloggat om det)

86. Hare (hare)

87. Goulash (ungersk gryta)

88. Flowers (blommor)

89. Horse (häst)

90. Criollo chocolate (choklad gjord på den “finaste” chokladbönan criollo)

91. Spam (pressat konserverat kött)

92. Soft shell crab (mjukskalig krabba)

93. Rose harissa (nordafrikansk tomatsås med rosor)

94. Catfish (malfisk)

95. Mole poblano (mexikansk sås med massor av roliga kryddor) (hittade recept här, verkar gott)

96. Bagel and lox (bagel med gravad lax)

97. Lobster Thermidor (krabba med särskild fyllning)

98. Polenta (majsmjöl)

99. Jamaican Blue Mountain coffee (kaffe odlat i Blue Mountain på Jamaica)

100. Snake (orm) Nä, men jag ska!

Se där: 23 grejor jag måste äta för att listan ska bli komplett…

Passar på att skicka vidare till några kompisar vars bloggar gapat tomma på sistone…
Fredrik Kivi
Magnus
Brillo o Clara 

Först fryst kyckling, sen färsk kyckling, sen falukorv och pyttipanna, och nu har glasbitarna spridit sig till Finland. Och vi som trodde att hotet mot mänskligheten kom i form av klimatförändringar och fågelinfluensa. Ack, nej, det är krossade glasbuteljer i kombination med anonym matindustri som kommer att få västerlandet på fall…

Nya innekryddan... glaskross i en kvarn nära dig.

Det är något märkligt med hela den här glas-i-maten-soppan. Rör det sig om en gigantisk konspiration? En massa livsmedelsarbetare som gått med i ett hemligt nätverk vars mål är att försätta sina arbetsgivare i konkurs? Eller kanske är det militanta veganer som medvetet under låt säga en femårsperiod infiltrerat dessa anläggningar (i såväl Sverige som Tyskland) och sedan valt att skrida till verket just nu?

Eller är det kanske så att det alltid varit glas i maten… och att de fåtal fall som tidigare rapporterats inte nått allmänhetens kännedom? Att svenska folket plötsligt blivit väldigt duktiga på att titta på maten innan de äter den? Eller är det så att flingsaltet blivit så grovt att somliga misstar det för glas? Eller är bekräftelsebehovet så himla stort att en massa människor lägger glasbitar i maten, knallar ner till Konsum och säger: Kolla, den här höll JAG på att sätta i mig. (och har man tur så blir man kändis i lokaltidningen…)

Och så kallas 900 ton kyckling in för destruering..

Själv petar jag nyfiket i råvarorna på skärbrädan och hoppas att även jag ska drabbas av detta sällsamma glasfenomen. Det känns nästan lite som i Roald Dahls bok Kalle och chokladfabriken där fattige Charlie Bucket hoppas vara en av de lyckliga fem som hittar den gyllene biljetten under pappret till en av Willy Wonkas chokladkakor.

Fast i det här fallet är vinsten inte en möjlighet att besöka en hemlighetsfull chokladfabrik, utan insikten att det här med glas i maten faktiskt är något som finns på riktigt, och även kan drabba en cyniker som mig.

Bryter bloggtystnaden med en liten bildfråga. Vad är det Kristian håller på att baka egentligen?

4 februari: Okej, dags att leverera svaret: Svaret hittar ni här >>

Jag har alltid varit svag för knödel. Kanske är det ordet? Kanske är det nostalgiska minnen från året efter sammetsrevolutionen när syrran och jag träffade mördarhunden Nero och besteg de fruktade (okejdå ganska beskedliga) tatrasbergen.

Hursomhelst.

Jag är svag för knödel och tack vare DN:s serie om länder i EU, och DN-kocken Jens Linder har jag nu ett recept. Kanske dags att bjuda hem gubbsen på en tjeckisk/slovakisk helkväll?

När jag bakar eller lagar något som jag aldrig bakat eller lagat förut drabbas jag av tv-kockssyndromet. Jag går igenom hela ingredienslistan, mäter upp och lägger ut allting framför mig. Kanske är det för att känns tryggt, men det är också en estetisk ritual. Ingredienser är många gånger fina när de ligger i små skålar, och det är lite fascinerande att inse att alla ska bli del i något större. 

Kvällens bakövning hade lite extra färgglada ingredienser. Det enda som saknas på bilden här ovan är 4 deciliter mjöl och en tesked bakpulver.

Vad är det som just nu står och gräddas i ugnen?

Då fortsätter jag mitt frossande i britternas bidrag till den internationella gastronomin… I del ett kunde ni läsa om trekantsmackor, Branston Pickles, Bangers och Marmite. Här är dagens genomgång:

PG Tips

PG Tips: teet på de flesta britters läppar.

De viktigaste gastronomiska insatsen britterna gjort är faktiskt som importör. Tack vare det brittiska imperiet har Europa och resten av världen fått sig en hel del till livs. Te från Ceylon/Sri Lanka, är en sådan sak. Och åtminstone i England är PG Tips, teet i de flesta kannor. Det bergamottoljekryddade teet Earl Grey har jag faktiskt aldrig sett någon dricka i England. Nä här är det hederligt svart te som gäller (i samma stil som te som marknadsförs som English Breakfast här i Sverige). Te är inget för mesar. Hos min Granny och Grandpa kunde en kanna ibland stå på hela dagen. Då och då kastade man i en ny PG-tip och fyllde på med mer kokande vatten. Teet var starkt, nästan garvsyrestarkt. Men vad gjorde det. Engelskt te ska drickas med mjölk, och ska man tro min mor, ska mjölken i koppen först, och teet hällas på sen. 

Scones

Scones med clotted cream och sylt (bild från: Wikipedia)

Med ursprung i Skottland är scones tekoppens bäste vän. Somliga anser nog att shortbread, en annan skotsk specialitet, delar denna titel. Men sorry mamma, jag har aldrig varit en fan av detta stenhårda, supersöta, superfeta tilltugg. Jag är en scones-man hela dagen.

Det luriga med scones är att de endast är goda direkt från ugnen. Jag har suttit på en hel del usla turistfällor och ätit ”cream tea” för att besviket upptäcka att syltbyttorna och den obligatoriska ”klottade” grädden kompletterats med mikrovärmda scones. Nä scones ska vara färska, och för min del bara ätas med lite smör och en skiva ost. Den överdrivet vispade grädden får engelsmännen behålla själva.

Fish and Chips

Uäääck! Kanske de flesta av er (återigen) tänker. Detta uääck kan vara av flera slag. Är det uuäck för att du ätit fish and chips på en svensk pub? Då är det ofta inte ett legitimerat uääck. Då är risken väldigt stor att du ätit en panerad fisk med strips. Ett uääck efter att ha ätit något i stil med det på bilden ovan är mer berättigat. Stora chunkiga potatisbitar som kastats runt i fritösen, och rejäla fiskfiléer friterade i ”batter”.

Som jag sagt förut. Jag är jävig. Minns hur vi brukade gå ner till ”the village” hämta våra påsar med fish and chips (invirat i tidningspapper) och sitta där hos grannie och grandpa och mumsa. Tillbehör: En gryta kokta ärtor, ett saltkar och… nästa listplacering…

Malted vineger

De stora slappiga ”chipsen” (alltså det vi kallar pommes i Sverige) är ingenting utan salt och britternas fantastiska maltvinäger. Precis som Marmite verkar det här vara en spinoff från ölbryggandet. Man gör en öl av maltad korn, som man sedan förvandlas till vinäger… Det är också denna vinäger som ger smaken till de fantastiska chipsen (crisps på engelska) ”salt and vineger”. Mmm.

Plumpudding

När jag skrev om Branston Pickles nämnde jag något om långa ingredienslistor. Längst av dem alla har nog julspecialiteten plumpudding. Min familj brukar göra en varje jul (se bild från 2005) och jag lovar dig, listan med ingredienser är lång. Det hackas russin, sultaner, nötter, brödsmulor, fruktbitar… ja det mesta utom plommon. Och så rör man om allt, kokar det väldans länge och låter det stå. Finsmakare låter den stå ett par månader… somliga år.

Plumpudding - flamberas precis innan man äter.

När jag var liten tyckte jag inte plumpudding var så gott. Det är en så kallad ”aquired taste”. Oerhört mäktig och komplex. Ja, helt fantastisk! Det är fantastiskt att så många olika ingredienser faktiskt smälter ihop och skapar en enda stor smak.

Varför då alla dessa ingredienser? Jag tror att det är en del kombo av kolonialism och statusjakt. Med kolonierna kom kolonialprodukter som torkad frukt och kryddor. När julen kom ville man visa sitt välstånd genom att få in så många av dessa som möjligt i samma kaka. Man skulle kunna säga att plumpudding är engelsmännens svar på amerikanernas Surf-and-turf. Men där amerikanerna bara var vulgära lyckades engelsmännen i sin kolonialvaruexcess faktiskt utveckla något sensationellt.

Sådärja. Nu lägger jag ner mitt brittisk-matkultur-projekt för den här gången. Har faktisk material till en blogg till… men den gör jag bara på allmän begäran. Får väl skriva om lammstek med myntasås, 99 with flake, Polo och en massa annat, någon annan gång.

När ”alla andra” skriver om musiktjänsten Spotify som lanseras idag, tänkte jag ägna dagens inlägg åt något ganska väsensskilt. Nämligen: Brittisk matkultur.

I lördags, på Daniels eminenta Mölnbopartaj, påminde Martin Roos, på Martins försagda vis, mig om att jag ”alltid brukar” försvara brittisk matkultur. Dessutom hävdade han tvärsäkert att mitt argument för anglosaxiska köket är ”de fina råvarorna”.

Har jag sagt så, så är det dags för mig att revidera detta påstående. Att jag då och då svingar mitt svärd mot de som hävdar att brittisk matkultur stinker beror givetvis främst på sentimentala skäl. Som halvbritt, med engelsk mor är jag fett jävig och har kommit att uppskatta mycket sånt som veka svenskar aldrig kan uppskatta. Här nedan har jag påbörjat en lista med brittisk matkultur jag då och då går runt och saknar. Listan fortsätter imorgon…

Trekantsmackorna
Visst går det att slänga ihop grymma mackor även i Sverige, men inget slår Englands mackkultur. Framförallt trekantsmackorna, gärna med bortskurna kanter som med fördel äts med en rykande kopp te. Är jag ute på stan i England knallar jag gärna in på en livsmedelsbutik (eller ett varuhus livsmedelsavdelning) för att botanisera bland hundratals trekantiga plastförpackningar innehållandes två dubbla trekantsmackor fyllda med hundratals olika fyllningar. Vilket för mig in på nästa brittiska delikatess…

Branston Pickles

Branston Pickle - just en sådan här burk har jag precis fått hemlevererad av min ömma moder.

Kombinationen cheddarost (ost är en annan brittisk paradgren) och Branston Pickles i en macka är smått oslagbar. Denna bruna sörja ser inte så vacker ut, men den härliga kombinationen av sötma och syra gör den till ett perfekt komplement till ost (och kan tydligen vara extra smarrigt när man är gravid om man ska tro Catherine Zeta Jones). Pickles är också en del av pubklassikern ”Ploughmans lunch” som jag och min syrra otaliga gånger fått smaka på i ”familjerummet” på engelska pubar (jo det förr i världen fick inte barn, och fruar komma in på puben).

Läser man på innehållsförteckningen inser man att det experimenterats en del för att få fram smaken: kålrot, morötter, lök, blomkål, gurka allt i en sås gjord av vinäger, tomat, äpple, dadlar, senap, koriander, vitlök, kanel, peppar, kryddnejlika, muskot och cayennepeppar. Jag tror jag återkommer till det här med långa ingredienslistor i morgondagens blogg.

Bangers

Hur kommer det sig att Scan vid sidan om sina fejk-kolbaz, fejk-chrorizo och fejk-merguez kastar in en hederlig brittisk fejk-banger? Kanske för att man måste vara uppvuxen med den klassiskt engelska bangern för att verkligen uppskatta den. Bangern är anspråkslös, men charmig på sitt milda vis. Ett tag saknade min mamma den så hårt att hon smugglade in ett paket till Sverige. Ibland funderar jag på att göra detsamma, men då kommer jag på att Latinamerikanska Livsmedels chorizo är väldigt mycket vassare.
Bangern avnjuter jag hellre på plats i England, och då gärna i samband med en stabbig engelsk frukost (B&B-style). 

Marmite

Uuuuuääck! Är ofta reaktionen när svenskar provar det populära brittiska smörgåspålägget Marmite. Denna mörkbruna, nästan svarta, kräm görs av jästextrakt (en biprodukt vid öltillverkning) och är det perfekta komplementet till rostat bröd. Fantastisk sälta och smak som påminner en smula om soja. En burk räcker nästan hur länge som helst, eftersom du bara brer på ett tunt lager Marmite på den heta toasten. Kombineras med fördel med en tunn skiva ost. Passa på att köp en liten burk Marmite nästa gång du är i England. I Sverige går den att köpa i exempelvis hälsokostaffärer, men till ett ofta hutlöst pris.

Mer delikatesser imorgon… fram tills dess får ni lyssna på hajpade Spotify. Själv låter jag datorn vila, och hänger istället med min syster och Vannas kusiner, och kanske kanske äter vi en ploughmans lunch.

Min bakbok - fick jag i present på den studentikosa tiden

Är jag ensam om att plötsligt omgärdas av brödbakarnördar? Simon, Laura, Bosse, Martin, Lunken, ja det finns hur många som helst som plötsligt ser surdegar som något positivt och som alla verkar hänga med i de senaste trenderna. Det pratas om stenar i ugnen, skålla hit, och skålla dit. Jästkulturer och, jo vi har nämnt det förut, surdegar.
Själv är jag väldigt sugen på att som pappaledig hänga på. Jag har ju min gamla bakbok, från studenttiden då jag gjorde en grej av att alltid ha färskt egenbakat bröd. Men så hamnade jag i Stockholm och bodde år efter år i lägenheter med gasspis. Eller framförallt gasugn. Och hur det är att baka i en sån kan ni läsa här >>

Bagel-bak i Bagis.

Nu bor vi i Bagarmossen med elugn.

Svårt att hitta några ursäkter i den meningen.

Så kanske är det dags att göra mer en schweiziskt bondbröd (världens enklaste recept: jäst, vatten, olja, salt, rågskikt, vetemjöl), lussekatter till jul, hot-cross-buns till påsk och alien-bagels när Simon är på besök.

Kanske dags att börja vårda den där surdegen.
Någon som har någon liggande som jag kan adoptera?

…..
Apropå Bagels. Om Simon tillåter bjuder jag på receptet i ett kommande blogginlägg. De blev goda, om än något mysko till formen.