På dagens möte med bokcirkeln Blai-blai gjorde Jonas en märklig upptäckt. På Inger Edelfeldts omslagsbild till Mare Kandres Qvinnan och Dr Dreuf finns resterna av en prislapp. Bokförlaget ”Hansson Bok” verkar helt sonika tagit en gammal utread variant av originalutgåvan och glömt bort att ta bort den gula prislappen helt innan de lagt den i scannern…

Nyutgåva bredvid inbundet original

Det är inte helt lätt att gnugga bort en tryckt prislapp...

Undrar vad Inger Edelfeldt (vars efterord finns med i den nya upplagan) tycker om det. Och vad skulle Mare Kandre säga om att den nya utgåvan inleds med ett stavfel:

”Ett pärlermolätt kvällsljus…”

-

PS: Bilderna knäppta av Dag

Eller kanske snarare ”Årets intervjuoffer”. För som Schulman själv skriver:

”Ranelid är den mest självintervjuande person jag någonsin träffat.”

Igår läste jag intervjun i senaste Nöjesguiden och kunde konstatera att Björn Ranelid är ett unikum. Vilket han gång på gång påpekar själv. Ranelid är lite för mycket. Lite ”over the top”. Och på så vis ett skönt inslag i ett annars ganska mesigt, ofta alltför inställsamt kulturetablissemang. Minns att jag läste självbiografiska ”Till alla människor i himlen och på jorden” för ett gäng år sedan. Minns också att jag uppskattade språket.

Men samtidigt har alltid min uppskattning av Ranelids språk störts av hans självupptagna manér. Det där sjävcentrerade är som ett missljud som tjuter i bakgrunden så fort man tar i något han skrivit. Ja, precis som den där tinnitusen som Ranelid gärna återkommer till i var och varannan intervju. 

I alla fall kändes det så då. Efter att ha läst Alex Schulmans intervju försvann missljudet, och det känns som att jag är redo att ge honom en ny chans.

Vanna har nästan alltid gillat böcker. Men ibörjan var det ganska enkelriktad och primitiv kärlek. Böckerna älskade inte tillbaka. De tyckte inte alls det var kul när Vanna rev sönder sidorna eller tuggade på bokens ena hörn.

15-månaders-Vanna är en sofistikerad dam. Pekar gärna på en bok i bokhyllan och ropar på pappa som ska plocka ner boken för en liten lässtund. Ibland får hon tag i en bok själv och kommer springandes med boken i handen. Pappa kryper upp i läshörnan, och Vanna kryper upp i knäet och sen kan en av dagens 5-8 lässtunder börja.

Här är Vannas favoritböcker just nu:

1. Silvriga Barnkammarboken
Jo, mormor och morfars present är onekligen en succé. Vanna bläddrar ivrigt mellan sångerna medan pappa försöker hänga med. Ibland blir det ett potpurri, ibland struntar pappa i att Vanna bläddrat bort låten och fortsätter ändå.

2. This old man
Vannas klart största bok är en annan given favorit. Ibland snäppet hetare än Barnkammarboken. Direktimporterad från England av granny har den givit Vanna smak för det engelska språket. Eller åtminstone de roliga hålen i sidorna. 

3. Godnatt lampan

Varje gång en lampa ska släckas gäspar lampan. Varje gång en lampa släcks tittar Vanna förväntansfullt upp mot pappa eller mamma. Jovisst är det gäspningen som gör den här boken till en hit. Skriven av en Bagisförfattare och Vannas sedan 1 årsdagen då hon fick den av familjen Tillhagen.

4. Var är Mollys panda?
Musen Molly (Maisy på originalspråket har ändrats till svenskklingande Molly…) är väldigt poppis bland väldigt små barn. Framförallt har böckerna där man öppnar luckor varit en favorit sedan länge. Bäst är boken där man letar efter Mollys Panda. Den är så rolig att en del luckor knappt hänger kvar. 

5. Bu och bä-böckerna

Bu och bä är två får som råkar ut för en massa vardagliga äventyr. Första boken fick Vanna tre månader gammal av familjen Sjöholm. Bu och bä på kalashumör. En vecka senare rev Vanna bort två sidor… Med lite tejp är den fixad, och nu kan Vanna på allvar digga den plus boken Bu och bä i städtagen. Har en känsla av att vi snart införskaffar resten…

<< Förra veckans Vanna

En av mina absoluta favoritbloggar heter: ”Ett man med ett skägg”, av kulturarbetaren Kalle Lind. Smart, rolig och väldigt intressant, om man som jag tycker det är roligt med udda ofta proggig kulturhistoria. En rolig bloggserie är hans genomgång av gamla progg-barnböcker. Många av dem utgivna av Studentföreningen Verdandi som hade sin spexigaste, vänsterskruvade och kanske mest produktiva period under 70-talet. (När jag satt med i styrelsen på 90-talet var det återigen en mer socialliberal historia vars verksamhet främst bestod i att anordna föredrag).

Det jag tänkte komma till var att jag nu härmar Kalle Lind och slänger upp lite bilder från en barnbok som jag verkligen älskade som liten…

Hus är gott, sa Oskar!

En underbar liten bok skriven av Larserik Eriksson 1970, och som jag lyckades beställa fram från Stockholms Stadsbiblioteks magasin. Tyvärr i en billighetsutgåva från En bok för alla utgiven 1989, med ett annat format än originalet. Här får ni ett kort sammandrag…

Mamma försöker förgäves få lilla Oskar att äta mat. Men han vill inget äta.

En dag när Oskars mamma är inne och handlar (jo tydligen lämnar man unge och vagn utanför i början av 70-talet), hittar Oskar något han gillar.

Oskar äter hus!

Inte nog med det, han äter hus och mår bra av det. Läkaren ser ingen anledning till att han ska sluta.
När alla andra ungar går till kiosken och käkar smågodis går Oskar till järnaffären.

Här min favoritscen. En bild jag många gånger tänkt på när jag går runt här i Bagis. Barnen sitter och leker i sandlådan (Oskar passar nog på att äta lite sand eftersom han säger mums), och föräldrarna ropar från fönstren: Kom in och ät det blir plättar och sylt, Maten är klar, det blir soppa! Och så har vi Oskars mamma: Oskar! Matdags! Det blir ugnsvärmda tegelstenar med cementsås!
Mmm, visst låter det smaskens!

Och så till bokens vändning. Oskar har ätit upp mormors golv (till grannen unders förtret) och sidan efter får vi plötsligt veta att:

Oskar har fått jobb på AB Riv och Bygg. Och i sitt arbete får han äta smaskigt gammalt tapetklister, kakelugnar med mässingsluckor, gammalt, mögligt tegel ”och andra saker som är svåra att få tag på”. Inte utan att man funderar lite över rivningen av Klarakvarteren. 1970 var det många barn som sett grävmaskiner riva hus. Och vad gör då Oskar med alla pengarna?

Han köper ett hus till mamma och pappa! Ett hus som han inte tänker äta upp.

Slutet gott allting gott! Men godast av alla är bonusbilden:

En bild som visar innehållet i Oskars skafferi!

Tänk att du levt hela ditt liv med en människa. Och när han dör hittar du ett manuskript i hans skrivbordslåda. En påbörjad självbiografi som du aldrig haft en susning om. De hände min farmor.

Min farfar Nils Vilhelm Gustav Engström var precis som min pappa och i viss mån jag själv, en projektmänniska. Projektet kunde vara att bygga en eka, lära sig engelska, handla med aktier, lära sig dragspel, släktforska, eller varför inte: gå en skrivarkurs och skriva en självbiografi. Många projekt kände vi till, men många pysslade han med lite i skymundan uppe på sin kammare eller ute i verkstaden.

Det är i år tolv år sedan min farfar dog, men aldrig tror jag att jag har varit honom så nära som ikväll. På 22 tätt maskinskrivna A4-sidor har Nisse fångat sina första tjugo år. År av armod, hårda arbetsvillkor, men också uppfyllda av kärleken till naturen och nyfikenheten. Berättelsen slutar abrupt. Nils har precis gått till sjöss, varit i Antwerpen, Alger, Athen och gör när texten slutar ett längre stopp i Alexandria. Det sista han gör är att träffa en man som heter Muhammed Ali som lär ha guidat Gustav den sjätte Adolf på sin Egyptenresa som kronprins.

Min intima stund med farfar är över, och kvar dröjer en känsla… jo, jag känner mig snopen. Tänk om jag hade fått läsa den här texten när farfar fortfarande fanns i livet! Vilket underlag för en massa spännande frågor och diskussioner! Kanske borde jag be mina föräldrar skriva sina självbiografier nu, så att jag och syrran kan läsa på och sen på allvar sätta sig in i vad de egentligen gjort innan vi blev till?

Med sin påbörjade självbiografi har i alla fall farfar givit sig själv en smula evigt liv. Och vem vet, kanske döljer sig fler hemligheter där i huset i Sollentuna. Kanske det vi läst bara är renskrivna anteckningar. Färgbandet tog slut, farfar köpte aldrig något nytt och resten av anteckningarna råkade han glömma i sitt hemliga gömställe under en golvplanka…

Ja, man kan i alla fall hoppas.

2001 vann Torbjörn Flygt Augustpriset för sin bok Underdog. Alla läste den. I alla fall de flesta av mina vänner.
Jag vet inte riktigt vad jag gjorde den sommaren.
Jag läste i alla fall inte Underdog.
Ett par år senare läste bokcirkeln Blai-blai Flygts lite äldre roman Män vid kusten, en upplevelse som fick mig att tappa intresset för Underdog helt.

Som tur var hamnade jag i ett bokglapp på besök hos svärföräldrarna i Nordingrå. Och där, i bokhyllan bredvid sängen stod den.

Är det fler därute, som, liksom jag, tvekat – sluta tveka, börja läs. Underdog är en makalöst bra bok, fylld med intelligenta iakttagelser. En skildring av förändrad tidsanda, klasstillhörlighet och konsten att växa upp.

Apropå böcker. Gjorde precis en uppdatering av Blai-blais blogg och kunde då räkna fram följande statistik:

Lästa böcker sorterade efter författarens nationalitet:
Sverige (23)
USA (16)
Norge (3)
Spanien (2)
Storbritannien (2)
Colombia (1)
Frankrike (1)
Italien (1)
Japan (1)
Kanada (1)
Kina (1)
Nya Zeeland (1)
Peru (1)
Polen (1)

Lästa böcker av kvinnliga och manliga författare:
Manlig författare (43)
Kvinnlig författare (13)

Kanske börjar bli dags att könskvotera och jobba lite hårdare på att plocka in författare utanför den västerländska sfären.

-Kan du gå och hämta den där tjocka Graham Greene?
-Menar du inte Hemingway?
-Jo, just det.
-Äsch, den är inte tillräckligt tjock. Hämta en till. Gärna en annan Nobelpristagare.

Frida går in i vardagsrummet och kommer tillbaka med en pocket. Det är en Oe.

-Men, en pocket funkar ju inte.
-Ja, ja.

Frida går ut och kommer tillbaka med en feting. Krig och fred av Tolstoj.

Vi konstaterar att Tolstoj inte vunnit Nobelpriset och lyckas sedan äntligen få dit garderobsdörren. Helt utan vare sig Hemingway eller Tolstojs hjälp.

Det här är en blogg om censur. Kinesisk censur. Och märkligt nog har jag redan skrivit den för en timme sen. Men den försvann, inklusive en kommentar jag skrivit till föregående nyhet om hur svårt det var att följa upp en sån succé-postning. Skumt.
Well: Mitt budskap för en timme sedan gick ut på att tipsa om en sajt där du kan testa om dina favoritsajter går att surfa in på från Kina. Bakelit klarade till vår stora glädje testet.
www.greatfirewallofchina.org/test/

Två tips till: Bokcirkeln Blai-blai har blivit med blogg, och Andrés o co har lagt upp ett nytt grymt bra radioprogram här >>

Så är det snart dags. Mindre än en vecka kvar till moster Lissa disputerar och släpper sin fantastiskt spännande bok. »Man ska ju vara två« – finns i en bokhandel nära dig från och med Alla hjärtans dag. Hemma slåss vi om den och läser den samtidigt just nu.

Jag citerar Natur och Kultur:

Alla längtar efter kärlek, men vem är kärleken till för? Och vad är ”riktig” kärlek? Varför hamnar vissa utanför samhället och dess normer? För den ensamme norrländska ungkarlen blir allt fel. Han lever ensam, har fel ålder och söker dessutom fel slags kvinna att dela sitt liv med.
Lissa Nordin har pratat länge om romantik och tvåsamhet med dessa kärlekstörstande män. I sin studie behandlar hon bland annat den otidsenliga maskuliniteten och föreställningar om kvinnobrist i norrländsk glesbygd.

”Jaha, så ska man liksom flirta då. Ja hej, jag heter ja det vet dom ju redan. Ja bor det vet dom också. Ja jobbar det vet dom förstås med. Så det brukar sluta med att vi pratar fiske.”

Lissa Nordin doktorerar med denna avhandling i socialantropologi vid Centrum för Genusstudier, Stockholms universitet. Hon är även intendent på Vindelfjällens forskningsstation i Ammarnäs.

Först ett par konstateranden, sen en förklaring till bilden på Kurtan Vonnegut här till höger.

• Bye, bye, Cecilia: Cecilia Stegö Chilò har som bekant stegat ur regeringen. Och det kom väl inte direkt som någon överraskning. Jag kan dock inte låta bli att vara en smula irriterad över hennes motivering.
  Det känns så himla typiskt att skylla sin avgång på Transportarbetarförbundet och Radiotjänst som med sina polisanmälningar gjort hennes arbete omöjligt.
  Kollektiven har angripit individen. Stackars, stackars Cecilia. Kanske dags att ta till sig Folkpartiets valbudskap och slå ihop individfixeringen med etik, moral och lite hederlig värdekonservatism… Även individer kan fela. Loser.
• Slingriga Reinfeldt: I lördags läste jag i Smålandsposten samma dag som Maria Borelius avgick en kort intervju med Fredrik Reinfeldt där han fick frågan: Har du fortfarande förtroende för Maria Borelius. Och gav ett svar i stil med: ”Jag har förtroende för någon så länge personen har mitt förtroende”.
  Mycket förtroendeingivande.
• Och så Vonnegut: Orsaken till bilden ovan är en liten bokrecension i DN idag. Där hittade jag följande underbara citat:
  

  [Brown and Williams] tillverkar Pall Mall-cigaretter och Vonnegut tänker stämma dem på en miljard dollar. Han har kedjerökt detta märke sedan har var tolv och B & W har ”på själva asken lovat att döda mig i flera år. Men jag är åttiotvå nu. Tack så mycket era skitstövlar.”